Regeringsformens bestämmelser om normgivning
Normgivningsmaktens fördelning
Normgivningsmakten är enligt 8 kap. regeringsformen fördelad mellan riksdagen och regeringen. Med normgivningsmakten avses rätten att besluta rättsregler, dvs. sådana regler som är bindande för enskilda och myndigheter och som gäller generellt. Dessa regler kallas i regeringsformen för föreskrifter.
Termen föreskrifter ska reserveras för normgivning och inte användas för beslut i enskilda fall.
Fördelningen av normgivningsmakten mellan riksdagen och regeringen bygger på principen att de centrala delarna av normgivningen ska ligga hos riksdagen. Här följer en kort redogörelse för de grundläggande bestämmelserna i 8 kap. om normgivningsmaktens fördelning. I avsnitt 8 finns exempel på utformning av normgivningsbemyndiganden.
Riksdagens normgivningsområde
Det primära lagområdet
Det område där i första hand riksdagen har normgivnings- kompetensen kallas det primära lagområdet. Huvudsakligen regleras det området i 8 kap. 2 §. Hit hör – den civilrättsliga lagstiftningen (första stycket 1), – föreskrifter som är betungande för enskilda (första stycket 2), – föreskrifter om kommunernas ställning (första stycket 3), – föreskrifter om trossamfund (första stycket 4), – föreskrifter om folkomröstningar och val till Europa- parlamentet (första stycket 5 och 6).
Det obligatoriska lagområdet
Den delen av det primära lagområdet där riksdagen inte kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter, dvs. inte kan delegera, brukar kallas det obligatoriska lagområdet. Hit hör bl.a. den civilrättsliga lagstiftningen, annan rättsverkan av brott än böter, föreskrifter om skatt och föreskrifter om konkurs eller utsökning. Även domstolarnas rättskipningsuppgifter tillhör det obligatoriska lagområdet.
Men även inom det obligatoriska lagområdet kan delegering ske om det gäller föreskrifter om anstånd med att fullgöra förpliktelser (8 kap. 4 §) och lagars ikraftträdande och tillämpning (8 kap. 5 §).
Det delegeringsbara området
Riksdagen kan genom delegering till regeringen överlåta delar av sin normgivningskompetens inom det primära lagområdet. Det område där detta är möjligt kallas för det delegeringsbara området och regleras i 8 kap. 3–5 §§.
Riksdagens bemyndigande ska ges i lag och rikta sig till regeringen. När det gäller avgifter och vissa skatter kan dock ett bemyndigande rikta sig direkt till kommuner (8 kap. 9 §).
I samband med att riksdagen bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter i ett ämne kan riksdagen tillåta att regeringen i sin tur överlåter hela eller delar av denna normgivningskompetens till en förvaltningsmyndighet eller en kommun (8 kap. 10 §). Detta kallas subdelegering. Det saknas däremot stöd i regeringsformen för riksdagen att delegera norm- givningsmakt direkt till en förvaltningsmyndighet under regeringen.
Regeringens normgivningsområde
I 8 kap. 7 § finns de huvudsakliga bestämmelserna om det område där regeringen utan delegering får meddela föreskrifter, dvs. regeringens primärområde. Hit hör föreskrifter om verkställighet av lag samt föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen, den s.k. restkompetensen.
Med verkställighetsföreskrifter avses dels tillämpningsföreskrifter av administrativt slag, dels föreskrifter som kompletterar en lag utan att tillföra den något väsentligt nytt. I verkställighetsföreskrifter får det inte ingå sådant som kan uppfattas som en ny skyldighet för enskilda eller som ett nytt ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.
Till restkompetensen hör sådana offentligrättsliga föreskrifter som inte rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna utan avser de statliga myndigheternas organisation, arbetsuppgifter och inre verksamhetsformer. Till restkompetensen hör också sådana föreskrifter som visserligen rör förhållandet mellan enskilda och det allmänna men som ur den enskildes synpunkt inte är betungande utan gynnande eller neutrala.
Riksdagen har möjlighet att lagstifta även inom regeringens normgivningsområde (8 kap. 8 §). Om riksdagen har utnyttjat denna möjlighet, får regeringen inte meddela föreskrifter på de områden som regleras av den lag som riksdagen beslutat. Detta följer av den formella lagkraftens princip (8 kap. 18 §), enligt vilken en lag inte får ändras eller upphävas på annat sätt än genom lag.
Regeringen får i enlighet med 8 kap. 11 § delegera normgivningsmakten inom sitt primärområde till en myndighet under regeringen eller riksdagen.
Utfärdande
När riksdagen har beslutat en lag ska den utfärdas, promulgeras, av regeringen så snart som möjligt (8 kap. 19 § första stycket).
Kungörande
Både lagar och förordningar ska kungöras så snart som möjligt (8 kap. 19 § andra stycket). I fråga om förordningar kan dock undantag från kungörandeskyldigheten föreskrivas i lag. Närmare bestämmelser om kungörandet finns i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar.
Lagar (inklusive balkar) och förordningar kungörs i Svensk författningssamling (SFS). I SFS får det även föras in sådana kortare meddelanden om faktiska förhållanden som betecknas tillkännagivanden. Även myndighetsföreskrifter kan publiceras i SFS.
Det förekommer att förordningar kungörs i någon författningssamling som ges ut av en myndighet under regeringen. I sådana fall ska det i anlutning till ikraftträdandebestämmelsen tas in en föreskrift om hur författningen ska kungöras.