Kammarrätten: arbetet som ska vara årligen återkommande, inte inkomsten
Klagande: Allmänna ombudet för socialförsäkringen, Motpart: AA
Kammarrättens avgörande
Kammarrätten avslår överklagandet.
Yrkanden m. m.
Allmänna ombudet för socialförsäkringen yrkar att kammarrätten meddelar prövningstillstånd och förklarar att AA inte har rätt till en sjukpenninggrundande inkomst, SGI, från och med den 17 januari 2020. Allmänna ombudet för fram bl.a. följande. Om man läser lagtexten (25 kap. 3 socialförsäkringsbalken, SFB) och förarbetena (prop. 2008/09:200) tillsammans verkar det vara så att det är arbetet som ska vara årligen återkommande, inte inkomsten. Förarbetena indikerar vidare att lagstiftaren har avsett att årligen återkommande arbete ska vara säsongsbetonat. Enligt Landsorganisationen, LO, är säsongsarbete typiskt sett sådant arbete som på grund av naturens växlingar bara kan utföras under vissa delar av året. I det aktuella fallet kan en SGI inte fastställas från och med den 17 januari 2020 redan på den grunden att AAs arbete på olika förskolor inte har varit säsongsbetonat eller av årligen återkommande karaktär. Om kammarrätten inte skulle dela den uppfattningen, ger utredningen inte heller stöd för att hon har haft för avsikt att arbeta även kommande år. Det ska därför inte fastställas någon SGI från och med den 17 januari 2020.
Skälen för kammarrättens avgörande
Frågan i målet är om AA har haft rätt till en SGI från och med den 17 januari 2020. Av betydelse för detta är om hon kan anses ha inkomster som kommer från ett årligen återkommande arbete (25 kap. 3 andra stycket 2 SFB) och om hon har haft en avsikt att fortsätta arbeta (jfr bl.a. RÅ 2009 ref. 76).
I förarbetena till 25 kap. 3 § andra stycket 2 SFB anges att det vid beräkningen av SGI inte behöver antas att den försäkrade kommer att ha arbete under ett helt år och att säsongsbetonade arbeten ska bedömas över en längre tidsperiod än ett år (prop. 2008/09:200 s. 439).
Försäkringskassans tolkning av bestämmelsen och förarbetena innebär att arbete inte behöver vara säsongsbetonat för att anses vara årligen återkommande och därför ge rätt till en SGI. Enligt Försäkringskassan behöver arbetet inte heller vara av någon särskild omfattning, varaktighet eller förlagt till någon särskild tid på året. Kammarrätten anser att det som anges i förarbetena inte motsäger Försäkringskassans tolkning av 25 kap. 3 § andra stycket 2 SFB.
Allmänna ombudets tolkning av bestämmelsen är att endast säsongsbetonade arbeten ska anses vara sådana årligen återkommande arbeten som avses i 25 kap. 3 § andra stycket 2 SFB. En sådan tolkning skulle enligt kammarrätten innebära en stor otrygghet för många med hänsyn till hur arbetsmarknaden utvecklats med bl. a. tidsbegränsade anställningar och behovsanställningar.
Mot denna bakgrund anser kammarrätten att arbete inte behöver vara säsongsbetonat för att anses vara årligen återkommande. Kammarrätten anser vidare att utredningen i målet ger stöd för att AA har haft ett sådant årligen återkommande arbete som avses i SFB. Att den SGI Försäkringskassan har fastställt för henne bygger på inkomstuppgifter för två år ger inte anledning att misstro hennes avsikt att fortsätta arbeta. Överklagandet ska därför avslås.
Förvaltningsrätten i Stockholm
Yrkanden m.m.
Försäkringskassan beslutade den 27 februari 2020 att fastställa AAs sjukpenninggrundande inkomst (SGI) till 245 000 kr med en årsarbetstid om 191 dagar från och med den 17 januari 2020.
Allmänna ombudet for socialförsäkringen (allmänna ombudet) yrkar att förvaltningsrätten, med ändring av Försäkringskassans beslut, ska förklara att AA inte har rätt till en SGI från och med den 17 januari 2020.
