Kammarrätten Göteborg dom den 2021-04-16 i mål nr. 1042-21
Klagande : Allmänna ombudet för socialförsäkringen
Motpart : AA
Saken : Återbetalning av bostadstillägg
Kammarrättens avgörande :
Kammarrätten meddelar prövningstillstånd.
Kammarrätten avslår överklagandet.
Yrkanden m.m.
Allmänna ombudet för socialförsäkringen yrkar att kammarrätten meddelar prövningstillstånd, upphäver förvaltningsrättens dom och fastställer Försäkringskassans beslut. Allmänna ombudet anför följande.
Frågan är om AAs bristande insikt utgör skäl för eftergift när hennes gode man har förorsakat felutbetalningen och därmed återbetalningsskyldigheten. Syftet med eftergift är att mildra konsekvenserna av det stränga personliga ansvar som följer av återbetalningsskyldigheten och att anpassa återbetalningsbeloppets storlek till den försäkrades ekonomiska och sociala situation (jfr RÅ 2008 ref. 2 och HFD 2011 ref. 61). Grunderna för eftergift är mer eller mindre avhängiga den försäkrades insikt om att en utbetalning är felaktig.
Eftersom det är den försäkrades insikt, och inte gode mannens, som ska bedömas bör det kunna göras en prövning av särskilda skäl som motsvarar den som tillämpas i de fall någon annan än den försäkrade eller den utbetalande myndigheten har föranlett felutbetalningen (jfr HFD 2013 ref. 64). Den omständigheten att AA varit i god tro kan därmed utgöra särskilda skäl för eftergift och bör inte påverkas av att hon haft en god man. AA ska följaktligen anses ha varit i god tro och det finns därför skäl att meddela henne eftergift med halva det återkrävda beloppet.
Skälen för kammarrättens avgörande
Frågan om allmänna ombudets klagorätt
Förvaltningsrätten biföll genom den överklagade domen allmänna ombudets överklagande till nackdel för AA. Allmänna ombudet överklagar nu förvaltningsrättens dom till fördel för henne.
Enligt 33 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, får förvaltningsrättens beslut överklagas av den som det angår om beslutet har gått honom eller henne emot. Vid överklagande av ett domstolsbeslut får dock allmänna ombudet även föra talan till förmån för en enskild part enligt 113 kap. 17 § socialförsäkringsbalken, SFB. Bestämmelsen, som är ett undantag från huvudregeln som anges i 33 § FPL, innebär att allmänna ombudet kan överklaga domstolens beslut även om det inte har gått allmänna ombudet emot (se prop. 2003/04:152, s. 272). Allmänna ombudet har följaktligen rätt att klaga till förmån för AA.
Frågan om eftergift
Kammarrätten gör samma bedömning som förvaltningsrätten.
Skiljaktig mening
Kammarrättsrådet Anders Cedhagen anmäler skiljaktig mening och anför följande.
Enligt 33 § andra stycket FPL får ett beslut överklagas av den som det angår, om det gått honom eller henne emot (kontraritet). Det är endast själva utgången i målet, domslutet, som parten kan föra talan mot, jfr RÅ 1990 not. 45 och RÅ 2006 ref. 21.
Av 113 kap. 17 § SFB följer, att det allmänna ombudet vid överklagande av en domstols beslut får föra talan även till förmån för en enskild part.
I förarbetena till de ändringar som genomfördes i lagen (1962:381) om allmän försäkring i samband med att funktionen som allmänt ombud tillkom, gjorde regeringen den tolkningen att innebörden av föreskrifterna var, att det allmänna ombudet fick överklaga ett beslut även om det inte gått ombudet emot (prop. 2003/04:152 s. 272).
