Delegering av arbetsmiljöansvar – vad gäller?
En arbetstagare avled efter en arbetsplatsolycka vid grävning av ett schakt utan att nödvändiga säkerhetsåtgärder vidtagits.[1] Arbetsgivaren hade ej kontrollerat och sett till att det på arbetsplatsen användes skyddsutrustning i den utsträckning som arbetsmiljölagstiftningen föreskriver. Inte heller hade arbetstagarna fått tillräcklig kunskap om riskerna i arbetet eller tillräckliga instruktioner för hur arbetet skulle utföras.
Hovrätten bedömde att om skyddsutrustning hade använts skulle arbetstagaren med en hög grad av sannolikhet inte ha förolyckats då schaktmassorna rasade. Därmed fanns det ett tillräckligt orsakssamband mellan arbetsgivarens oaktsamhet och arbetstagarens dödsfall.
Arbetsgivaren, i detta fallet, bolagets VD, dömdes för arbetsmiljöbrott. Vidare ålades bolaget en företagsbot med 1 000 000 kronor.
Skuldfrågan
Har Direktören haft ett arbetsmiljöansvar?
Frågan är om Direktören har haft ett arbetsmiljöansvar för det arbete som arbetstagaren utförde då han förolyckades. Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön bärs i första hand av den högste chefen, som vid tidpunkten för olyckan var den verkställande direktören i Bolaget.
De arbetsuppgifter som rör arbetsmiljön kan emellertid delegeras. För att en delegering ska godtas krävs att det genom den har klargjorts vem som i olika avseenden bär ansvaret för att arbetsmiljölagstiftningens bestämmelser följs. Kravet på tydlighet gör sig gällande med allt större styrka ju längre ner i beslutskedjan som delegering sker och följden av en otydlig delegering är att ansvaret ligger kvar på den närmast högre nivån.
Vidare gäller som förutsättning för att en delegering ska få betydelse i straffrättsligt hänseende att det finns ett behov av delegering, att det med delegeringen av uppgiften följer tillräckliga beslutsbefogenheter och att den till vilken delegering sker har den erfarenhet och det kunnande som behövs för uppgiften. Även utan uttrycklig delegering kan underställda befattningshavare, t. ex. en förman eller en arbetsledare, ha ett visst ansvar för säkerheten på en arbetsplats om det följer av deras arbetsuppgifter eller ställning att de har ett sådant faktiskt ansvar.[2]
Direktören anser
Direktören har även i hovrätten invänt i första hand att arbetstagaren avlidit till följd av en olycka som inte orsakats av någons vållande. I andra hand har Direktören hävdat att han inte haft något ansvar för arbetsmiljön i det aktuella projektet eftersom han hade delegerat detta ansvar till Arbetsledaren. Enligt Direktören har han kvar sitt arbetsmiljöansvar i vissa projekt men i detta fall hade arbetsmiljöansvaret delegerats till Arbetsledaren genom dennes arbetsbeskrivning och genom att Arbetsledaren tog över ansvaret som BAS-U då han skrev under arbetsmiljöplanen för det aktuella projektet.
Den arbetsbeskrivning som Direktören har hänvisat till avser både arbetsledare, som Arbetsledaren var, och platschefer. Arbetsbeskrivningen är generellt utformad och redovisar punktvis och i allmänna ordalag vad en arbetsledare och platschef ska göra. I den andra punkten anges ”Arbetsmiljöansvarig enligt BAS U som delegeras från arbetschef. Av organisationsschemat för Bolaget framgår att arbetschef är en syssla som är sidoordnad med arbetsledarens och att Direktören inte är arbetschef utan verkställande direktör. Oavsett detta är arbetsbeskrivningen inte utformad så att de arbetsuppgifter som rör arbetsmiljön på ett tillräckligt tydligt sätt har delegerats till Arbetsledaren genom den.
