Högsta domstolen
Yrkanden i högsta domstolen
GM och MM har yrkat att Högsta domstolen ska fastställa tingsrättens beslut, befria dem från skyldigheten att ersätta JF och AL för rättegångskostnader i hovrätten och tingsrätten samt förplikta JF och AL att ersätta dem för deras rättegångskostnad i hovrätten.
JF och AL har motsatt sig att hovrättens beslut ändras.
Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i Högsta domstolen.
Skäl
Vad Högsta domstolens prövning gäller
1. Vad Högsta domstolen har att ta ställning till är rättskraftsverkningarna av en stadfäst förlikning enligt vilken säljarna av bebyggd fast egendom ska betala ett visst prisavdrag till köparna. En fråga är om stadfästelsedomens rättskraft med avseende på prisavdragsfrågan hindrar säljarna från att i detta mål, sådant det föreligger i tingsrätten, föra talan om ytterligare köpeskilling. Huvudfrågan är emellertid ifall en förklaring i den stadfästa förlikningen, att parternas mellanhavanden med anledning av tvisten är slutligt reglerade, innebär att det föreligger rättegångshinder.
Bakgrund
2. Sedan JF och AL (köparna) hade förvärvat två registerfastigheter av GM och MM (säljarna) väckte köparna talan mot säljarna om prisavdrag för påstådda fel i en byggnad på en av fastigheterna.
3. Vid en muntlig förberedelse träffade parterna en förlikning som stadfästes och som i domslutet antecknades i punkter. Enligt punkten 1 ska säljarna betala visst belopp i prisavdrag. I punkten 3 anges att genom förlikningen är parternas samtliga mellanhavanden med anledning av tvisten i målet slutligt reglerade. Förlikningsavtalet innehåller även en förfalloklausul och en reglering av rättegångskostnaderna. Domen har fått laga kraft.
4. Säljarna har därefter i förevarande mål på grund av vissa förhållanden begärt mer betalt för fastigheterna. Köparna har yrkat att talan ska avvisas med hänvisning till att säljarna i den tidigare processen hade möjlighet att invändningsvis göra gällande ersättningsanspråket. Köparna har också gjort gällande att vad säljarna yrkar omfattas av förlikningen.
5. Tingsrätten ogillade avvisningsyrkandet. Hovrätten har däremot bifallit detta och som skäl anfört bl.a. att både den förlikta talan och den nu aktuella talan rör frågan om köpeskilling, och att säljarna redan i den första processen hade kunnat föra fram vad som nu görs gällande.
Skyldigheten att betala prisavdrag hindrar inte en talan om ytterligare köpeskilling
6. I 17 kap. 11 § rättegångsbalken finns det bestämmelser om rättskraftsverkningarna av en lagakraftvunnen dom. Enligt tredje stycket utgör domen hinder för en ny rättegång om samma sak. ’
7. Det framgår av rättspraxis att när en köpares betalningsskyldighet för köpeskillingen har avgjorts genom lagakraftvunnen dom så kan domen hindra en efterföljande talan om prisavdrag (se NJA 1965 s. 94 och NJA 1999 s. 520). Här är förhållandet det omvända. Den lagakraftvunna domen avser inte storleken av köpeskillingen utan ger köparna rätt till ett visst prisavdrag. Även om den lagakraftvunna domen har betydelse för köpeskillingens slutliga storlek är denna med domen inte avgjord. Domen kan därför inte redan genom förlikningen i punkten 1, som avser köparnas talan i målet, utgöra ett rättegångshinder avseende talan om ytterligare köpeskilling.
8. Köparna har vidare aktualiserat betydelsen av att säljarna skulle ha kunnat göra gällande anspråket på ytterligare köpeskilling kvittningsvis mot köparnas anspråk på prisavdrag. Det finns ett samband mellan dessa anspråk. Omständigheterna är emellertid inte sådana att anspråket på ytterligare köpeskilling kan anses utgöra eller böra likställas med en invändning mot betalningsskyldigheten avseende anspråket på prisavdrag. I stället ska anspråken i rättskraftshänseende anses vara fristående från varandra.
9. Slutsatsen är att den i stadfästelsedomen avgjorda frågan om skyldighet för säljarna att betala prisavdrag inte hindrar dem från att föra talan om ytterligare köpeskilling. Saken i det förlikta målet är en annan än saken i detta mål.
