Förvaltningsrätten i Göteborg
Det överklagade beslutet
Försäkringskassan beslutade den 17 april 2024 att AA inte har rätt till en fjärdedels aktivitetsersättning från och med december 2023. Som skäl för beslutet angavs i huvudsak följande. AA arbetar deltid i en restaurang, främst med disk. Hon har ett rullande schema med i genomsnitt 25 timmar per vecka. Enligt schemat arbetar hon dock ofta mer än 30 timmar per vecka.
Arbetspassen är oftast 6 timmar, men hon har även arbetspass som är 7 och 8 timmar. Schemat är även varierande när det gäller hur många arbetsdagar hon arbetar i följd samt hur många lediga dagar hon har mellan arbetspassen. Enligt hennes arbetsschema, som gäller fram till maj 2024, finns de oregelbundna arbetstiderna kvar, med arbetstid över 30 timmar per vecka.
Hennes behandlande läkare har fått frågan om det finns medicinska skäl till de aktuella arbetstiderna samt hur en optimal arbetstidsförläggning ska se ut utifrån hennes besvär. Läkaren har svarat att AA behöver mer tid för återhämtning.
Försäkringskassan bedömer att AAs arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel. Hon har en inplanerad arbetstid som visar att hon regelbundet ska arbeta mer än 30 timmar per vecka. Det finns ingen medicinsk förklaring till varför en oregelbunden arbetstid är att föredra.
Yrkanden med mera
Allmänna ombudet yrkar att förvaltningsrätten, med ändring av Försäkringskassans beslut, förklarar att AA är berättigad till en fjärdedels aktivitetsersättning från och med april 2024 och anför i huvudsak följande. Av utredningen framgår att AA i grunden har en anställning som motsvarar 65 procent av en heltidsanställning.
Hon har haft arbetsdagar som varierar i tid, mellan 4,5 och 8timmar. Under våren 2024 har AA varit schemalagd så att arbetstiden överstiger 30 timmar i veckan och i vissa fall med arbetsdagar som överstigit 7 timmar. Hon har dock historiskt inte arbetat mer än 105 timmar per månad, vilket motsvarar 26,25 timmar per vecka, på grund av sjukdom och annan frånvaro.
Aktivitetsersättning är en månatlig förmån till skillnad från exempelvis sjukpenning som är en dagersättning. Det innebär att den princip om ojämn förläggning av arbetstiden som utformats i äldre praxis för sjukpenning inte kan tillämpas för aktivitetsersättningen. Således bör inte avgörande vikt, vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning, fästas vid enstaka dagar.
Att upprätthålla en mer strikt tillämpning, där arbetsförmågan bedöms från dag till dag, torde medföra att försäkrade som arbetat för mycket under endast en dag eller under en vecka skulle beviljas en lägre grad av aktivitetsersättning. Med hänsyn till förmånens karaktär, som månatlig förmån, bör den försäkrades arbetsförmåga därför bedömas månadsvis.
Försäkringsmedicinsk rådgivare har bedömt att AA inte har en större förmåga i något annat arbete med utgångspunkten i den försäkrades diagnos och sjukdomsbild. Läkarutlåtandet påvisar en arbetsförmåga som motsvarar maximalt 75 procent. Av utredningen framkommer att AA i grunden har en anställning som motsvarar 65 procent av en heltidsanställning. AA har haft arbetsdagar som varierat i tid och har varit schemalagd att arbeta mer än 30 timmar i veckan. AA har dock inte arbetat mer än 105 timmar per månad.
AA har yttrat sig i målet och uppgett följande. Det är riktigt att det finns veckor där hon har en schemalagd arbetstid överstigande 30 timmar, närmare bestämt åtta veckor av de 35 veckorna som Försäkringskassan har fått schema för. Under tre av dessa åtta veckor har hon varit sjukskriven.
Hon har haft sammanlagt 11 sjukskrivningstillfällen med 21 sjukskrivningsdagar under den perioden, vilket påfallande ofta är under långa veckor eller i anslutning efter en sådan vecka. Hennes totala arbetstid per vecka är 24,35 timmar. Hon har även tagit ut tjänstledighet vid upprepade tillfällen och tre av dessa tillfällen ligger på veckor med högre än 30 timmars arbetstid för att parera när det blir för mycket.
När det gäller återhämtning i grunden så följs de långa veckorna av veckor med arbetstid under 20 timmar – det finns 13 sådana veckor. Under dessa veckor finns återhämtning att få. Samt att hennes totala arbetstid är 60,88 procent av heltid och inte 75 procent.
Försäkringskassan har inte angett någon inställning till överklagandet, men har anfört bland annat följande. Det saknas närmare vägledning i lagstiftning, förarbeten och avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen kring arbetstidens förläggning vid partiell aktivitetsersättning. Aktivitetsersättning är en månatlig förmån med utgångspunkt i en prognostisk bedömning av arbetsförmågan.
