Författningskommentar
Förslaget till kommunallag
4 kap. Förtroendevalda
Detta kapitel innehåller bestämmelser om de förtroendevalda, partistöd och politiska sekreterare. Kapitlet bygger på nuvarande 4 kap. KL.
Bestämmelser om rösträtt vid val till kommun- och regionsfullmäktige återfinns i 1 kap., se avsnitt 14.1. Bestämmelserna om valbarhet för anställd som har en ledande ställning bland personalen samt valbarhet för förvaltningschef finns i 7 kap. Anställda. Slutligen finns bestämmelserna om förtroendevalda i gemensam nämnd och kommunalförbund i 9 kap. Kommunal samverkan.
Till kapitlet förs bestämmelserna om partistöd som finns i nuvarande 2 kap. KL, se avsnitt 14.1. Även reglerna om politiska sekreterare placeras i detta kapitel.
Definition av förtroendevalda
11 § Med förtroendevalda avses i denna lag ledamöter och ersättare i fullmäktige, nämnder och fullmäktigeberedningar, de som fullgör förtroendeuppdrag som anges i 2 § första stycket samt revisorer.
Med förtroendevalda avses också ledamöter och ersättare i den beslutande församlingen, förbundsstyrelsen eller någon annan nämnd, de beslutande församlingarnas beredningar samt revisorer i ett kommunalförbund.
I paragrafen anges lagens definition av förtroendevalda. Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § första och andra styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 164, prop. 1996/97:105 s. 109 och prop. 2005/06:55 s. 54). Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.
I första stycket anges att med förtroendevalda avses ledamöter och ersättare i fullmäktige, nämnder och sådana beredningar som fullmäktige har utsett. Hit räknas också de som fullgör förtroendeuppdrag på heltid eller betydande del av heltid och som ska benämnas bl.a. kommunal- och regionsråd enligt 2 § samt revisorerna. Förtroendevalda är att anse som förtroendevalda även vid uppdrag i ett utskott inom en nämnd eller vid deltagande i utredningskommittéer, projektgrupper och arbetsgrupper som utgör en direkt följd av ett uppdrag som ledamot eller ersättare i en nämnd.
Av andra stycket framgår att ledamöter och ersättare i ett kommunalförbunds beslutande församling eller den församlingens beredningar, styrelse, annan nämnd samt kommunalförbundets revisorer är förtroendevalda i kommunallagens mening.
Personer som innehar uppdrag i andra kommunala juridiska personer än själva kommunen eller regionet eller ett kommunalförbund omfattas inte av bestämmelsens definition av förtroendevalda. Exempel på sådana uppdrag kan vara en styrelseledamot i ett kommunalt aktiebolag eller en kommunalt utsedd representant i ett statligt organ, t.ex. en nämndeman.
Kommunal- och regionsråd
2 § Den som inom kommunen eller regionet fullgör ett förtroendeuppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska ha benämningen kommunalråd, borgarråd, regionsråd, oppositionsråd eller en annan benämning som fullmäktige bestämmer.
En sådan förtroendevald får tidigast väljas av fullmäktige vid första sammanträdet efter det att val av fullmäktige har hållits i hela landet.
I paragrafen anges lagens definition av kommunal- och regionsråd eller motsvarande samt när sådana förtroendevalda får väljas. Paragrafens första stycke motsvarar huvudsakligen 4 kap. 1 § tredje stycket KL och andra stycket motsvarar delvis 4 kap. 24 § andra stycket första meningen KL (prop. 2013/14:5 s. 97 och prop. 1990/91:117 s. 173). Över- vägandena finns i avsnitt 7.1.
Första stycket anger att en förtroendevald som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid ska ha benämningen kommunalråd, borgarråd, regionsråd, oppositionsråd eller en annan benämning som fullmäktige bestämmer, t.ex. regionråd. När det gäller vad som kan anses vara en betydande del av heltid kan en naturlig gräns vara 40 procent av heltid. Utifrån lokala förhållanden och omständigheterna i det enskilda fallet kan gränsdragningen dock variera (prop. 1982/83:97 s. 24 f.). Kommuner och region har en betydande frihet att utforma kommunalrådsinstitutet utifrån egna utgångspunkter. Fullmäktige kan reglera arbetsformerna för dessa förtroendevalda. Det kan göras t.ex. i form av ett reglemente för dessa förtroendevalda. Ett sådant reglemente kan även innehålla reglering över deras ersättning och möjligheter till ledighet enligt 18 §.
Andra stycket innebär att förtroendevalda som fullgör sina uppdrag på heltid eller betydande del av heltid kan väljas separat från övriga förtroendevalda vid första sammanträdet efter ett val. Det är frivilligt för fullmäktige att tillämpa bestämmelsen och dessa förtroendevalda kan alltså väljas även vid en senare tidpunkt. Fullmäktige får således välja sådana förtroendevalda i samband med att övriga ledamöter i styrelsen och nämnder väljs. Det går också att välja kommunalråd, regionsråd m.fl. vid ett senare tillfälle under mandatperioden om ett sådant råd avgår eller om fullmäktige bedömer att det behövs ytterligare förtroendevalda som fullgör sitt uppdrag på heltid eller betydande del av heltid.
Valbarhet
3 § Ledamöter och ersättare i fullmäktige väljs bland dem som har rösträtt enligt 1 kap. 7 och 8 §§.
Vid valen av ledamöter och ersättare i nämnderna är, oberoende av vad som framgår av röstlängden, den valbar som vid tidpunkten för sådant val uppfyller de villkor som uppställs i 1 kap. 7 och 8 §§. Detsamma gäller vid valen av fullmäktigeberedningar och förtroendevalda som anges i 2 § första stycket samt vid val av revisorer.
I paragrafen anges vilka som är valbara till fullmäktige, nämnder, fullmäktigeberedningar, uppdrag enligt 2 § och som revisorer. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 5 § KL (prop. 1990/91:117 s. 166). Övervägandena avseende andra stycket andra meningen finns i avsnitt 7.1.
Av första stycket framgår att de som har rösträtt vid val till kommun- respektive regionsfullmäktige enligt 1 kap. 7 och 8 §§ också är valbara till fullmäktige.
I andra stycket anges att vid val av andra förtroendevalda än till fullmäktige gäller samma valbarhetskriterier som till fullmäktige med den skillnaden att bedömningen av valbarheten ska göras vid varje valtillfälle oberoende av vad som framgår av gällande röstlängd. En person som efter det att det allmänna valet hållits har fyllt 18 år, eller folkbokförts i kommunen eller regionet och därmed inte varit valbar till fullmäktige, är därför valbar till bl.a. en nämnd om personen vid tiden för detta val uppfyller kriterierna i 1 kap. 7 och 8 §§. Med val av revisorer avses valet av kommunens eller regionets revisorer enligt 12 kap. 4–6 §§.
