Vissa bevismedel
19-22 §§
Paragraferna reglerar frågor om skriftlig handling och föremål, vilka åberopas till bevis, och om syn.[1] De motsvarar huvudsakligen 14 och 19 §§ departementspromemorians lagförslag.
Nuvarande ordning
På grund av hänvisning i 22 § kammarrättsstadgan skall det som sägs om skriftligt bevis i 38 kap. RB och om syn i 39 kap. RB gälla i tillämpliga delar i mål hos kammarrätten.
Departementspromemorian
Enligt 2 § fjärde stycket andra punkten lagförslaget skall skriftligt bevis, som inte har förebragts tidigare, i huvudskrift eller styrkt avskrift bifogas parts skrivelse till förvaltningsdomstol. I 14 § första stycket föreskrivs att det som sägs om skriftligt bevis och dess företeende i 38 kap. 1-5 §§ samt 7 och 8 §§ RB samt om tillhandhållande av föremål för syn i 39 kap. 5 § RB skall äga motsvarande tillämpning vid förvaltningsdomstol. Vidare föreskrivs i andra stycket samma paragraf att rätten, om det i lag eller författning är särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, inte får förelägga någon att förete annat än det som omfattas av denna skyldighet.
I promemorian påpekas att, när rätten förelägger part att förete handling eller föremål, rätten kommer att kunna förelägga vite enligt reglerna i de åberopade kapitlen i RB. När det gäller att förmå parten att avge skriftligt yttrande eller skriftligen svara på frågor, kommer rätten däremot inte att kunna föreskriva annan påföljd än att målet ändå avgörs. På grund av föreskrift i specialförfattning kan rätten dock tänkas ha längre gående befogenheter. Till jämförelse nämns att part vid muntlig förhandling skall kunna föreläggas att inställa sig personligen vid påföljd av vite men att rätten inte skall kunna förmå parten att yttra sig eller svara på frågor vid förhandlingen under hot om någon påföljd.
Beträffande syn på stället framhålls att det inte skulle vara ändamålsenligt att reglera denna genom en hänvisning till RB:s bestämmelser. Särskilda regler föreslås därför i 19 §. Enligt dessa regler får rätten eller dess ordförande för besiktning av fastighet eller område eller av föremål, som inte lämpligen kan flyttas, hålla syn på stället. Vidare skall om sådan syn i tillämpliga delar gälla vad som sägs om muntlig förhandling.
I promemorian uttalas att ordföranden i länsrätt eller länsskatterätt, om det är lämpligt, bör utan att något föreskrivs därom kunna med sig adjungera en eller flera av nämndens ledamöter vid syn.
Det får anses ligga i sakens natur, framhålls i promemorian, att en domstol som finner syn nödvändig i ett mål, också kan påkalla den handräckning som eventuellt behövs. Någon särskild föreskrift härom föreslås därför inte. Att rätten skall stå för sina egna kostnader för en syn är också självklart och behöver inte anges i lagtexten.
Remissyttrandena
Bestämmelsen i förslaget att rätten, om det i lag eller författning är särskilt föreskrivet om skyldighet att förete handling eller föremål, inte får förelägga någon att förete annat än det som omfattas av denna skyldighet kritiseras av JK. Han anser att bestämmelsen antingen bör utgå eller hänföras enbart till de skattemål som är åsyftade.
Svea hovrätt anser, att det under det fortsatta arbetet bör belysas ytterligare i vad mån rättens ordförande ensam får hålla syn. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller i anslutning till uttalandet i promemorian att rättens ordförande utan särskild föreskrift härom vid syn bör kunna adjungera en eller flera av nämndens ledamöter med sig, att det är angeläget att föreskrifter om syn på platsen införs. Eftersom det emellertid får antas att syn – särskilt vad gäller länsskatterätter – kan komma att äga rum förhållandevis ofta och det därvid i många fall kan vara lämpligt att endast kalla nämndemän som med hänsyn till målets art har särskild orts och sakkännedom, bör enligt länsstyrelsens mening ordförandens möjlighet att vid syn med sig adjungera bara vissa nämndledamöter komma till uttryck i lagtexten.
Länsstyrelsen i Jämtlands län pekar på motivuttalandet i promemorian att det får anses ligga i sakens natur att en domstol, som finner syn nödvändig i ett mål, också kan påkalla handräckning för att få synen till stånd. Länsstyrelsen är inte övertygad om att denna befogenhet ”ligger i sakens natur”, men oavsett hur det förhåller sig härmed finner länsstyrelsen befogenheten vara så naturlig att den i klarhetens intresse bör komma till positivt uttryck i lagtexten.
Departementsehefen
Den som åberopar en skriftlig handling som bevis, skall utan dröjsmål ge in den till rätten. En regel härom inleder 19 §, vilken i övrigt innehållsmässigt motsvarar det som sägs om skriftligt bevis i 14 § första stycket departementspromemorians lagförslag. Någon motsvarighet till den i andra stycket av nämnda paragraf föreslagna regleringen beträffande editionspliktens m.m. omfattning i särskilda fall har däremot inte tagits med. I den mån en sådan särreglering skulle anses behövlig på något område, bör den flyta in i specialförfattning, t. ex. i taxeringsförordningen.
För att vinna överensstämmelse med reglerna i 25 § om ersättning av allmänna medel till vittne och sakkunnig har hänvisningen till RB:s ersättningsregler i 38 kap. 7 § andra stycket kompletterats med en uttrycklig föreskrift om att ersättningen till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling undantagslöst skall utgå av allmänna medel.
I 20 § har särskilt reglerats tillhandahållande av föremål för syn. Bestämmelsen, till vilken huvudsaklig motsvarighet finns i 14 § departementspromemorians lagförslag, har utformats enligt samma mönster som 19 §.
Enligt 38 kap. 5 § och 39 kap. 5 § andra stycket RB får rätten som påföljd för underlåtenhet att efterkomma föreläggande att förete handling eller föremål utsätta vite. Rätten kan också förordna att handlingen skall tillhandahållas genom utmätningsmannens försorg. I förvaltningsprocessen bör rätten därjämte kunna ange som påföljd att målet ändå kan komma att avgöras. En särskild bestämmelse härom har tagits in i 21 §.
Bestämmelserna om syn i 22 § motsvarar i huvudsak 19 § departementspromemorians lagförslag. Den nu föreslagna paragrafen innehåller dock inte någon bestämmelse om att syn kan företas av rättens ordförande ensam. Denna fråga bör regleras i samband med övriga domförhetsfrågor, vilket också delvis har skett genom de förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar och lag om skatterätt och länsrätt som remitterats till lagrådet den 20 mars resp. den 20 november 1970 (se 14 § andra stycket i det förstnämnda och 6 § första stycket 1 i det sistnämnda förslaget).
Vidare har i den nu föreslagna paragrafen ansetts böra göras ett tillägg om att vid syn yrkeshemlighet får röjas endast om det finns synnerlig anledning därtill. Härigenom uppnås överensstämmelse med 39 kap. 1 § andra stycket RB.
Rättens kostnader för syn bör bestridas av allmänna medel.
En uttrycklig regel om att rätten skall kunna få handräckning av utmätningsman för genomförande av syn, om rätten skulle hindras härifrån, torde inte behövas. Förvaltningsdomstol bör liksom allmän domstol kunna anses berättigad härtill utan att det uttryckligen har angetts i lagen.
- Prop. 1971:30 s. 564 ff. ↑