Bevisbördan hamnar på den enskilde
Rune Lavin menar att regeringens val av metod är iögonfallande förmånlig för det allmänna. Som professor i socialrätt och förvaltningsrätt och som före detta ledamot av Lagrådet, tidigare JO och även före detta regeringsråd i Regeringsrätten har han lång erfarenhet i ämnet. För decennier sedan skrev han en boken Återbetalning av social ersättning och han har återkommit till ämnet genom åren i Förvaltningsrättslig tidskrift.
Lavin pekar på att det nya förfarandet inte tar någon större hänsyn till den enskildes situation då återbetalning av ersättning blir aktuellt. Tidigare skulle myndigheten försöka komma överens med den enskilde om hur ett återkrav skulle betalas tillbaka. Exempelvis kunde myndigheten upprätta en amorteringsplan som var rimlig och det fanns möjligheter till kvittning. Myndighetens incitament till att ta hänsyn till den enskildes möjligheter att betala tillbaka kommer troligen minska med den nya ordningen.
Vid ett överklagande av ett återkravsbeslut ligger bevisbördan på den enskilde som dessutom måste presentera en utredning om händelseförloppet medan myndigheten kan förhålla sig passiv. Förvaltningsdomstolen kommer ju inte att agera som advokat för den enskildes räkning utan den enskilde måste själv försöka nå framgång i oftast komplicerade ärenden.
Källa
Lavin, R., Sista anhalten för ett utdraget rättsproblem? Förvaltningsrättslig tidskrift 2022 s. 366-370