4 § Den som är vald till ledamot eller ersättare i fullmäktige är inte valbar som revisor inom den kommunen eller det regionet.
Den som är redovisningsskyldig till kommunen eller regionet är inte valbar som revisor för granskning av verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten. Detsamma gäller make, sambo, förälder, barn, syskon eller andra närstående till den redovisningsskyldige.
I paragrafen anges vilka personer som inte kan väljas till revisorer. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 6 a § första och andra stycket KL (prop. 2009/10:46 s. 18, prop. 1990/91:117 s. 218, prop. 1998/99:66 s. 93 och prop. 2005/06:55 s. 54 f.).
Bestämmelsen i första stycket innehåller hinder för personer som i övrigt är valbara att väljas till revisorer. Fullmäktige kan inte välja någon ledamot eller ersättare i den egna församlingen till revisor i regionet respektive kommunen. Bestämmelsen hindrar emellertid inte att en ledamot eller ersättare i kommunfullmäktige blir revisor i regionet eller att en ledamot eller ersättare i regionsfullmäktige blir revisor i en kommun inom regionet. En fullmäktigeledamot kan också väljas som revisor i exempelvis ett kommunalförbund där kommunen ingår.
Av andra stycket framgår att den som är redovisningsskyldig till kommunen eller regionet inte är valbar som revisor för granskning av den verksamheten. Begreppet redovisningsskyldig avser både förtroendevalda och anställda, som i sin befattning är redovisningsskyldiga till kommunen eller regionet eller genom delegation fått rätt att besluta på nämndens vägnar. Även ledamöter i styrelsen i kommunala bolag, stiftelser och föreningar är redovisningsskyldiga. Detsamma gäller för närstående till en person med sådan redovisningsskyldighet.
4 § Den som är vald till revisor är inom den kommunen eller det regionet inte valbar som
1. ledamot eller ersättare i fullmäktige, i en nämnd eller en fullmäktige- beredning, eller
2. ledamot eller ersättare i en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§.
I paragrafen anges de uppdrag som en revisor inte kan väljas till. Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 6 a § tredje stycket KL (prop. 2005/06:55 s. 55). Övervägandena finns i avsnitt 11.5.2.
I första punkten anges att en revisor i kommunen eller regionet inte är valbar som ledamot eller ersättare i fullmäktige i den kommunen eller i det regionet. Bestämmelsen innebär även att en revisor inte kan utses till ledamot eller ersättare i fullmäktige efter att en ledamot eller ersättare avgått under mandatperioden.
I andra punkten anges att en revisor i kommunen eller regionet inte heller är valbar som ledamot eller ersättare i kommunala bolag, stiftelser eller föreningar som kommunen eller regionet äger helt eller delvis, har stiftat eller är medlem i.
Uppdragets upphörande
6 § Fullmäktige ska befria en förtroendevald från uppdraget när den förtroendevalde önskar avgå, om det inte finns särskilda skäl mot det.
I paragrafen regleras vad som gäller om en förtroendevald önskar lämna sitt uppdrag (prop. 1990/91:117 s. 167). Paragrafen motsvarar 4 kap. 9 § KL.
Det finns en grundläggande skyldighet att ta emot ett kommunalt förtroendeuppdrag och att fullgöra uppdraget under hela mandattiden.
Det krävs därför ett beslut av fullmäktige för att en förtroendevald ska få avgå. Fullmäktige kan normalt inte tvinga en person mot sin vilja att åta sig eller fullgöra ett uppdrag. Det krävs därför särskilda skäl för att fullmäktige ska kunna avslå en avgångsansökan. Ett rent obstruktionssyfte skulle kunna anses som giltig grund för avslag på den förtroendevaldes begäran (prop. 1990/91:117 s. 167). Ett annat kan vara att någon under en tid måste kvarstå vid sitt uppdrag för att t.ex. en nämnd ska kunna vara beslutsför. Om en förtroendevald lämnat ett meddelande om en önskan att avgå så kan det återkallas framtill det att avgången har beviljats.
7§ Om en förtroendevald upphör att vara valbar upphör uppdraget genast. För en förtroendevald som valts av fullmäktige upphör uppdraget vid nästa fullmäktigesammanträde om inte fullmäktige, efter ansökan, beslutar att den förtroendevalde får ha kvar sitt uppdrag under återstoden av mandattiden.
I paragrafen regleras vad som gäller om en förtroendevald inte längre är valbar. Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 8 § KL (prop. 1990/91:117 s. 167 och prop. 2001/02:80 s. 137 f.). Övervägandena finns i avsnitt 7.1.3.
När en förtroendevald upphör att vara valbar så upphör förtroendeuppdraget omedelbart. Fullmäktige kan dock besluta att en förtroendevald som fullmäktige har valt får ha kvar sitt uppdrag under återstoden av mandattiden om den förtroendevalde har ansökt om det. En sådan förtroendevalds uppdrag upphör därför inte förrän vid nästa fullmäktigesammanträde för att möjliggöra för fullmäktige att ta ställning till en sådan ansökan. Ett ärende om att behålla sitt uppdrag omfattas av beredningskravet. En ansökan om att behålla sitt uppdrag måste därför lämnas in i sådan tid att beredning är möjligt. Fullmäktige kan reglera de närmare formerna för det i arbetsordningen. Syftet med bestämmelsen är att förtroendevalda som flyttat på grund av t.ex. studier, men som har för avsikt att återvända till hemkommunen eller regionet och under tiden fullgöra sina uppdrag, ska kunna behålla sina uppdrag. Förtroendevalda som valts av fullmäktige men inte längre uppfyller valbarhetskriteriet har kvar sina förtroendeuppdrag fram till nästa fullmäktigesammanträde. De kan därför delta i handläggningen och fatta beslut, i vart fall fram till denna tidpunkt. Detta gäller även förtroendevald som inte ansökt om att behålla sitt uppdrag. Med nästa fullmäktigesammanträde avses det första sammanträdet efter att den förtroendevalde upphört att vara valbar.
8 § Uppdragen för de förtroendevalda som har valts av fullmäktige upphör om
1. valet till fullmäktige har upphävts och omval har hållits,
2. rättelse har skett genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna har ändrats, eller
3. extra val till fullmäktige har hållits.
När omvalet, sammanräkningen eller extra valet har avslutats, ska fullmäktige hålla nytt val av förtroendevalda för återstoden av mandattiden.
Uppdragen ska upphöra två månader efter det att omvalet, sammanräkningen eller extra valet har avslutats. Fullmäktige får dock besluta att de förtroendevalda som valts enligt andra stycket ska tillträda vid en tidigare tidpunkt. Uppdragen för de förtroendevalda enligt första stycket upphör då samtidigt.
