I paragrafen ges föreskrifter om kallelse av part till muntlig förhandling. Paragrafen motsvarar i huvudsak 21 § departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning
För kammarrätten föreskrivs i 24 § kammarrättsstadgan att parterna skall kallas till muntlig handläggning. Enskild part får därvid anmodas att inställa sig personligen. För parts utevaro får inte sättas ut annan påföljd än att målet kan komma att avgöras i befintligt skick, om parten inte efterkommer kallelsen.
Beträffande muntlig förhandling hos prövningsnämnd är i 81 § taxeringsförordningen föreskrivet att parterna skall kallas. Den skattskyldige får föreläggas vid vite att inställa sig personligen, när det anses erforderligt. Skattskyldigs eller annans utevaro skall inte utgöra hinder för att mål handläggs muntligen och avgörs på föreliggande utredning.
Departementspromemorian
Enligt promemorians lagförslag kallas parterna till muntlig förhandling, förberedelse och syn. Enskild part får föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.
I promemorian erinras om att muntlig förhandling skall kunna begränsas till viss fråga, varom utredningen anses bristfällig, och att det i och för sig kan tänkas att en förhandling anordnas väsentligen för att rätten skall få tillfälle att höra ett bestämt vittne. I en del fall är förhållandena sådana att enskild part inte kan tillåtas närvara vid själva vittnesförhöret, såsom när ändamålet med tillämnade eller vidtagna vårdåtgärder skulle motverkas om parten fick kännedom om viss utredning eller dess ursprung. Detta kan enligt promemorian dock inte utgöra tillräcklig anledning att underlåta att kalla parten till förhandlingen. Något undantag bör därför inte finnas från en regel om att parterna skall kallas till förhandling.
Enskild part bör kunna föreläggas att infinna sig personligen vid påföljd av vite eller av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande, men som allmän regel bör inte gälla att vitesförelagd part skall få hämtas om han uteblir.
Remissyttrandena
Bestämmelsen om att parterna skall kallas till muntlig förhandling, förberedelse och syn har föranlett hovrätten över Skåne och Blekinge att påpeka att partsbegreppet här, liksom då det gäller frågan om när kommunikation skall ske, kan vålla viss oklarhet. Hovrätten anser att olägenheten härav är större när part skall kallas till förhandling än när han skall delges en skrivelse.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län tar upp frågan om hur man i vissa situationer skall kunna förhindra att part får del av vittnesberättelse. Länsstyrelsen påpekar att det i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare regelmässigt förekommer att även den hördes anhöriga eller grannar får yttra sig. Särskilt vid förhör med farliga alkoholister inträffar det att sådana personer, som enligt gällande ordning hörs upplysningsvis, av rädsla för repressalier inte vill uttala sig i den hördes närvaro. Detta gäller även om grannen eller den anhörige hörs i alkoholistens frånvaro, om denne efteråt får ta del av den avgivna berättelsen. Det finns enligt länsstyrelsens mening således i dessa speciella mål behov av en rättslig möjlighet att vägra part att ta del av vittnesberättelser. Med tanke på att processen ytterst syftar till vårdåtgärder för och hjälp till alkoholisten synes inte alltför starka betänkligheter behöva hysas mot regler, som underlättar bevisupptagningen och som samtidigt tillgodoser andras berättigade krav på skydd till person och egendom. Förhållandet gäller även om reglerna skulle strida mot principen om att part skall få del av allt material i målet innan det avgörs.
Länsstyrelsen förordar därför att länsrätten genom föreskrift i 23 § ges möjlighet att i den angivna situationen underlåta att delge part vad som har kommit fram i viss vittnesberättelse. Förslagsvis bör härvid övervägas möjligheten att jämställa sådana berättelser med de handlingar som myndighet kan vägra att lämna ut med stöd av 14 § andra stycket sekretesslagen.
Frågan om hur det skall förfaras när part uteblir från förhandling berörs bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten, som konstaterar att den föreslagna 21 § inte innehåller någon bestämmelse härom, förordar en regel av innebörd att förhandling får hållas utan hinder av partens utevaro och att målet får avgöras om saken finnes kunna nöjaktigt utredas.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län tar upp frågan om i vilken form kallelse till muntlig förhandling skall ske. Enligt länsstyrelsens mening kan man av promemorian få den uppfattningen – även om 21 § i lagförslaget inte lämnar någon antydan därom – att kallelse till förhandling i princip skall ske skriftligen. I fråga om alkoholmissbrukare har det, framhåller länsstyrelsen, dock visat sig mycket svårt att genom skriftlig kallelse uppnå en muntlig förhandling inom rimlig tid utan att föreskriva hämtningspåföljd. Verkställighet av påföljden visar sig ofta omöjlig att utföra, då den kallade har avvikit från orten eller håller sig undan. En muntlig eller eventuellt skriftlig kallelse genom nykterhetsnämndens medverkan leder däremot praktiskt taget alltid till att vederbörande infinner sig till förhandlingen. Länsstyrelsen förutsätter därför att länsrätten lämnas ett tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse.