I betänkandet Vissa processuella frågor på socialförsäkringsområdet (SOU 2018:5) konstateras följande. En tillämpning av bestämmelsen i 113 kap. 17 § SFB, som innebär ett undantag från kravet på kontraritet, förutsätter att det allmänna ombudet ändrar sin talan till fördel för den enskilda parten. Om det allmänna ombudet överklagar ett beslut till nackdel för enskild, vinner bifall till sin talan i förvaltningsrätten och inte ändrar sitt yrkande i överinstansen, torde det emellertid vara klart att det allmänna ombudet, jämlikt 33 § andra stycket FPL, inte kan överklaga beslutet eftersom det inte gått ombudet emot. Om bestämmelsen i 113 kap. 17 § SFB dock förstås som ett undantag från denna huvudregel, förutsätts enligt lagtexten likväl att allmänna ombudet ändrar sin talan till fördel för enskild för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Om allmänna ombudet ändrar sin talan till fördel för enskild kan det dock hävdas att förvaltningsrättens avgörande gått ombudet emot, varför det då också kan ifrågasättas om bestämmelsen i 113 kap. 17 § fyller någon egentlig funktion som ett undantag från huvudregeln i 33 § andra stycket FPL.
För att lösa problemet med allmänna ombudets möjligheter att överklaga oavsett utgången föreslog utredningen i betänkandet att införa en möjlighet för allmänna ombudet att föra en s.k. fastställelsetalan, dvs. att det allmänna ombudet får överklaga en domstols beslut även om någon ändring inte yrkas.
Förvaltningsrätten har beslutat helt i enlighet med allmänna ombudets yrkande och i sitt domslut förklarat att den enskilde inte ska beviljas eftergift. Allmänna ombudet har nu ändrat sin inställning och yrkar i kammarrätten att den enskilde ska beviljas eftergift med hälften av det felaktigt utbetalda beloppet. Allmänna ombudet har också själv konstaterat att förvaltningsrättens dom inte har gått det allmänna ombudet emot, men angett att allmänna ombudet bör vara oförhindrad att ändra sin inställning under processens gång.
I det av det allmänna ombudet åberopade rättsfallet, HFD 2013 ref. 60, fick Försäkringskassan fullt bifall i kammarrätten. Såväl den enskilde som Försäkringskassan överklagade kammarrättens dom och Högsta förvaltningsdomstolen biföll överklagandena. En tolkning av detta avgörande kan vara att Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att Försäkringskassan var oförhindrad att ändra sin inställning under processens gång.
Allmänna ombudet har även åberopat rättsfallet HFD 2020 ref. 11. Frågan i det målet var om Försäkringskassan sedan myndigheten ändrat ett avvisningsbeslut genom omprövning och prövat en ansökan i sak är skyldig att ompröva det sistnämnda beslutet. Högsta förvaltningsdomstolen kom därvid fram till att Försäkringskassan skulle ha omprövat avslagsbeslutet med anledning av överklagandet i stället för att lämna över överklagandet till förvaltningsrätten. Detta avgörande innebär inte, enligt mig, att allmänna ombudet är oförhindrad att ändra sin inställning under processens gång.
Förarbetsuttalandet (prop. 2003/04:152 s. 272) att det allmänna ombudet får överklaga ett beslut även om det inte gått ombudet emot kom inte till uttryck i någon lagstiftning, utan får anses vara en tolkning av det förhållandet att eftersom allmänna ombudet får föra talan till förmån för en enskild part ska den nya bestämmelsen betraktas som ett undantag från kravet på kontraritet i 33 § andra stycket FPL.
Bestämmelsen i 33 § andra stycket FPL är generell och gäller för såväl en enskild part som för ett offentligt organ.
Av ordalydelsen i 113 kap. 17 § SFB går det inte att utläsa att bestämmelsen om kontraritet inte ska gälla. Även om allmänna ombudet har rätt att överklaga till förmån för en enskild part enligt 113 kap. 17 § SFB anser jag att tolkningen att det också innebär ett undantag från kravet på kontraritet i 33 § andra stycket FPL inte kan göras enbart med stöd av förarbetsuttalanden. Därtill krävs att det finns lagstöd. Jag anser att förvaltningsrättens dom inte har gått allmänna ombudet emot och att överklagandet därför ska avvisas.
Överröstad i denna frågan är jag i övrigt ense med majoriteten.