I paragrafen regleras verkan av omval, rättelse genom förnyad sammanräkning och extraval på förtroendevalda som valts av fullmäktige. Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 7 § KL (prop. 1990/91:117 s. 167 och prop. 2009/10:80 s. 319). Paragrafens tredje stycke har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.1.
I första stycket anges att de förtroendevalda som valts av fullmäktiges uppdrag upphör om omval har hållits, rättelse har skett genom förnyad sammanräkning och mandatfördelningen mellan partierna har ändrats eller extra val har hållits. Vid omval och extraval ska uppdragen alltid upphöra men om rättelse har skett krävs att mandatfördelningen mellan partierna ändrats för att uppdragen ska upphöra. Bestämmelserna om upphörande avser samtliga förtroendevalda som har valts av fullmäktige, således även revisorerna. När omvalet, sammanräkningen eller extra valet avslutats ska fullmäktige hålla nya val av förtroendevalda för återstoden av mandattiden.
Av andra stycket framgår att fullmäktige ska hålla nya val av förtroendevalda för återstoden av mandattiden när omvalet, sammanräkningen eller extra valet avslutats.
Tredje stycket reglerar att uppdragen upphör två månader efter att omvalet, sammanräkningen eller extra valet avslutats. Fullmäktige har dock möjligheten att besluta att de nya förtroendevalda som valts enligt första stycket ska tillträda sina uppdrag tidigare än denna tidpunkt. Om fullmäktige fattar ett sådant beslut upphör de avgåendes uppdrag i stället vid samma tidpunkt som de nya förtroendevalda tillträder sina uppdrag.
9 § Fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald som har valts av fullmäktige, om den förtroendevalde
1. har vägrats ansvarsfrihet, eller
2. har dömts för ett brott på vilket fängelse i lägst två år kan följa och domen har fått laga kraft.
I paragrafen anges när fullmäktige kan återkalla en enskild förtroendevalds uppdrag. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 10 § KL (prop. 1990/91:117 s. 167). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Av första punkten framgår att fullmäktige får återkalla uppdrag när en förtroendevald eller alla förtroendevalda i en nämnd eller en fullmäktigeberedning vägrats ansvarsfrihet. Om ansvarsfrihet nekas får fullmäktige ta ställning till om det som föranlett detta beslut kräver en sanktion utöver den reprimand som den vägrade ansvarsfriheten i sig innebär. I det fall ansvarsfrihet vägrats och frågan om återkallelse aktualiseras, har fullmäktige rätt att utan föregående beredning återkalla ett uppdrag enligt 5 kap. 32 §. Bestämmelsen i 5 kap. 32 § innebär emellertid inte något hinder mot att fullmäktige beslutar att ett ärende om entledigande på denna grund ska beredas och ge direktiv för beredningen. Revisorerna är inte skyldiga att uttala sig om en eventuell återkallelse men det finns inget hinder för revisorerna att framföra sin åsikt i frågan (prop. 1990/91:117 s. 63).
Av andra punkten framgår att uppdrag också kan återkallas när en förtroendevald gjort sig skyldig till brott på vilket fängelse i lägst två år kan följa. Den omständigheten att en domstol enligt föreskriften i 20 kap. 4 § brottsbalken har möjlighet att avsätta en förtroendevald hindrar inte att fullmäktige prövar frågan om återkallelse (prop. 1990/91:117 s. 63). Enligt 12 kap. 1 § tredje stycket ska revisorerna anmäla misstanke om brott av förmögenhetsrättslig karaktär till berörd nämnd.
10 § Fullmäktige får återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd eller för samtliga förtroendevalda som anges i 2 § första stycket
1. när den politiska majoriteten i nämnden inte längre är densamma som i fullmäktige, eller
2. vid förändringar i nämndorganisationen.
Förtroendeuppdragen upphör att gälla när val av nya ledamöter och ersättare har hållits eller när en ny nämndorganisation träder i kraft.
I paragrafen anges i vilka situationer fullmäktige får återkalla uppdragen för samtliga förtroendevalda i en nämnd. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 10 a § KL (prop. 1993/94:188 s. 95). Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1 och 14.2.
I första stycket ges ett uttryckligt stöd för fullmäktige att återkalla alla förtroendeuppdrag i en nämnd under löpande mandattid och oberoende av vilken mandattid fullmäktige bestämt för de olika nämnderna enligt 6 kap. 18 och 19 §§. Även uppdragen för samtliga sådana förtroendevalda som anges i 2 § första stycket får återkallas. Återkallandet måste i sådant fall omfatta samtliga som innehar uppdrag enligt 2 § i kommunen eller regionet. Återkallande av uppdrag får ske i två fall.
Enligt första punkten får uppdragen återkallas när de politiska majoritetsförhållandena i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att de inte motsvarar de förhållanden som råder i nämnderna. Uppdragen kan således återkallas om den politiska majoriteten i nämnderna inte är densamma som i fullmäktige. Att den proportionella fördelningen mellan partierna eller presidiernas sammansättning inte strikt motsvarar en ny majoritet i fullmäktige är inte tillräckligt (RÅ 2010 ref. 57). Om en förändring av majoritetsförhållandena lett till att en ordförande i en nämnd inte företräder majoriteten får fullmäktige välja ett nytt presidium enligt 5 kap. 21 § andra stycket.
Enligt andra punkten får uppdragen återkallas när fullmäktige önskar förändra nämndorganisationen. Även uppdragen för förtroendevalda i styrelsen kan återkallas enligt denna bestämmelse (HFD 2016 ref. 54). Enbart en ändring av antalet ledamöter i en nämnd har inte ansetts innebära en organisatorisk förändring (HFD 2016 ref. 53).
I andra stycket anges att förtroendeuppdragen upphör när nya förtroendevalda har utsetts. Detta gäller för det fall som avses i första stycket första punkten. För de fall fullmäktige under löpande mandatperiod, med stöd av första stycket andra punkten, beslutar om ändringar i nämndorganisationen upphör uppdragen att gälla när den nya organisationen träder i kraft.
Ledighet från anställning
11 § Förtroendevalda har rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för att de ska kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten ska omfatta tid för
1. möten i kommunala organ,
2. andra möten som är nödvändiga för uppdragen,
3. resor till och från mötena, och
4. behövlig dygnsvila omedelbart före eller efter mötena.
Rätten till ledighet ska gälla även av fullmäktige utsedda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och lekmannarevisorer eller motsvarande andra revisorer och deras suppleanter i sådana juridiska personer som avses i 10 kap. 2–6 §§.