Allmänna ombudet anför bl.a. följande. Under åren 2018-2019 arbetade AA för flera olika arbetsgivare och hade varierande inkomster. Arbetsperioderna under åren varierade också. Enligt allmänna ombudets mening borde återkommande säsongsbundna arbeten, som t ex snöröjare eller jordgubbsplockare, vara oproblematiska att acceptera som sådana årligen återkommande arbeten som kan läggas till grund för en SGI. En sådan uppfattning medför dock en något begränsad tillämpning av begreppet årligen återkommande. Fråga kan ställas om arbete måste vara av typisk säsongskaraktär för att det ska vara fråga om årligen återkommande arbete, eller om vilket arbete som helst kan ses som årligen återkommande under förutsättning att arbete utförs under en viss begränsad tidsperiod under flera år i följd. Ett arbete som återkommer årligen mer regelbundet, oavsett om det är för en kortare eller längre tidsperiod, borde ofta vara av ett mer säsongsbetonat slag. Det framstår dock som tveksamt om syftet med bestämmelsen var att omfatta även ett sådant arbete som inte är säsongsbetonat.
Fördelen med en strikt tolkning av bestämmelsen är, förutom att tillämpningen blir enklare och mer förutsägbar, att bedömningen även blir mer försäkringsmässig och framåtblickande. Regelverket kring SGI baseras på tanken att en försäkrad ska kunna förutse vilken inkomst som denne skulle ha haft om hon eller han fortsatt- att arbeta. Det regelbundna arbete som den försäkrade kan antas utföra under minst sex månader i följd eller genom arbete varje år, blir utgångspunkten för att kunna förutse vilka arbetsinkomster som den försäkrade förlorar genom att inte arbeta. Om det inte finns någon regelbundenhet eller förutsägbarhet i den försäkrades arbete borde det innebära att arbetet inte kan läggas till grund för en SGI.
Försäkringskassans normering talar å andra sidan för att ett arbete inte behöver vara av säsongsbetonad karaktär för att ses som årligen återkommande. Det ställs inte heller några krav på viss varaktighet eller omfattning, utan det är tillräckligt att arbetet utförs vid något tillfälle per år i minst två år. Försäkringskassans normering har sin grund i att det är den försäkrades inkomster som ska vara årligen återkommande, och tonvikten läggs därför på inkomsterna och inte på arbetet. När det gäller en försäkrad som arbetar som tim- eller behovsanställd, kan det antas att det ofta saknas garantier för att den anställde ska få arbeta ett visst antal timmar per år. En sådan anställning kan även vara begränsad till en viss tidsperiod, utan att det är fråga om ett typiskt säsongsarbete. Antalet arbetade timmar beror då ofta på arbetsgivarens behov och hur många arbetstimmar som denne kan erbjuda den anställde.
Eftersom det inte framgår annat än att arbetet ska vara årligen återkommande, skulle således även arbeten som utförs med timanställning, med såväl oregelbundna arbetstider som inkomster under året, kunna anses vara sådana årligen återkommande arbeten som kan läggas till grund för en SGI. Fördelen med en sådan tillämning är att även arbetstagare med många korta anställningar och varierande arbetsperioder skulle kunna ha rätt till en SGI.
Det borde dock krävas att en försäkrad har arbetat under samma tidsperiod under minst två år i följd för att arbetet ska anses vara årligen återkommande på det sätt som lagtexten anger. Ett sådant synsätt innebär att typiskt säsongsbundna arbeten, som jordgubbsplockare eller snöröjare, kan ligga till grund for SGI, oavsett om arbetet har utförts för olika företag från år till år. Dessutom inkluderas situationer då studenter arbetar under sommar- och julledigheterna flera år i följd, även om arbetet utförs för olika arbetsgivare och i olika branscher från år till år. Däremot skulle olika tillfälliga arbeten, som utförs under olika tidsperioder från år till år, inte ses som årligen återkommande arbete.
Sökanden har arbetat som timvikarie/anställd vid behov för olika arbetsgivare under åren 2018-2019. Såvitt far förstås arbetade hon mest på olika förskolor. Möjligen kan de likartade arbetsuppgifterna utgöra ett argument för att godta hennes arbetsinsatser som årligen återkommande arbete som kan läggas till grund för en SGI. Ett arbete på förskola är dock inte något typiskt säsongsbundet arbete till sin karaktär. AA har inte arbetat exakt samma veckor under åren 2018-2019. Hon har inte heller haft samma arbetsgivare under de två åren. Det är inte tillräckligt att AA har haft årligen återkommande inkomster, när det inte är visat att arbetet som hon utfört har varit av årligen återkommande karaktär.
Försäkringskassan har fått yttra sig och anför i huvudsak följande.
För att kunna göra en bedömning av om en inkomst kan antas vara årligen återkommande, måste Försäkringskassan göra en samlad bedömning av omständigheterna som har framkommit i utredningen. Det beskrivs dock inte vad som menas med säsongsbetonade arbeten och lagtextens ordalydelse begränsar inte heller bestämmelsen till att gälla enbart sådana arbeten som typiskt sett anses vara säsongsarbeten. Mot denna bakgrund framstår det som rimligt att det är den försäkrades årsvisa upprepning av arbetet som medför att inkomsten från arbetet är sjukpenninggrundande, inte att arbetet typiskt sett betraktas som säsongsbetonat.