Frågan är då om dessa arbetsuppgifter har delegerats från Direktören till Arbetsledaren genom att han skrivit under arbetsmiljöplanen för det aktuella projektet. Av utredningen framgår att Kommunen utsett Bolaget som BAS-U för projektet. Bolaget har därmed haft arbetsmiljöansvaret för de arbeten som utförts vid olyckstillfället. Det förhållandet att Arbetsledaren i egenskap av kontaktperson har undertecknat arbetsmiljöplanen innebär inte att Direktören har delegerat de arbetsuppgifter som rör arbetsmiljön, och därmed arbetsmiljöansvaret, till Arbetsledaren.
Att Arbetsledaren, och möjligen någon annan, kan ha trott att han genom undertecknandet åtagit sig rollen som BAS-U leder inte till någon annan bedömning. Sammanfattningsvis är det inte visat att Direktören vare sig skriftligen eller muntligen har delegerat de uppgifter som rör arbetsmiljön på den aktuella arbetsplatsen, och därmed ansvaret för att dessa arbetsuppgifter utfördes på ett korrekt sätt, till Arbetsledaren eller någon annan arbetstagare i Bolaget.
Omständigheterna har inte heller varit sådana att Arbetsledaren utan uttrycklig delegering och endast på grund av sin roll som arbetsledare haft ett särskilt ansvar för säkerheten på arbetsplatsen. Arbetsmiljöansvaret för projektet har därmed legat kvar hos Direktören i hans egenskap av verkställande direktör i bolaget.
Propositionen till arbetsmiljölagen (1977:1160)
Arbetsgivaransvarets placering
”Utredningen har även tagit upp frågan om arbetsgivaransvarets placering. Om arbetsgivaren för att tillgodose de anställdas krav på medbestämmanderätt för över vissa beslutsfunktioner på organ där arbetstagarna har bestämmanderätt bör detta enligt utredningen också få konsekvenser för det straffrättsliga ansvaret. Sådant ansvar har ansetts inte kunna ifrågakomma för den som på godtagbart sätt har avhänt sig de rättsliga möjligheterna att handla enligt vad som är föreskrivet. Utredningen har påpekat att de som fattar ett beslut i arbetsgivarens ställe härvid utövar en arbetsgivarfunktion och handlar under motsvarande ansvar.
[…]
Vad gäller frågan om arbetsgivaransvarets placering inom företaget vill jag erinra om att ansvarsreglerna i arbetarskyddslagen fick sin nuvarande utformning genom 1973 års ändringar. Härvid ansågs önskvärt att slopa tidigare stela bestämmelser till förmån för mera flexibla regler om ansvarig person. För straffansvar angavs därför som villkor att överträdelse har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Härigenom avsågs också att vidga möjligheterna att delegera beslutsfattande i arbetsmiljöfrågor. Jag vill understryka vikten av att det vid delegering klargörs vem som i olika avseenden bär ansvaret för att lagstiftningens bestämmelser följs. För att ett uppdrag skall få betydelse i straffrättsligt hänseende förutsätts självfallet att med delegering av ansvar följer tillräckliga beslutsbefogenheter. Det förutsätts också att den till vilken delegering sker har behövlig erfarenhet och kunnande för uppgiften. Inom förvaltningen måste hänsyn dessutom tas till gällande instruktioner och vid behov ändring göras när delegering bör ske.
Mot bakgrund av överväganden av nämnda slag får – om arbetarskyddet har eftersatts i fall då delegering har skett – bedömas om arbetsgivaren varken vid val av person, genom bristande tillsyn eller på annat sätt har varit försumlig och därför bör gå fri från ansvar. Jag vill understryka att oklarheter ifråga om ansvarsfördelning därvid alltid måste falla inom företagsledningens ansvar. Har emellertid rätt delegering med åtföljande beslutsbefogenheter skett, kan motsvarande förpliktelser finnas för den som har trätt i arbetsgivarens ställe. Vad gäller möjligheten att på förhand klart fastställa arbetsgivaransvarets placering vill jag framhålla att valet här står mellan en fast placering, varvid man måste bortse från omständigheterna i det speciella fallet, och bestämmelser som ger tillfälle till rimligt spelrum med hänsyn till faktiskt begångna fel.”