I paragrafen regleras rätt till ledighet från anställning för förtroendevalda och vissa andra av kommunen utsedda uppdragstagare. Paragrafen motsvarar 4 kap. 11 § KL (prop. 1990/91:117 s. 168 och prop. 2001/02:80 s. 139).
Av första stycket framgår att rätten till ledighet enligt första punkten gäller deltagande i sammanträde med respektive kommunala organ. Enligt andra punkten omfattar rätten till ledighet även de partigruppsmöten som ofta hålls som förberedelser för ordinarie sammanträden i fullmäktige och nämnder. Dessa förläggs oftast i anslutning till de ordinarie sammanträdena. Rätten till ledighet omfattar också enligt tredje punkten tid för resor från arbetsplatsen till sammanträdet och tillbaka. Rätten till ledighet för behövlig dygnsvila enligt fjärde punkten innebär exempelvis att en person som arbetar nattskift bör ha rätt till ledighet för natt före heldagssammanträde (prop. 2001/02:80 s. 84). Deltagande i sammankomster som inte direkt har med kommunalt sammanträde att göra såsom allmänna partimöten omfattas inte av bestämmelsen. Inte heller tid för inläsning av handlingar berättigar till ledighet från arbetet. Förmånen avser enbart ledighet från anställning och avser alltså inte ledighet från t.ex. studier.
Rätten till ledighet enligt första stycket omfattar enligt andra stycket även angivna uppdrag i kommunala bolag, föreningar och stiftelser.
Förmåner
12 § Förtroendevalda har rätt till skälig ersättning för de arbetsinkomster och ekonomiska förmåner som de förlorar när de fullgör sina uppdrag.
I paragrafen regleras förtroendevaldas rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst. Paragrafen motsvarar 4 kap. 12 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s.168–170 och prop. 2001/02:80 s. 139 f.).
Av paragrafen framgår att kommuner och region är skyldiga att ersätta de arbetsinkomster och ekonomiska förmåner som förtroendevalda förlorar när de fullgör sina uppdrag. Om den förtroendevalde har rätt till ledighet enligt 11 § har den förtroendevalde rätt till ersättning för det inkomstbortfall som uppstår på grund av ledigheten. Med ekonomiska förmåner avses förlorade pensions- och semesterförmåner samt exempelvis förlorad arbetslöshetsersättning och föräldrapenning som den enskilde förtroendevalde förlorar på grund av uppdraget. Det krävs att den enskilde yrkar på ersättning och kan visa på ett inkomstbortfall för att denna ska betalas ut. Ersättningen ska vara skälig. Detta innebär att det finns både en lägsta och högsta gräns för ersättningen. I begreppet skälig ligger också att man kan göra ersättningen delvis schablonmässig. Detta gäller särskilt för grupper som t.ex. egenföretagare där det rent administrativt kan vara svårt att fastställa den förlorade arbetsinkomsten. Det är möjligt att relatera ersättning till timlön enligt avtal, sjukpenninggrundande inkomst, taxerad inkomst eller något annat underlag. Även ersättning för förlorad pensionsrätt bör kunna bli föremål för schabloniserad ersättning.
13 § Förtroendevalda med funktionsnedsättning har rätt till skälig ersättning för resekostnader som uppkommer när de fullgör sina uppdrag.
I paragrafen regleras rätten till ersättning för resekostnader för förtroendevalda med funktionsnedsättning. Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 12 a § första stycket KL (prop. 2001/02:80 s. 140). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Paragrafen reglerar ersättning för resekostnader som kan uppstå för förtroendevalda som på grund av sin funktionsnedsättning inte kan använda vanliga kommunikationsmedel. Ersättningen ska vara skälig och utgå för nödvändiga resekostnader. Ersättning aktualiseras framför allt då sammanträden m.m. avslutas på kvällen och sedvanliga kommunikationer inte kan användas. Kommunens eller regionets skyldighet i denna del är inte avsedd att påverka den rätt till hjälp från det allmänna som den förtroendevalde kan ha enligt annan lagstiftning. Liksom i fallet med ersättning enligt 12 § krävs att den förtroendevalda yrkar på ersättning. Kommuner och region kan välja att utge en schabloniserad ersättning. Denna ska bestämmas till en skälig nivå. Kommuner och region kan frivilligt välja att utge ytterligare ersättning för resor i enlighet med bestämmelsen i 16 §.
14 § Förtroendevalda med barn som har behov av tillsyn har rätt till skälig ersättning för kostnader för barntillsyn som uppkommer när de fullgör sina uppdrag.
I paragrafen regleras förtroendevaldas rätt till ersättning för kostnader för barntillsyn. Paragrafen motsvarar 4 kap. 12 b § första stycket KL (prop. 2001/02:80 s. 140 f.).
Kommunen eller regionet är skyldigt att utge skälig ersättning för kostnader för barntillsyn som uppkommer under den tid som den förtroendevalde fullgör sitt uppdrag. Med barn som har behov av tillsyn avses i princip barn under tolv års ålder. Ersättningen anses skälig om behovet av barntillsyn uppkommit som en följd av uppdragets fullföljande. Så kan t.ex. inte anses vara fallet vid barntillsyn som kan tillgodoses inom den ordinarie barnomsorg som den förtroendevalde anlitar. Ersättning för kostnader för barntillsyn som en nära anhörig, t.ex. en familjemedlem, utför kan inte heller anses skälig. Kommuner och region måste beakta att ersättningen kommer att vara skattepliktig för den enskilde och beräkna ersättningen med hänsyn till detta. Liksom i fallet med ersättning enligt 12 och 13 §§ krävs att den förtroendevalde yrkar på ersättning. Kommuner och region kan välja att utge en schabloniserad ersättning. Denna ska bestämmas till en skälig nivå.
15 § Fullmäktige ska besluta om riktlinjer för ersättning enligt 12–14 §§.
I paragrafen anges att fullmäktige ska besluta om riktlinjer för ersättningar till de förtroendevalda. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 13 § KL (prop. 1990/91:117 s. 168–170 och prop. 2001/02:80 s. 141). Övervägandena finns i avsnitt 14.2
Av paragrafen framgår att fullmäktige ska besluta enligt vilka grunder ersättningar enligt 12–14 §§ ska betalas. Det ankommer på fullmäktige att fastställa ersättningssystemet enligt 5 kap. 1 § 6. Uppgiften kan således inte delegeras till t.ex. styrelsen. Inget hindrar emellertid att fullmäktige uppdrar åt ett annat organ att tillämpa de regler som beslutats, dvs. att bestämma om ersättningen i det enskilda fallet.
16 § Fullmäktige får besluta att förtroendevalda i skälig omfattning ska få
1. ersättning för resekostnader och andra utgifter som föranleds av uppdraget utöver vad som följer av 13 och 14 §§,
2. arvode för det arbete som är förenat med uppdraget,
4. pension, och
5. andra ekonomiska förmåner.