Departementschefen
Med anledning av vad hovrätten över Skåne och Blekinge anfört har kretsen av dem som skall kallas till muntlig förhandling angetts utan utnyttjande av partsbegreppet. I stället har lagtexten utformats med användande av formuleringen ”sökande eller klagande och den som har att svara i målet”. Av denna formulering framgår tydligare vilka som skall kallas till en muntlig förhandling.
Som länsstyrelsen i Älvsborgs län har påpekat kan det i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare föreligga speciella behov av att kunna vägra den mot vilken åtgärden sätts i fråga att ta del av vittnesberättelse. I 24 § föreslås regler om förhör med vittne och sakkunnig. Om förhör gäller enligt paragrafen i tillämpliga delar 36 kap. 1-18 och 20-23 §§ RB. Enligt 36 kap. 18 § RB kan rätten i vissa fall förordna att part inte får vara närvarande under vittnesförhöret. Emellertid skall, sedan parten har kallats in igen, vittnets berättelse läsas upp och parten ges tillfälle att ställa frågor till vittnet. Någon möjlighet att för part undanhålla vad vittne har berättat inför rätten ger RB inte. I och för sig skulle det vara möjligt att som länsstyrelsen har föreslagit ge rätten befogenhet att underlåta att delge parten vad som har kommit fram vid vittnesförhör i partens frånvaro. Vad man vill åstadkomma är dock att vittnet inte av rädsla för repressalier skall hålla inne med vad han vet i saken. Om vittnet hörs vid förhandling, dit också den har kallats om vars intagning är fråga, medför den antydda ordningen visserligen att parten inte får reda på vad vittnet har sagt i hans frånvaro. Han vet dock om att vittnet har hörts, och beslutar rätten sedan om tvångsintagning ligger det nära till hands att han får den uppfattningen att vittnesberättelsen har påverkat rättens ställningstagande. Risken för repressalier är då alltjämt för handen. En lämpligare ordning är att ge rätten möjlighet alt underlåta att kalla parten till förhandlingen. Med tanke på att en sådan möjlighet skall utnyttjas bara undantagsvis och tar sikte bara på fall då det är fråga om vård och hjälp åt den mot vilken åtgärd sätts i fråga, anser jag att de betänkligheter av principiell natur som kan hysas mot en sådan undantagsregel bör vika. Eftersom behov av att kunna underlåta att kalla part till muntlig förhandling undantagsvis kan föreligga också i andra mål än sådana som gäller tvångsintagning av alkoholmissbrukare, har regeln getts den generella utformningen att sökande eller klagande och den som har att svara i målet kallas, om inte särskilda skäl talar mot det.
Den nyssnämnda bestämmelsen kompletteras av föreskrifter i 18 och 43 §§. Enligt 18 § skall part, innan målet avgörs, ha fått kännedom om det som har tillförts målet genom annan än honom själv, om inte särskilda skäl talar däremot. Har vittne hörts vid förhandling, till vilken part inte har kallats, kan således rätten underlåta att delge parten vad som har tillförts målet genom vittnesförhöret. I 43 § ges regler om parts rätt att ta del av det som har tillförts målet. Dessa regler ger rätten möjlighet att vägra part att ta del av t. ex. utskrift av vittnesförhör, som har ägt rum vid förhandling, till vilken parten inte har kallats.
Rätten bör, såsom föreslås i departementspromemorians lagförslag, kunna förelägga enskild att inställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande. Av den omständigheten att rätten i kallelsen får sätta ut den senare påföljden får anses framgå tillräckligt tydligt att förhandlingen kan hållas utan hinder av utevaron och målet avgöras, om det är försvarligt med hänsyn till utredningen. Jag är därför inte beredd att ansluta mig till den i ett remissyttrande framförda åsikten att det behövs en särskild regel om hur rätten skall förfara när part uteblir från förhandling.
Det är enligt min mening inte lämpligt att i lagen föra in en allmän regel om rätt att hämta part, som uteblir från förhandling till vilken han har kallats vid vite att infinna sig personligen. Däremot bör man naturligtvis inte avskaffa de möjligheter att hämta parter som specialförfattningarna nu ger, t. ex. länsinstansens befogenhet att i mål om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare påkalla handräckning för hämtande av den om vars intagning är fråga.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har tagit upp frågan om i vilken form kallelse till muntlig förhandling skall ske och har förutsatt att länsrätt lämnas ett tämligen fritt val mellan muntlig och skriftlig kallelse. Av 47 § framgår att kallelse får delges enligt delgivningslagen. Något krav på att kallelse skall överbringas enligt delgivningslagen har således – av skäl till vilka jag återkommer – inte ställts upp.
Har rätten den uppfattningen att kallelse häst överbringas på ett annat sätt än genom formlig delgivning, kan det naturligtvis användas. Om länsrätt emellertid vill delge kallelse, utesluter detta inte att kallelsen överbringas t. ex. genom nykterhetsnämndens försorg. Bland delgivningsformerna ingår nämligen att överlämna handlingen genom bud.
I enlighet med det anförda föreslås att det i 14 § föreskrivs att till muntlig förhandling kallas sökande eller klagande och den som har att svara i målet, om ej särskilda skål talar däremot, samt att enskild får föreläggas att in ställa sig personligen vid vite eller vid påföljd av att hans utevaro inte utgör hinder för målets vidare handläggning och avgörande.