Det är därför inte självklart att tillämpa samma synsätt som gäller för en dagersättning som sjukpenning när det gäller aktivitetsersättning. Den fråga som först måste besvaras är därför hur arbetsförmågan ska bedömas vid ojämnt förlagd arbetstid när det gäller aktivitetsersättning, dvs. vilken tidsperiod som ska vara utgångspunkten vid sådan bedömning. Enligt flera kammarrättsavgöranden finns det större möjligheter till variation gällande arbetstidens förläggning vid månatliga förmåner än vad som tidigare gällde vid sjukpenning.
Avgörandena från kammarrätterna är dock inte entydiga när det gäller om det finns möjlighet att arbeta koncentrerat i större omfattning under färre dagar per vecka, med ledig dag för återhämtning. Bedömningen brukar även grunda sig på omständigheterna i det enskilda fallet med beaktande av bland annat sjukdomens art och hur arbetsförhållandena i övrigt ser ut.
Ett klargörande av hur bedömningen av arbetsförmågan ska göras är mot denna bakgrund önskvärt. I och med att arbetsförmågans nedsättning ska prövas med utgångspunkt i den försäkrades sjukdom och inte något annat förhållande anser Försäkringskassan att en variation i arbetstid måste vara medicinskt motiverad.
Skälen för förvaltningsrättens avgörande
Frågan i målet är vilken betydelse arbetstidens förläggning har vid bedömningen av AAs arbetsförmåga vid prövningen av rätten till aktivitetsersättning.
En försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan gentemot förvärvsarbete på arbetsmarknaden och som var försäkrad vid försäkringsfallet har, enligt närmare bestämmelser i 33–37 kap. socialförsäkringsbalken rätt till aktivitetsersättning.
AA har en svår samsjuklighet med flera psykiatriska diagnoser. Det är i målet ostridigt att hon har svårigheter med uthållighet, sociala kontakter och konsekvenstänk. På grund av sina besvär har hon en stresskänslighet som gör att för höga krav riskerar att leda till försämring av sjukdomen. Vid tiden för Försäkringskassans prövning arbetade hon deltid i ett restaurangkök med ojämn fördelning av arbetstiden.
Aktivitetsersättning är en månatlig förmån där det finns större möjligheter till variationer när det gäller arbetstidens förläggning än vad som är fallet med sjukpenning som är en dagersättning. Det krävs dock att det görs en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Det krävs även att det finns en medicinsk motivering till den ojämna förläggningen av arbetstiden (jfr Kammarrätten i Stockholms dom i mål 5189-18 samt Kammarrätten i Göteborgs dom i mål 6335-23).
Några andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom ska inte påverka rätten till ersättning. Att det finns större möjligheter till variationer när det gäller arbetstidens förläggning innebär, enligt förvaltningsrättens mening, att den försäkrade kan bedömas ha rätt till partiell aktivitetsersättning, även om den faktiska arbetstiden under en viss begränsad period överstiger den bedömda arbetsförmågan.
För att ha rätt till ersättning krävs dock att det finns en tydlig medicinsk motivering kopplad till sjukdomens art som motiverar den ojämna förläggningen av arbetstiden. Den faktiska arbetstiden kan, enligt förvaltningsrättens bedömning, inte i sig vara tillräcklig för bedömningen av rätten till aktivitetsersättning. AA arbetar oregelbundna tider där hon vissa veckor arbetat väldigt få timmar medan hon andra veckor har arbetat mer än 30 timmar per vecka.
Arbetspassen varierar mellan 4,5 och 8 timmar. Av inlämnat läkarintyg framgår att AA är i behov av längre återhämtning. Någon förklaring till arbetstidens förläggning eller varför läkaren bedömer att hon klarar av att arbeta mer än 75 procent av heltid endast vissa dagar och veckor har inte angetts. Det har inte heller lämnats någon förklaring till hur den ojämna arbetstidsförläggningen med flera långa arbetsdagar tillgodoser hennes behov av återhämtning.
Förvaltningsrätten anser därför att det aktuella läkarintyget inte ger stöd för bedömningen att den ojämna förläggningen av arbetstiden är medicinskt motiverad och syftar till att tillvarata AAs kvarvarande arbetsförmåga. Vad AA har anfört om att hon upprepade gånger varit sjuk eller tjänstledig de veckorna arbetstiden överstiger 30 timmar, medför ingen annan bedömning. Mot denna bakgrund ska Försäkringskassan anses ha haft fog för sitt beslut. Överklagandet ska därför avslås.
—
Förvaltningsrätten i Göteborg dom den 2024-10-29 i mål nr 7320-24.
Förvaltningsrättens dom överklagades av Allmänna ombudet
Allmänna ombudet överklagade förvaltningsrättens dom. Läs hur Allmänna ombudet motiverar skälen till varför kammarrätten ska ge prövningstillstånd.