Om fullmäktige beslutar att arvode ska betalas, ska arvodet bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.
I paragrafen regleras att fullmäktige får besluta om ekonomiska ersättningar och förmåner för de förtroendevalda. Paragrafens första stycke motsvarar 4 kap. 14 § KL och andra stycket motsvarar 4 kap. 15 § första stycket KL (prop.1990/91:117 s. 169, prop. 2001/02:80 s. 141 och prop. 1990/91:117 s. 168).
Fullmäktige får i skälig omfattning besluta att förtroendevalda ska få viss ersättning, arvode, pension och andra ekonomiska förmåner. Det ankommer på kommunerna och regionen själva att, utifrån de lokala förutsättningarna, bestämma vad som är en skälig ersättning eller ekonomisk förmån (prop. 1990/91:117 s. 169).
Av första punkten framgår att kommuner eller region har möjlighet att på frivillig väg ersätta andra kostnader relaterade till förtroendeuppdraget än de kostnader som de enligt 13 och 14 §§ är skyldiga att ersätta.
I andra punkten anges att arvoden bara får avse ersättning för det arbete som är förenat med uppdragen men inte ersättning för förlorad arbetsinkomst. Ersättning för förlorad arbetsinkomst enligt 12 § och arvode i enlighet med denna punkt måste därför hållas isär.
Av tredje punkten framgår att kommunen eller regionet kan tillerkänna de förtroendevalda kommunal pension. I de flesta fall utesluter sådan pension helt eller delvis rätten för en förtroendevald att därutöver få ersättning för pensionsförmåner som han eller hon på grund av sitt uppdrag går miste om i en anställning.
Av fjärde punkten framgår att även andra ekonomiska förmåner är möjliga.
I andra stycket regleras att om arvode ska betalas ska detta bestämmas till lika belopp för lika uppdrag. Det finns ingen skyldighet för kommunerna och regionen att utge något arvode, men om fullmäktige väljer att ge arvode ska detta bestämmas till lika belopp för lika uppdrag.
17 § Bestämmelserna i 12–14 §§ och 16 § andra stycket gäller inte förtroendevalda som anges i 2 § första stycket.
I paragrafen undantas kommunal- och regionsråd och motsvarande från flera av de ovanstående bestämmelserna. Paragrafen motsvarar 4 kap. 12 § andra stycket, 4 kap. 12 a § andra stycket, 4 kap. 12 b § andra stycket och 4 kap. 15 § andra stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 168– 170 och prop. 2001/02:80 s. 139–141).
Förtroendevalda som anges i 2 § första stycket dvs. kommunal- och regionsråd m.fl. har inte rätt till ersättning för förlorad arbetsinkomst, förlust av pensions- eller semesterförmåner, ersättning för resekostnader på grund av funktionshinder samt ersättning för barntillsyn, men de kan tillerkännas arvoden, kostnadsersättningar, pension och andra förmåner.
Principen om lika arvode för lika uppdrag gäller inte förtroendevalda som anges i 2 § första stycket. Syftet är att klargöra att fullmäktige kan ta hänsyn till hur länge en förtroendevald har haft ett heltidsuppdrag eller ett omfattande deltidsuppdrag, när fullmäktige bestämmer arvodet till den förtroendevalde.
18 § Fullmäktige får besluta att en sådan förtroendevald som anges i 2 § första stycket för sina uppdrag ska få ekonomiska och andra förmåner som svarar mot de löne- och anställningsvillkor som gäller för dem som är anställda hos kommunen eller regionet.
Fullmäktige får bestämma hur ersättare ska utses för förtroendevalda som beviljas ledighet till följd av bestämmelsen i första stycket.
I paragrafen regleras förmåner för förtroendevalda som anges i 2 § första stycket. Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 27 § KL (prop. 1990/91:117 s. 173 f.). Övervägandena finns i avsnitt 7.1.2.
Av första stycket framgår att fullmäktige får besluta om förmåner som svarar mot de villkor som gäller för dem som är anställda i kommunen eller regionet. Bestämmelsen innebär bl.a. att kommunal- och regionsråd kan beviljas ledigheter som motsvarar vad som gäller för kommunens eller regionets anställda. Att förmånerna svarar mot vad som gäller för de anställda innebär inte något krav på att kommunal- och regionsråds villkor ska överensstämma med någon utpekad anställd eller grupp av anställda. De närmare villkoren som ska gälla kan bestämmas av fullmäktige i ett reglemente eller annat styrdokument.
I andra stycket anges att fullmäktige får bestämma hur en ersättare för en förtroendevald som med stöd av första stycket beviljats ledighet ska utses. Detta kan exempelvis ske genom att ersättare väljs av fullmäktige eller att det överlåts till styrelsen eller annan nämnd att utse ersättaren. Det är även tänkbart att t.ex. styrelsen utser ersättare vid kortare ledigheter medan en ersättare som ska tjänstgöra under en längre tid i stället utses av fullmäktige. Beslut om att utse en ersättare enligt denna bestämmelse omfattas inte av möjligheten för minoriteten att kräva att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska tillämpas. Beslut om att utse en ersättare på detta sätt förutsätter att den förtroendevalde som beviljats ledighet ska återta sin plats. Skulle en ledig förtroendevald avgå eller dennes uppdrag av annan anledning upphöra, upphör också ersättarens uppdrag. Den förtroendevaldes uppdrag får då i stället tillsättas med ett fyllnadsval. Om ledighet beviljats och någon ersättare inte direkt kan utses får en ersättare enligt ordinarie regler om ersättares tjänstgöring träda in tillfälligt till dess att en ersättare för den ledige kan utses i enlighet med vad fullmäktige bestämt.
Initiativrätt
19 § Varje ledamot i fullmäktige får väcka motioner samt ställa interpellationer och frågor enligt 5 kap. 59–64 §§.
I paragrafen regleras fullmäktigeledamöters rätt att väcka motioner. Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 16 § KL (prop. 1990/91:117 s. 170). Även flera ledamöter tillsammans kan väcka motioner. Paragrafen innehåller också en hänvisning till reglerna om interpellationer och frågor i 5 kap.
20 § Varje ledamot i en nämnd får väcka ärenden i nämnden.
I paragrafen regleras nämndledamöters rätt att väcka ärenden. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 17 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 170). Även flera ledamöter tillsammans kan väcka ett ärende.
21§ Varje revisor får väcka ärenden i en nämnd eller i en fullmäktigeberedning om rendet rör granskningen av verksamheten i nämnden eller beredningen.