För att ett arbete ska anses upprepas årsvis krävs att det sker under minst två år i följd. Det kan vara att en person redan har arbetat i det aktuella arbetet en gång om året i två eller flera år, men det kan också vara att personen hade inkomster från arbetet förra året och kan förväntas få inkomster även i år, eller att personen haft inkomster i arbetet under detta år och kan förväntas få det även nästa år.
Typiska säsongsarbeten upprepas årligen genom att den försäkrade arbetar med liknande arbetsuppgifter två eller flera år i rad under en viss säsong. Det kan finnas variationer säsongerna emellan avseende exempelvis arbetets varaktighet och omfattning, eller att det är olika arbetsgivare, utan att arbetets natur som säsongsbetonat förändras. På samma sätt bör arbete som inte typiskt sett betraktas som säsongsbetonat men som upprepas årligen på ett motsvarande sätt anses vara årligen återkommande. Med årligen återkommande inkomster kan därför avses att den försäkrades inkomster kommer från arbete som ingår i ett arbetsmönster som upprepas under minst två år i följd. För att avgöra om ett sådant mönster föreligger får man göra en sammanvägd bedömning av de uppgifter som finns tillgängliga i ärendet, särskilt uppgifter örn den försäkrades arbete under ett eller flera tidigare år.
Försäkringskassan anser att följande är exempel på omständigheter som bör ha betydelse:
- Att arbetet är förlagt till ungefär samma del av året varje år.
- Att det är fråga om samma arbetsgivare eller samma arbetsplats eller motsvarande.
- Att det är fråga om liknande arbetsuppgifter.
- Att arbetet till omfattning och arbetsperiodens eller arbetsperiodernas längd är liknande.
- Att det är fråga om liknande anställningsförhållanden (timanställning vid behov, vikariat mm.)
Försäkringskassan anser att det inte är nödvändigt att alla de omständigheter som nämns i punktlistan föreligger. Det handlar i stället om att det ska finnas tillräckliga likheter med arbete under tidigare år (eller senare år) för att man ska kunna avgöra att arbetet ingår i ett sådant mönster av arbete som upprepas årligen. Till exempel kan det inte krävas att det är samma arbetsgivare varje år, om arbetet utförs under i stort sett samma del av året under flera år i rad. Ju färre år som det finns uppgift om, desto mer liknande Jfe behöver omständigheterna vara åren emellan för att ett mönster ska kunna konstateras. Det betyder att inte endast typiskt säsongsbetonade arbeten kan komma i fråga, förutsatt att arbetet upprepas på motsvarande sätt. Även sådant arbete som onekligen förekommer årligen, men utan någon direkt regelbundenhet, kan utgöra ett arbetsmönster som är årligen återkommande. Ett exempel på detta är personer som under flera år arbetar i olika intermittenta anställningar som avlöser varandra.
För att avgöra om inkomsterna kommer från årligen återkommande arbete krävs en utredning av den försäkrades tidigare arbete utifrån de omständigheter som beskrivs i punktlistan. Det innebär att visst oregelbundet arbete kan anses vara årligen återkommande, till exempel att en person arbetat vid behov hos en och samma arbetsgivare, eller med liknande arbetsuppgifter och under samma typ av anställningsförhållanden, under mer än ett år.
Utgångspunkter för prövningen
Av 25 kap. 2 § socialforsäkringsbalken (2010:110), SFB, framgår att sjukpenninggrundande inkomst är den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få for eget arbete antingen som arbetstagare i allmän eller i enskild tjänst (inkomst av anställning), eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete).
För att den enskildes SGI ska kunna fastställas krävs enligt 25 kap. 3 § SFB att han eller hon är försäkrad för arbetsbaserade förmåner. Enligt bestämmelsen krävs dessutom att den försäkrades årliga inkomst kommer från arbete i Sverige, kommer från arbete som kan antas vara under minst sex månader i följd eller vara årligen återkommande och kan antas uppgå till minst 24 procent av prisbasbeloppet.