10. Det leder till frågan vad som i fråga om rättegångshinder gäller för det fall förlikningen genom punkten 3 i domslutet, sammantaget med omständigheterna i övrigt, skulle innebära att säljarna har avstått från en eventuell rätt till ytterligare köpeskilling.
Stadfästelsedomens rättskraft skulle kunna omfatta frågan om säljarnas rätt till ytterligare köpeskilling
11. Även om det mål vari förlikningen stadfästes inte angick frågan om köpeskillingens storlek, hindrar det inte att en överenskommelse om säljarnas rätt till ytterligare köpeskilling skulle kunna omfattas av stadfästelsedomens rättskraft. Utöver förlikningen avseende den tvist varom talan väckts har det således i rättspraxis ansetts vara möjligt att stadfästa överenskommelser avseende andra rättsförhållanden än den omtvistade saken, s.k. supplerande moment (se NJA 1957 s. 470). Enligt rättsfallet NJA 2003 C 48 kan supplerande moment ta åt sig rättskraft.
12. Förlikningen sådan den stadfästes berör inte uttryckligen frågan om köpeskillingens storlek. Det är tänkbart att, på det sätt som ligger i köparnas talan, punkten 3 i domslutet – enligt vilken parternas samtliga mellanhavanden med anledning av tvisten i målet är slutligt reglerade – i förening med omständigheterna i övrigt skulle kunna tolkas så, att säljarna har avstått från den rätt till ytterligare köpeskilling som de kan ha haft.
Supplerande moment som grund för rättegångshinder
13. En stadfästelsedom utgör rättegångshinder mot en talan om samma sak som den som var föremål för prövning i det mål vari förlikningen träffades. Som har nämnts (se p. 11) kan även ett supplerande moment ta åt sig stadfästelsedomens rättskraft. Omfattningen av den negativa rättskraften bestäms då inte av den förlikta processens ram (dvs. saken i det målet) utan av hur parterna har definierat den fråga som regleras genom momentet.
14. Ett supplerande moments rätta innebörd kan alltså komma upp som en fråga om rättegångshinder. Ett sådant hinder bör då föreligga endast om det genom vad som framgår av domen står klart att den sak som käranden för talan om har förlikts genom momentet (jfr Lotta Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, 2015, s. 424 f. och Peter Westberg, Civilrättskipning, 2 uppl., 2013, s. 413). För det talar bl.a. att frågor rörande avtals innebörd och rättsverkningar, som typiskt föranleder upptagande av förhör och annan utredning, inte är ägnade för en hantering enligt de processuella regler som gäller för invändningar om rättegångshinder (jfr NJA 2010 s. 448 p. 9).
15. Om ett supplerande moment inte medför rättegångshinder kan det likväl ha avtalsverkan. Innebörden av villkoret får då bestämmas i ordinär ordning genom en materiell prövning enligt allmänna avtalsrättsliga principer (jfr NJA 1975 s. 507). Vad som i rättsfallet NJA 2017 s. 94 sägs om objektiv tolkning med utgångspunkt i ordalydelsen gäller en annan situation, nämligen verkställighet av en stadfäst förlikning.
Slutsatser rörande detta fall
16. Som har konstaterats i det föregående (p. 9) är saken i detta mål en annan än saken i det förlikta målet. Stadfästelsedomen utgör således inte rättegångshinder såvitt genom domen saken i det förlikta målet har avgjorts.
17. Vad köparna gör gällande beträffande punkten 3 i förlikningsavtalet utgör inte en del av saken i det förlikta målet och innefattar alltså ett påstående om ett supplerande moment. Det är inte klart att parterna, som köparna anför, har reglerat frågan om köpeskillingen genom punkten, och oavsett hur den är att tolka är säljarna inte förhindrade att föra talan om ytterligare köpeskilling. Vad villkoret om slutlig reglering innebär får i stället avgöras vid målets fortsatta handläggning.
18. Det sagda innebär att tingsrättens beslut, med ändring av hovrättens avvisningsbeslut, ska fastställas.
19. Med denna utgång ska köparna ersätta säljarna för deras rättegångskostnader (se 18 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken). Säljarna bör tillerkännas ersättning med det belopp som de yrkade i hovrätten. De har i Högsta domstolen yrkat ersättning med 89 624 kr, varav 71 699 kr avser ombudsarvode och 17 925 kr mervärdesskatt. Köparna har vitsordat ett ombudsarvode om 25 000 kr före mervärdesskatt. Med hänsyn till målets art och omfattning får ett ombudsarvode om 40 000 kr före mervärdesskatt anses skäligt.