I paragrafen regleras revisors rätt att väcka ärenden i nämnd och fullmäktigeberedning. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 17 § andra stycket och 4 kap. 17 a § KL (prop. 1998/99:66 s. 93 f. och prop. 2005/06:55 s. 55). I paragrafen tydliggörs att varje enskild revisor har en självständig rätt att väcka ärenden. Det utesluter inte att flera eller alla revisorer tillsammans väcker ärenden. Revisorerna kan med stöd av bestämmelsen initiera ärenden som är betydelsefulla för revisionens granskning. Syftet med bestämmelsen är dock inte att revisorerna ska väcka ärenden av mer allmän karaktär.
Ersättare
22 § När ersättare tjänstgör har de samma rättigheter som ledamöter.
I paragrafen regleras ersättarnas rättigheter. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 18 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 170).
En ersättare som inträder som tjänstgörande är likställd med en ordinarie ledamot. Det avgörande för att rättigheterna ska inträda är alltså att ersättaren inträtt som tjänstgörande. Fler bestämmelser om ersättare finns för fullmäktige i 5 kap. 17–21 §§ och för nämnder i 6 kap. 16 och 17 §§.
Förtroendevalda med funktionsnedsättning
23 § Kommuner och region ska verka för att förtroendevalda med funktionsnedsättning kan delta i handläggningen av ärenden på samma villkor som andra förtroendevalda.
I paragrafen regleras kommuners och regions skyldighet att verka för att förtroendevalda med funktionsnedsättning kan delta på samma villkor. Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 33 § KL (prop. 2001/02:80 s. 141 f.). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Bestämmelsen avser sådana åtgärder som behöver vidtas för att det ska vara möjligt för förtroendevalda med funktionsnedsättning att delta i kommuners eller regions handläggning av ärenden. Med detta avses såväl möjlighet att ta del av sammanträdeshandlingar som möjlighet att delta i de överläggningar som föregår beslutsfattandet. Bestämmelsen avser sådana generellt verkande åtgärder som kommunen eller regionet kan vidta och inte åtgärder riktade till en specifik individ. En definitiv avgränsning kring vilka åtgärder som kan ses som generellt verkande åtgärder går inte att göra. Det rör sig dock om åtgärder som typiskt sett är avsedda att komma till nytta för en bredare krets. Bestämmelsen omfattar således inte sådana personliga hjälpmedel som en förtroendevald med funktionsnedsättning behöver för att kunna ta del av handlingar eller delta i handläggningen av ärenden.
Bestämmelsen är av målsättningskaraktär. Om ett beslut blir överklagat vid en laglighetsprövning enligt 13 kap., är syftet inte att beslut ska kunna upphävas enbart av det skälet att en anpassningsåtgärd inte har vidtagits.
Omröstning och beslut
23 § Varje ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har en röst.
I paragrafen regleras att varje ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har en röst. Paragrafen motsvarar 4 kap. 19 § KL (prop. 1990/91:117 s. 171).
24 § En ledamot i fullmäktige eller i en nämnd har rätt att avstå från att delta i en omröstning eller i ett beslut.
Ordföranden är dock alltid skyldig att rösta, när det behövs för att ärendet ska kunna avgöras.
I paragrafen regleras rätten för ledamöter i fullmäktige och nämnder att avstå från att delta i en omröstning eller ett beslut. Paragrafen motsvarar 4 kap. 20 § KL (prop. 1990/91:117 s. 171).
Andra stycket utgör ett undantag från huvudregeln. En ordförande är alltid skyldig att rösta om dennes röst leder till att ett ärende som annars utfallit med lika röstetal kan avgöras.
25 § En ledamot i en nämnd som deltar i handläggningen av ett ärende ska delta i avgörandet av ärendet, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon enskild. Detta innebär ingen skyldighet att rösta för fler än ett förslag.
I paragrafen regleras skyldigheten för ledamöter i nämnder att delta i avgörande som innebär myndighetsutövning mot enskilda. Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 21 § KL (prop. 1990/91:117 s. 171).
Bestämmelsen i första meningen innebär en regel om röstplikt. Röstplikten gäller endast i ärenden hos nämnderna som innefattar myndighetsutövning mot enskilda.
Begreppet myndighetsutövning är komplicerat och mångfacetterat. Det ska vara fråga om en utövning av en befogenhet att bestämma om vissa förhållanden. Denna befogenhet ska grunda sig på ett stadgande i den offentligrättsliga lagstiftningen. Däremot avses inte befogenheter, som härrör från avtal och som alltså ytterst baseras på civilrättsliga regler. Den offentligrättsligt grundade befogenheten ska vidare utövas i förhållande till enskild. Det ska slutligen röra sig om bindande beslut som är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Typiska utslag av myndighetsutövning är beslut varigenom den enskilde åläggs att göra, tåla eller underlåta något. Även ett gynnande beslut kan vara resultat av myndighetsutövning om den enskilde, för att uppnå den önskade förmånen, är tvungen att vända sig till en myndighet och myndighetens tillämpning av offentligrättsliga regler blir avgörande för utgången (prop. 1971:30 del 2 s. 331).
I nämnderna bör ärendenas karaktär klargöras, innan handläggningen påbörjas. Senast inför en omröstning måste det vara klargjort om ett ärende i vilket nämnden ska besluta innefattar myndighetsutövning.
I andra meningen finns ett undantag från röstplikten i ärenden som innefattar myndighetsutövning. Motsvarande reglering finns i förvaltningslagen som anger att ingen är skyldig att rösta för mer än ett förslag.
Beslut fattas genom acklamation eller omröstning. Att fatta beslut genom acklamation är det normala vid kommunala sammanträden. Den som vid omröstning avstår från att rösta ska gör det innan beslutet fattas. Det följer av den ordning i vilken omröstningarna genomförs. Även den som vill avstå från att delta i ett beslut som fattas med acklamation ska anmäla detta före beslutet. Det är inte möjligt att i efterhand anmäla att man inte har deltagit i ett beslut.
Reservation
27 § En förtroendevald som har deltagit i avgörandet av ett ärende får reservera sig mot beslutet. Reservationen ska anmälas innan sammanträdet avslutas.
I paragrafen regleras rätten för förtroendevalda att reservera sig mot beslut. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 4 kap. 22 § KL (prop. 1990/91:117 s. 172).
Bestämmelsen innebär inget krav på att den förtroendevalde har yrkat att ett annat beslut ska fattas för att denne ska ha rätt att reservera sig. Däremot måste den förtroendevalde ha deltagit i avgörandet av ärendet. Om en förtroendevald utnyttjar rätten enligt 25 § första stycket att avstå, får denne alltså inte reservera sig mot beslutet. En ledamot som har deltagit i en förberedande omröstning i ett ärende och som sedan har avstått från att rösta i huvudvoteringen har dock rätt att reservera sig mot det slutliga beslutet i ärendet.
