Ärendet i kammarrätten
Yrkanden
I Kammarrätten i Stockholm yrkar en kvinna att hon ska beviljas sjukpenning i enlighet med sin ansökan.
Kvinnan anför att de medicinska underlaget beskriver tydligt hennes besvär och begränsningar. Hon åberopar ytterligare läkarintyg som belyser och förtydligar omständigheterna. Hennes besvär påverkar henne i det dagliga livet. Hon har inte kunnat koncentrera sig, fokusera på samtal eller marknadsföra sig när hon har varit arbetssökande. Det gäller för samtliga arbeten, vilket framgår av läkarintyg. Hon har haft svårigheter att ens ta sig till arbetsförmedlingen.
På grund av funktionsnedsättningen är både hennes rörlighet och prestationsförmåga påverkad. Det medför att alla typer av arbeten som kräver koncentration och rörlighet har varit omöjliga att utföra. Hennes besvär medför också att hon rent konkret inte kan utföra arbeten som medför krav på rörelse, att sitta, att stå eller någon form av krav på koncentration, vilket omfattar samtliga arbeten på arbetsmarknaden. Eftersom kognitiva funktionsnedsättningar påverkar förmåga att lära, tolka sinnesintryck, koncentrera sig, planera och fatta beslut med mera, så är hennes funktionsnedsättning inte helt mätbar. Hennes arbetsförmåga är nedsatt i förhållande till hela arbetsmarknaden.
Försäkringskassan
Försäkringskassan anför att kvinnans begränsningar, såsom de är beskrivna i det medicinska underlaget, kan inte anses ha varit så omfattande att hennes förmåga att utföra ett normalt förekommande arbete kan anses nedsatt med minst en fjärdedel. Exempelvis finns ingen bedömning av grad eller omfattning av hennes kognitiva begränsningar till följd av besvären angivet i läkarintygen.
I det kompletterade läkarintyget beskrivs flera begränsningar. Även här saknas det dock bedömningar av i vilken omfattning hennes begränsningar gör sig gällande. Inte heller de kompletterande läkarintygen visar att hon har haft så omfattande besvär som krävs för att hon ska ha rätt till sjukpenning under aktuell period.
Skälen för kammarrättens avgörande
Frågan i målet är om kvinnan har rätt till sjukpenning. Hennes arbetsförmåga ska bedömas mot förvärvsarbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.
För att sjukpenning ska utges krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel. Prövningen av om arbetsförmågan är nedsatt i förhållande till förvärvsarbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden ska göras med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom. Avgörande för bedömningen är vilken sjukdom det rör sig om och på vilket sätt sjukdomen inskränker den försäkrades förmåga att utföra arbete. När en sjukdom och dess konsekvenser är fastställda ska en bedömning göras av om den försäkrade har kvar arbetsförmåga som kan utnyttjas av den försäkrade för att försörja sig genom ett förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden.
Huruvida den försäkrade faktiskt kan fä ett sådant arbete ska inte inverka på bedömningen. Det ska röra sig om vanligt arbete som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Den försäkrade ska bedömas kunna tillgodose alla krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden allmänt ställer. Hans eller hennes arbetsförmåga måste således kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivaren på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt (se HFD 2018 ref. 51 I).
Av de kompletterande intygen framgår att de är baserade på gynekologens undersökning av henne med avsikten med de nya intygen är att förtydliga de tidigare intygen.
Vid prövning av rätt till sjukpenning finns inget hinder mot att beakta senare tillkommen medicinsk utredning (jmf HFD 2016 ref. 10). Vid bedömningen av arbetsförmågan ska således även de nya läkarintygen beaktas.
Av de kompletterande intygen framgår att hon är smärtpåverkad och har konstant ont nedtill i magen. Hon lider även av illamående, dåsighet, trötthet och huvudvärk som kan förvärras ytterligare av hormonella läkemedel och stark smärtlindring. Det gör ont när hon går och när hon sätter sig ned. Hon uppvisar dålig koncentration och uppger att hon är kroniskt trött och har sjukdomskänsla. Vid besöket har hon emellanåt svårt att hitta rätt ord och behöver titta i sina anteckningar. Hon tar hjälp av en app för att komma ihåg detaljer. Det syns att hon är smärtpåverkad när hon går, sätter sig, står upp igen samt när hon tar sig i och ur gynstolen. På grund av smärtan samt kognitiva och fysiska inskränkningar har hon svårt att formulera sig, koncentrera sig och fokusera på det hon håller på med.
Som en bieffekt av hennes hormonbehandling och spänningar i kroppen vaknar hon med en migränliknande huvudvärk som brukar hålla i sig resten av dagen och som ytterligare förvärrar hennes koncentrationsförmåga. Det går så långt att hon inte kan läsa, förstå en text eller hålla tråden i ett telefonsamtal. Smärtor i magen och illamående till följd av hormonbehandlingen gör att hon inte har förmåga att gå till arbetsförmedlingen.
Om hon skulle sluta med behandlingen skulle hennes smärta bli så kraftig att hon skulle bli sängliggande. Dessa faktorer som påverkar henne kraftigt både fysiskt och psykiskt gör att det inte är möjligt för henne att utföra ett arbete innan en välfungerande behandling har hittats. Smärtan korrelerar dock dåligt till utbredningen av sjukdomen. Läkemedelsbehandlingen följs hela tiden upp och måste ibland justeras. En optimering av behandlingen kan ta flera månader. Det är därför svårt att göra en objektiv bedömning eller gradering av hennes påverkan utifrån undersökningsfynd. En gradering av hennes minskade kognitiva förmåga går inte att göra tydligare än den som står i intyget.
Av det medicinska underlaget framgår att det finns konkreta undersökningsfynd. Exempelvis så uppvisar hon dålig koncentration, har svårt att hitta rätt ord och behöver hjälpmedel för att komma ihåg detaljer.
Det framgår också att hon är smärtpåverkad vid undersökning hos gynekolog. Vidare framgår att hennes symtom är typiska vid kronisk smärta och att hon även uppvisar biverkningar av hormonbehandling.
Med beaktande vad som framkommit saknas skäl att ifrågasätta läkarnas bedömningar att hennes arbetsförmåga är helt nedsatt under den aktuella perioden och att hennes smärtproblematik, trötthet och koncentrationssvårigheter påverkar henne så mycket att det inte är möjligt för henne att utföra ett arbete innan en välfungerande behandling har hittats.
Kammarrätten bedömer därför att utredningen ger tillräckligt stöd för att hennes arbetsförmåga var helt nedsatt i förhållande till förvärvsarbeten som var normalt förekommande på arbetsmarknaden för sökt tidsperiod. Hon ska således beviljas hel sjukpenning för aktuell period.