Beviskrav i förvaltningsprocessen
Med beviskrav avses den sannolikhet eller säkerhet som krävs för att ett rättsfaktum ska anses föreligga eller – uttryckt på annat sätt – den maximala osäkerhet som får finnas i bevisningen.[1] Beviskravet anger alltså hur stark bevisningen ska vara för att anses tillräcklig för den aktuella fråga som ska prövas, exempelvis om en försäkrad uppfyller kraven för att beviljas sjukersättning efter ansökan. Beviskravet kan uttryckas på olika sätt och har emellanåt beskrivits som placerat på en glidande skala.
Ett välkänt beviskrav är ”ställt bortom rimligt tvivel” som förekommer i brottmål. Detta får anses utgöra ett mycket högt ställt beviskrav med mycket litet utrymme för osäkerhet. Ett annat högt beviskrav utgörs av ”klart framgår”, medan krav som ”sannolikt”, ”övervägande skäl” eller ”kan antas” tillåter betydligt större grad av osäkerhet.
”Skalan” med beviskrav och hur dessa förhåller sig till varandra är emellertid ingen exakt vetenskap. Bevisvärde och beviskrav kan inte anges numeriskt utan bara i vaga termer av sannolikhet. I lagstiftning och rättspraxis görs uttalanden om sannolikhetsgrader i regel tämligen osystematiskt genom adjektiv, adverb, verb eller mer komplicerade ordsammanställningar. Ordet antagligt betecknar ett lägre beviskrav än uttrycket sannolikt.
HD har i vissa fall uttalat att en part ska göra sitt påstående klart mera sannolikt än motpartens. För de olika beviskravsuttrycken gäller att de är vaga och att beviskravet därmed kan variera något inom ett intervall. De får dock sin betydelse bestämda i någon del genom att man kan sätta dem i relation till varandra. Krävs det att en part ska göra sitt påstående klart mera sannolikt än motpartens är det nog ett något högre krav än när man säger att parten ska göra ett rättsfaktum sannolikt.
Vad innebär beviskravet ”sannolikt”?
Ett beviskrav som innebär att den enskilde ska göra sannolikt att ett visst förehållande föreligger utgör ett i förvaltningsprocessen normalt krav. Beviskravet innebär ett krav som kan beskrivas som ett medelhögt beviskrav, något högre än arbetsskadeförsäkringens övervägande skäl. Nivån har i litteraturen beskrivits som ett beviskrav som varken är lågt eller högt och ligger på omkring 60–75 procents sannolikhet/säkerhet men sådana nivåer ska förstås uttryckas med försiktighet och utgör inte någon exakt vetenskap.
Det är knappast möjligt att nå ett exakt svar på vad ett visst beviskrav innebär. Kravet innebär dock att det inte ska vara alltför svårt för den enskilde att nå upp till och medverkar på så sätt till intresset av ett materiellt korrekt resultat.
I förarbetsuttalanden kring rätten till sjuklön förekommer relativt utförliga uttalanden om innebörden av ”sannolika skäl”. Där uttalas bland annat att ”i detta rekvisit ligger att de skäl som talar för att arbetsförmågan är nedsatt på grund av sjukdom, eller nedsatt i den omfattning som arbetstagaren hävdar, sammantagna framstår som i vart fall något starkare än de skäl som talar för motsatsen”.[2]
Högsta förvaltningsdomstolen har i rättsfallet RÅ 2010 ref. 36, som avsåg arbetsskadeförsäkringen, uttalat att värderingen av det medicinska underlaget i det enskilda ärendet får göras mot bakgrund av vad som kan klarläggas i fråga om de hörda läkarnas kompetens och om underlaget för deras bedömningar.
Om läkarintyg
Som exempel på bevismedel i processen kan nämnas förmånen sjukpenning, som är avsedd att täcka inkomstbortfall vid ”kortare” sjukfrånvaro, det vill säga frånvaro som sammantaget som huvudregel understiger ett år. Rätten till ersättning förutsätter att den försäkrade har en nedsatt arbetsförmåga som beror på sjukdom och att nedsättningen ska styrkas med ett läkarintyg. Ur rättsligt perspektiv behöver läkarintyget således innehålla både en medicinsk bedömning av sjukdomen och dess konsekvenser, samt en beskrivning av mot vilket arbete förmågan relateras.
Läkarintyget förväntas således innehålla en reflektion över sjukdomens konsekvenser för att klara arbetet – eftersom rätten till ersättning ska visas genom intyget. Samtidigt står det klart att myndigheten inte kan avslå en ansökan om sjukpenning enkom på grunden att det saknas uppgifter i läkarintyget och med hänvisning till den enskildes bevisbörda, detta eftersom det skulle innebär en stor risk för materiellt felaktiga beslut. Bestämmelsen anger ett bevismedel, där läkarintyget således i första hand får ses som den försäkrades bevismedel, även om det också omfattas av Försäkringskassans utredning (och utredningsskyldighet) och ingår därmed i myndighetens beslutsunderlag.
Den försäkrade har liten kontroll över bevisningen
Den försäkrade ska med hjälp av intyget visa på en kausalitet mellan sjukdom och nedsatt arbetsförmåga. Det är således den försäkrade som har bevisbördan, men han eller hon har liten eller ingen kontroll över den egna bevisningen. I dagsläget ska läkaren intyga nedsatt arbetsförmåga på blanketter där både utformning och innehåll styrs av Försäkringskassan (i samarbete med Socialstyrelsen). Även om detta inte är det uttömmande bevismedlet, är det den bevisning som framför allt lyfts fram av domstolarna.
Från domstolarnas sida har även den försäkringsmedicinska rådgivaren yttrande i många fall stor betydelse för utgången i målet, där yttrandet värderats likvärdigt med andra medicinska intyg, trots att uttalandet från försäkringsmedicinsk rådgivare endast baserad på andra, eventuellt bristfälliga intyg. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan det noteras att den som agerar motpart i den rättsliga prövningen också är den part som styr utformningen av och innehållet i bevisningen.
[1] SOU 2021:69 En sjukförsäkring med prevention rehabilitering och trygghet; Volym 1, s. 426 ff.
[2] Prop. 1990/91:181, s. 84.