Närvarorätt
28 § Fullmäktige får besluta att en förtroendevald som inte är ledamot eller ersättare i en viss nämnd ska få närvara vid nämndens sammanträden och delta i överläggningar men inte i besluten.
Beslutet får även innefatta att den förtroendevalde ska ha rätt att få sin mening antecknad i protokollet.
I paragrafen regleras möjligheten för förtroendevalda att närvara i en nämnd de inte är ledamot eller ersättare i. Paragrafen motsvarar 4 kap. 23 § KL (prop. 1990/91:117 s. 172).
Fullmäktige kan reglera närvarorätten i ett reglemente eller genom ett särskilt beslut för ett enskilt fall. En begränsning kan göras så att den förtroendevalde bara får närvarorätt. Fullmäktige avgör också hur länge närvarorätten ska gälla, vilken eller vilka nämnder den ska avse och om den ska begränsas till vissa ärenden eller grupper av ärenden.
Partistöd
29 § Kommuner och region får ge ekonomiskt bidrag och annat stöd till politiska partier för att stärka deras ställning i den kommunala demokratin (partistöd).
Partistöd får ges till de politiska partier som är representerade i fullmäktige och som är juridiska personer. Ett parti är representerat om det har fått mandat i fullmäktige för vilket en vald ledamot är fastställd enligt 14 kap. vallagen (2005:837).
Partistöd får ges också till ett parti som har upphört att vara representerat i fullmäktige, dock endast under ett år efter det att representationen upphörde.
I paragrafen regleras kommuners och regions befogenhet att lämna partistöd. Paragrafen motsvarar 2 kap. 9 § KL (prop. 1990/91:117 s. 153, prop. 1991/92:66 s. 10 och prop. 2013/14:5 s. 94 f.).
I första stycket får kommuner och region en möjlighet, men inte någon skyldighet, att lämna partistöd. Stöd kan enligt bestämmelsen ske i form av ekonomiskt bidrag eller annat stöd, t.ex. kostnadsfri tillgång till kontorslokaler. Det faktum att ett parti får utse politiska sekreterare enligt 33 § anses inte utgöra en form av partistöd (prop. 2013/14:5 s. 74 f.). Inte heller kommunalråd ska beaktas vid beräkningen av partistöd (RÅ 1994 ref. 104 II). Stöd får lämnas för att stärka de politiska partiernas ställning i den kommunala demokratin. Partistödet bör ses som ett allmänt samhälleligt stöd för att förbättra partiernas möjlighet att utveckla en aktiv medverkan i opinionsbildningen bland medborgarna och därigenom stärka den kommunala demokratin (prop. 1991/92:66 s. 8).
Andra stycket innebär ett representationskrav. Partistöd får endast lämnas till partier som är representerade i fullmäktige och som är juridiska personer. Med representerat parti avses ett parti som fått mandat i fullmäktige för vilket en vald ledamot är fastställd enligt 14 kap. vallagen (2005:837). Representation föreligger så snart ett parti efter valet fått minst ett mandat i fullmäktige för vilket en ledamot blivit fastställd. För att behålla representationen under valperioden krävs att åtminstone ett av partiets mandat fortsätter att ha en ledamot fastställd. Om ett partis samtliga fullmäktigeledamöter har avgått under valperioden och länsstyrelsen inte kan utse någon ny ledamot på grund av att ytterligare kandidater saknas, förblir partiets mandat obesatta. I sådant fall har partiets representation i fullmäktige därmed upphört.
Enligt 2 kap. 1 § vallagen (2005:837) ska, när det gäller bl.a. val till kommun- och regionsfullmäktige, ett parti skriftligen anmäla sin partibeteckning till den centrala valmyndigheten före den sista februari det år då val ska hållas. Av 2 kap. 2–4 §§ vallagen framgår de krav som ställs för att få en partibeteckning registrerad. Politiska partier är ofta organiserade som ideella föreningar. Det finns inte någon associationsrättslig lagstiftning om ideella föreningar. En ideell förening som har antagit stadgar och valt en styrelse anses dock i rättspraxis som en juridisk person. Om ett parti som är representerat i fullmäktige inte motsvaras av någon lokal partiförening utgör det inget hinder mot att kommunen eller regionet lämnar partistöd till det partiet. Utbetalning av stödet kan i ett sådant fall i stället göras till en partiförening som bedriver verksamhet inom flera kommuner eller region. En sådan mottagare av partistöd måste dock hålla stödet från de olika kommunerna och regionen åtskilt i sin bokföring, se vidare i kommentaren till 31 §.
Av tredje stycket framgår att partistöd får ges till ett parti som inte längre är representerat i fullmäktige under längst ett år. Denna bestämmelse kan tillämpas både på ett parti som på grund av resultatet i ett val inte längre är representerat i fullmäktige och på ett parti där samtliga fullmäktigeledamöter har avgått och någon ny ledamot inte kan utses.
30 § Fullmäktige ska besluta om partistödets omfattning och formerna för det. Stödet får inte utformas så att det otillbörligt gynnar eller missgynnar ett parti. Fullmäktige får besluta att endast mandat för vilket en vald ledamot är fastställd enligt 14 kap. vallagen (2005:837) ska beaktas vid fördelningen av partistödet.
I paragrafen anges att fullmäktige ska besluta om omfattning och formerna för partistödet. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 10 § KL (prop. 1991/92:66 s. 11 och prop. 2013/14:5 s. 95).
Om partistöd lämnas ska fullmäktige besluta om formerna för det. Vanligtvis görs det genom att fullmäktige beslutar ett reglemente för partistöd. Det grundläggande kravet är att stödet utformas så att det inte otillbörligt gynnar eller missgynnar något parti. Detta krav ger uttryck för en rättviseprincip som bör gälla för partistödets utformning. Den innebär att det i allmänhet inte är tillräckligt med ett stöd som fördelas enbart per mandat i fullmäktige (RÅ 1994 ref. 104 och RÅ 2000 ref. 2). Oavsett vilka former av partistöd som används i en kommun eller ett region ska det totala partistödets fördelning ligga till grund för bedömningen om kraven uppfylls. Hänsyn ska alltså tas även till stöd i form av tillhandahållande av fria lokaler och annan kostnadsfri service som kommunen eller regionet lämnar. Det är emellertid inte nödvändigt sätta ett exakt pris på denna typ av stöd.
Vid beslut om partistödets utformning får fullmäktige bestämma att endast mandat för vilket en vald ledamot är fastställd ska beaktas vid fördelningen av stöd. Bestämmelsen hindrar dock inte att partistödet utformas på ett sådant sätt att även obesatta mandat beaktas vid fördelningen av stöd. Inget av de båda alternativen utgör ett otillbörligt gynnande eller missgynnande av något parti.