I lagens förarbeten anges att syftet med bestämmelsen i 25 kap. 3 § SFB är att klargöra att det vid beräkningen av SGI inte behöver antas att den försäkrade kommer att ha arbete under ett helt år och att säsongsbetonade arbeten ska bedömas över en längre tidsperiod än ett år. Att den aktuella anställningen inte har en varaktighet på sex månader utgör inte alltid något hinder om den försäkrade har för avsikt att fortsätta arbeta även därefter (prop. 2008/09:200 s. 439). f)
Att ett arbete är årligen återkommande innebär, enligt Försäkringskassans vägledning 2004:5 om sjukpenninggrundande inkomst och årsarbetstid, att arbetet utförs under minst två på varandra följande år. Det kan antingen vara fråga om att en person redan har arbetat en gång om året i två eller flera år, att personen arbetade förra året och kan antas arbeta även innevarande år . eller att personen arbetar under innevarande år och kan antas arbeta även nästa år. Arbete som är årligen återkommande behöver inte ha någon särskild omfattning eller varaktighet för att uppfylla villkoret i 25 kap. 3 § andra stycket 2 SFB, det räcker med att det kan antas ske vid något tillfälle per år i minst två år (s. 28)
Förvaltningsrättens bedömning
Försäkringskassan bar bedömt att sökanden under åren 2018 och 2019 har haft årligen återkommande arbete. Med utgångspunkt i hennes inkomstuppgifter har Försäkringskassan festställt hennes SGI till 245 000 kr med en årsarbetstid på 191 dagar. Allmänna ombudet gör gällande att AAs arbete inte ska anses vara årligen återkommande och därmed inte ligga till grund för en SGI, då arbetet inte har varit förlagt till samma veckor under året och hon utfört arbetet åt olika arbetsgivare.
SGI är den inkomst som en försäkrad kan antas komma att fa tills vidare, vilket innebär att den baseras på antaganden om vilka inkomster han eller hon kommer att ha framöver. Det saknas närmare reglering för vad som krävs av ett arbete för att det ska anses vara årligen återkommande. I RÅ 2009 ref. 76 hade Högsta förvaltningsdomstolen att bedöma om den enskilde haft för avsikt att fortsätta arbeta efter en kortare anställnings upphörande. Domstolen ansåg då att den omständigheten att den enskilde i det fallet hade en fast förankring på arbetsmarknaden sedan 30 år tillbaka talade för att hon hade en avsikt att fortsätta arbeta. Kammarrätten i Stockholm har i dom den 9 september 2013 i mål nr 8056-12 bedömt att en kvinna som avbröt en anställning i förtid hade årligen återkommande arbete, då hon direkt efter den avslutade anställningen skrev in sig på Arbetsförmedlingen och uppbar aktivitetsstöd. Hon fick sedan ett nytt arbete.
Försäkringskassans uppfattning, som den kommer till uttryck i myndighetens vägledning 2004:5, är att arbetet inte behöver vara av någon särskild omfattning, varaktighet eller förlagt till någon särskild tid på året för att anses vara årligen återkommande. Det räcker, enligt Försäkringskassans mening, att arbetet sker vid något tillfälle per år i minst två år.
I förarbetena till lagen anges visserligen säsongsbetonade arbeten som exempel på arbeten som typiskt sett kan anses vara årligen återkommande. Detta bör dock enligt förvaltningsrättens bedömning inte utesluta att arbete kan anses vara årligen återkommande, även om det inte är säsongsbetonat. Av praxis kan i stället utläsas att bedömningen av den enskildes avsikt att framöver arbeta kan baseras på olika faktorer, som enskilt eller tillsammans kan anses tyda på att den enskilde kan antas ha en inkomst framöver. En (« bedömning av den enskildes avsikt att fortsättningsvis arbeta bör därmed kunna baseras exempelvis på om den enskilde haft liknande arbetsuppgifter eller haft en lång etablering på arbetsmarknaden. Förvaltningsrätten kan inte finna något skäl att ovillkorligt begränsa bedömningen till sådant arbete som utförs under samma period varje år, särskilt inte för det fall att det finns ett flertal andra omständigheter som talar för att arbetet är årligen återkommande.
Av utredningen i målet framgår att AA har arbetat som timvikarie eller behovsanställd under åren 2018 och 2019. Det anges att arbetet mestadels har utförts i olika förskolor. Arbetet har inte skett samma veckor under de två åren. Detta får dock, enligt förvaltningsrättens mening, inte anses vara avgörande för bedömningen av om arbetet är årligen återkommande. Förvaltningsrätten anser att den omständigheten att AA under flera år arbetat i förskola i varierande omfattning, oaktat att arbetet varit förlagt till olika tidpunkter på året, får anses tala för att hon har en avsikt att fortsätta arbeta. Förvaltningsrätten anser därför att AAs arbete är sådant årligen återkommande arbete som avses i lagen. Överklagandet ska därmed avslås.