Det förutsätts att någon är på sannolika skäl misstänkt för brott
Enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § 1 st. rättegångsbalken (RB) förutsätts för häktning att någon är på sannolika skäl misstänkt för ett brott. För häktning enligt huvudregeln krävs att det för brottet är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, dvs. fängelse i ett år eller mer ska ingå i brottets straffskala. Om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter får häktning dock inte ske (24 kap. 1 § 4 st. RB).
För att häktning ska få ske krävs också att det – med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet – finns risk för att den misstänkte avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff (flyktfara), genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara).
Risken för flykt, kollusion eller recidiv ska vara konkret och ska i det enskilda fallet framstå som beaktansvärd – något som man på allvar kan räkna med. Häktning får ske endast om skälen för häktning uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Sedan den 1 juli 2021 gäller en tidsgräns för hur länge en häktning får pågå innan åtal har väckts på nio månader för vuxna misstänkta (24 kap. 4 a § rättegångsbalken). Motsvarande tidsgräns för misstänkta som inte har fyllt arton år är tre månader (23 a § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Om det finns synnerliga skäl får rätten på begäran av åklagaren besluta att tidsgränsen i respektive lagrum får överskridas.
Reglerna infördes delvis mot bakgrund av att det riktats kritik mot Sverige från bl.a. FN:s kommitté mot tortyr (CAT) för att det inte fanns en gräns för hur lång häktningstiden får vara. En utgångspunkt för den nya regleringen var dock samtidigt att de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att utreda brott inte får försämras.
24 kap. rättegångsbalken
1 § Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer får häktas, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan omständighet finns risk för att han eller hon
1. avviker eller på något annat sätt undandrar sig lagföring eller straff,
2. genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller
3. fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i ett år och sex månader, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.
Häktning får ske endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter, får häktning inte ske. Lag (2023:256).
I paragrafen regleras de grundläggande förutsättningarna för häktning. Tillämpningsområdet för den s.k. häktningspresumtionen vid allvarliga brott i andra stycket utvidgas till att det föreskrivna minimistraffet för brott där presumtionen ska tillämpas sänks till fängelse i ett år och sex månader.[1]
Särskilt om presumtionsregeln
Om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år finns det en presumtion för häktning, som anger att häktning ska ske om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas (24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken). Grunden för bestämmelsen är att risk för flykt, kollusion eller recidiv som regel finns vid allvarlig brottslighet.[2]
För att undvika häktning måste det därför finnas omständigheter som visar att det är uppenbart att det saknas skäl till häktning. En prövning av häktningsskälen måste dock alltid göras i det enskilda fallet även i de fall presumtionsregeln är aktuell (jfr NJA 1985 s. 868 och ”Den nya häktningsgrunden” NJA 2019 s. 741).
Presumtionsregeln kan ses i huvudsak som en praktisk handlingsregel för domstolarna, som kan utgå från att det finns häktningsskäl om inte utredningen i det enskilda fallet visar på motsatsen. Är det uppenbart att det inte finns något särskilt häktningsskäl, t.ex. på grund av att den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller svårt sjuk, ska häktning inte ske.
En proportionalitetsbedömning ska göras även vid tillämpning av presumtionsregeln. Presumtionsregeln är inte tillämplig i fråga om försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott som vid fullbordan hade omfattats av regeln.
Unga lagöverträdare och häktning
Om det med hänsyn till den misstänktes ålder kan befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den misstänkte får häktning ske endast om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas (24 kap. 4 § rättegångsbalken).
Enligt 23 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare gäller dessutom att den som inte har fyllt 18 år får häktas endast om det finns synnerliga skäl för det. Det innebär att häktning av ungdomar får ske endast i undantagsfall (se prop. 1964:10 med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m, s. 163).
I Riksåklagarens riktlinjer (RåR 2006:3) anges bl.a. följande. Bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska göras utifrån en samlad bedömning av samtliga omständigheter. Vid bedömningen av synnerliga skäl ska främst den misstänktes ålder och brottslighetens allvar beaktas. Även styrkan i de särskilda häktningsskälen är en viktig faktor.
Andra omständigheter, särskilt brottets karaktär, har också viss betydelse vid prövningen av synnerliga skäl. Presumtionsregeln i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken är i och för sig tillämplig även på unga misstänkta. Bestämmelsen kan dock inte tillämpas enligt sin ordalydelse när det gäller denna kategori misstänkta eftersom bestämmelserna om ungdomsreduktion och kravet på synnerliga skäl också ska tillämpas. Det finns inte någon särreglering om häktning som särskilt tar sikte på lagöverträdare i åldersgruppen 18–20 år.