31 § Beslut om partistöd ska innehålla ett krav på att mottagaren av partistödet årligen ska lämna en skriftlig redovisning som visar att partistödet har använts för det ändamål som anges i 29 § första stycket.
Redovisningen ska avse perioden 1 januari–31 december och ges in till fullmäktige senast sex månader efter redovisningsperiodens utgång. En av mottagaren utsedd särskild granskare ska granska om redovisningen ger en rättvisande bild av hur mottagaren har använt partistödet. Granskarens rapport över granskningen ska bifogas redovisningen.
Fullmäktige får besluta att stöd inte ska betalas till ett parti som inte lämnar redovisning och granskningsrapport enligt första och andra styckena.
I paragrafen anges krav på redovisning av partistödets användning. Paragrafen motsvarar i huvudsak 2 kap. 11 § KL (prop. 2013/14:5 s. 95 f.).
Av paragrafen framgår att partistöd måste förenas med vissa krav på mottagarna av stödet avseende redovisning av partistödets användning och granskning av den redovisningen. Det är vanligt att fullmäktige beslutar ett reglemente för partistöd med bestämmelser om partistödets utformning och omfattning, se kommentaren till 30 §. Om fullmäktige tar in kraven på redovisning och granskning i ett sådant reglemente måste kraven även anges i ett beslut som är riktat till mottagarna av partistödet. Det kan ske genom att det i ett sådant beslut görs en hänvisning till reglementets bestämmelser.
I första stycket anges att fullmäktige ska besluta att mottagare av partistöd ska lämna en redovisning över hur partistödet har använts. Redovisningen ska vara skriftlig och lämnas årligen. När det gäller redovisningens innehåll anges att den ska visa att partistödet har använts för det ändamål som anges i 29 § första stycket, nämligen att stärka det politiska partiets ställning i den kommunala demokratin. Redovisningskravet ska rikta sig till mottagaren av partistödet, dvs. den juridiska person till vilken stödet utbetalas. Mottagaren av partistödet kan vara en juridisk person som bedriver verksamhet inom flera kommuner eller region, se kommentaren till 29 §.
I andra stycket första meningen anges att redovisningen ska avse perioden 1 januari–31 december och ges in till fullmäktige senast sex månader efter redovisningsperiodens utgång. Andra och tredje meningarna innehåller bestämmelser om granskning av redovisningen. Granskningen ska utföras av en av stödmottagaren utsedd särskild granskare. Den särskilda granskarens uppgift är att kontrollera om redovisningen ger en rättvisande bild av hur partistödet har använts. Granskaren ska redogöra för sina iakttagelser i en rapport som lämnas till fullmäktige tillsammans med redovisningen. Genom att redovisningen och granskningsrapporten ges in till fullmäktige blir de offentliga och kan bli föremål för diskussion bland allmänheten och i media. Redovisningens innehåll ska däremot inte läggas till grund för något ställningstagande från fullmäktiges sida (prop. 2013/14:5 s. 96). Fullmäktiges roll begränsar sig till att ta emot och hålla redovisningen tillgänglig för den som vill ta del av den.
Enligt tredje stycket får fullmäktige besluta att stöd inte ska betalas till ett parti som underlåter att ge in redovisningen och granskningsrapporten. Det innebär att kommunen eller regionet får möjlighet att stoppa fortsatta utbetalningar till mottagare av partistöd som inte lämnar redovisning och granskningsrapport. Fortsatta utbetalningar kan däremot inte stoppas med hänvisning till redovisningens innehåll.
32 § Beslut om att betala ut partistöd ska fattas av fullmäktige minst en gång per år.
I paragrafen anges att fullmäktige ska fatta beslut om att betala ut partistöd minst en gång per år. Paragrafen motsvarar 2 kap. 12 § KL (prop. 2013/14:5 s. 96 f.).
Enligt 29 § får partistöd inte lämnas till ett parti under längre tid än ett år efter det att partiets representation i fullmäktige upphörde. Fullmäktige måste därför ta ställning till frågan om utbetalning av partistöd minst en gång per år för att säkerställa att partistöd inte betalas ut under längre tid än tillåtet till ett parti vars representation i fullmäktige har upphört.
Politiska sekreterare
33 § Kommuner och region får anställa politiska sekreterare för att biträda de förtroendevalda i det politiska arbetet.
Politiska sekreterare får inte anställas för längre tid än till utgången av det år då val av fullmäktige ska hållas nästa gång i hela landet.
Bestämmelserna i lagen (1982:80) om anställningsskydd ska inte tillämpas för politiska sekreterare.
I paragrafen anges att kommuner och region får anställa politiska sekreterare. Paragrafen motsvarar i huvudsak 4 kap. 30 och 31 §§ KL (prop. 1990/91:117 s. 174).
I första stycket ges kommuner och region befogenhet att anställa politiska sekreterare. Dessa ska biträda de förtroendevalda genom att avlasta dem uppgifter som dessa annars skulle sköta. Det kan t.ex. gälla medverkan vid den politiska beredningen av ett ärende eller hjälp med information till partigrupper och partiorgan (prop. 1982/83:132 s. 11). En politisk sekreterare kan som annan anställd ges möjlighet närvara vid nämndsammanträden enligt 6 kap. 26 §. Var tyngdpunkten i uppgifterna ligger beror på förhållandena i den enskilda kommunen eller regionet. Det kan också finnas skillnader mellan hur partigrupperna inom en kommun eller ett region utnyttjar denna resurs.
Av andra stycket framgår att politiska sekreterare inte får anställas för längre tid än till utgången av det år när val av fullmäktige ska hållas nästa gång i hela landet. Bestämmelsen hindrar inte att den enskilda kommunen eller regionet anpassar anställningstiden för de politiska sekreterarna till fullmäktiges eller styrelsens mandatperiod eller annan kortare tid.
I tredje stycket regleras att lagen (1982:80) om anställningsskydd inte ska tillämpas för politiska sekreterare.
34 § En politisk sekreterare har rätt till den ledighet från sin anställning som behövs för tjänstgöringen.
I paragrafen regleras politiska sekreterares rätt till ledighet från en anställning. Paragrafen motsvarar 4 kap. 32 § KL (prop. 1990/91:117 s. 174).
De förtroendevalda har enligt 11 § rätt till ledighet från sina anställningar i den omfattning som behövs för uppdragen. Bestämmelsen ger de politiska sekreterarna samma rätt. Detta är av betydelse bl.a. med hänsyn till att lagen (1982:80) om anställningsskydd inte gäller för de politiska sekreterarna enligt 33 § tredje stycket. En politisk sekreterare som friställs t.ex. på grund av ändrade mandatförhållanden förutsätts normalt återgå till sin tidigare anställning från vilken denne varit tjänstledig (prop. 1982/83:132 s. 17).