Prop. 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar m.m.
Beslut
27 §
Paragrafen handlar om inhibition och andra interimistiska förordnanden och motsvarar 28 § departementspromemorians lagförslag.[1]
Nuvarande ordning
I 52 kap. 7 § RB föreskrivs bl. a. att om underrätt har förordnat att ett beslut får verkställas utan hinder av att det inte vunnit laga kraft hovrätten kan omedelbart förordna att verkställighet inte får äga rum. Bestämmelserna i 52 kap. hör till dem som enligt 22 § kammarrättsstadgan i tillämpliga delar gäller hos kammarrätten.
Departementspromemorian
I promemorian föreslås att förvaltningsdomstol omedelbart får förbjuda att beslut, mot vilket talan förs hos domstolen, verkställs och även eljest förordna för tiden intill dess målet har avgjorts. Enligt promemorian kan man knappast generellt reglera frågan huruvida domstolen utan att yrkande därom har framställts skall få förordna om tillfälligt omhändertagande, när sådant kan förekomma enligt en specialförfattning. Om detta anses påkallat, bör det regleras i specialförfattningen.
Remissyttrandena
Endast ett mindre antal remissinstanser har kommenterat de föreslagna inhibitionsreglerna. Kammarrätten anmärker att avsikten med bestämmelserna torde ha varit att föreskriva om inhibition för tiden intill dess domstolen har avgjort målet. Enligt kammarrättens mening bör därför den föreslagna bestämmelsens formulering jämkas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar att paragrafen är så formulerad att den inte synes omfatta underställningsmål och inte heller ansökningsmål. Det är att märka, framhåller länsstyrelsen, att 32 § i förslaget till lag om socialdomstol, som i förevarande sammanhang åberopas i promemorian, har en lydelse som medger en vidare tillämpning. Där talas om mål, som kommer in till domstolen, alltså oavsett om det sker genom ansökan, underställning eller besvär.
I två yttranden berörs frågan om inhibition av skattedebitering. Riksskattenämnden, som anser att debitering av skatt måste anses vara en verkställighetsåtgärd, framhåller att det givetvis inte bör läggas i skatterätts hand att stoppa debiteringsförfarandet med anledning av att taxeringsbesvär har anförts hos skatterätten. Riksskattenämnden utgår från att detta inte heller har avsetts. Enligt 1 § i förslaget tillämpas lagen i den mån ”annat ej är föreskrivet i lag”. Föreskriften i 87 § uppbördsförordningen om att besvär över beslut enligt förordningen eller över taxering inte inverkar på skyldigheten att erlägga den skatt, som besvären rör, skulle då ta över 28 § i förslaget och därmed frånta förvaltningsdomstol befogenhet att bestämma interimistiskt i skatte- och uppbördsprocess. En annan sak är enligt riksskattenämnden att nyordningen på förvaltningsrättskipningens område kan motivera en översyn av uppbördsförordningens bestämmelser om t. ex. anstånd med betalning av skatt när taxeringen har överklagats. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att bestämmelserna i förslaget kan tillämpas av länsrätt men inte av länsskatterätt. Med den angivna lydelsen skulle enligt länsstyrelsens mening debitering och indrivning av skatt o. d. kunna inställas genom förvaltningsdomstols åtgärd, vilket knappast torde vara avsikten.
Departementsehefen
Som jag har framhållit i den speciella motiveringen till 13 § förvaltningslagen kan det vara av stor betydelse för den som anför besvär över ett beslut att detta inte länder till efterrättelse förrän saken har avgjorts slutligt. Rätten bör därför ha möjlighet att i avvaktan på målets avgörande förordna att överklagat beslut inte skall gälla tills vidare. Det kan emellertid även tänkas andra situationer där rätten bör ha möjlighet att meddela interimistiska förordnanden. En sådan situation kan t. ex. uppkomma i mål om överflyttning av barn. I likhet med vad som har föreslagits i promemorian förordar jag därför att i lagen tas in en bestämmelse som gör det möjligt för rätten att meddela även andra slag av interimistiska förordnanden än sådana som går ut på att hindra verkställigheten av överklagat beslut.
I motiveringen till 13 § förvaltningslagen har jag uttalat mig för att besvärsprövande förvaltningsmyndighet i vissa fall bör förordna om inhibition även utan uttryckligt yrkande av part. Eftersom liknande fall kan förekomma i förvaltningsdomstol, bör samma förfaringssätt tillämpas där. I ett remissyttrande har föreslagits att paragrafen utformas så att den kommer att omfatta inte bara besvärs- utan även underställnings- och ansökningsmål. Frågan om interimistiska förordnanden skall få meddelas i mål av sistnämnda slag lämpar sig emellertid enligt min mening knappast för en generell reglering utan bör lösas i specialförfattning.
I ett par remissyttranden har diskuterats hur den här föreslagna inhibitionsbefogenheten förhåller sig till de regler i ämnet som f. n. finns i uppbördsförordningen m. fl. författningar. Såsom riksskattenämnden framhållit bör det inte avgöras i taxeringsprocessen huruvida skattedebitering och skattekrav skall stoppas. Detta följer också av bestämmelserna i 2 § förevarande lagförslag.
- Prop. 1971:30 s. 575 ff. ↑