Förvaltningsrättens dom
Läs förvaltningsrätten i Göteborgs dom den 2024-10-29 i mål nr 7320-24 här.
Yrkande
Allmänna ombudet yrkar att kammarrätten beviljar prövningstillstånd i målet. Allmänna ombudet yrkar att kammarrätten med ändring av underinstansens avgörande, förklarar att AA har rätt till en fjärdedels aktivitetsersättning.
Frågan i målet
Frågan i målet är vilken betydelse arbetstidens förläggning har vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning vid prövningen av rätten till partiell aktivitetsersättning och om den försäkrade behöver reducera sin arbetstid varje dag, varje vecka eller varje månad.
Skäl för prövningstillstånd
Behov av praxis
Varken av lagtext eller av förarbetena framgår det hur den försäkrade ska reducera sin arbetstid för att ha rätt till partiell aktivitetsersättning. Om arbetstiden ska reduceras lika mycket per dag, per vecka eller per månad är inte helt tydligt.
Bestämmelserna för aktivitetsersättning är desamma som för sjukersättning när det gäller rätten till partiell ersättning. Frågan om den försäkrades arbetsförmåga vid prövning av rätt till aktivitetsersättning eller sjukersättning ska bedömas per dag, vecka eller månad är inte prövad i något vägledande avgörande.
I situationen när den försäkrade har en jämn fördelning av arbetstiden och arbetar lika många timmar varje dag eller åtminstone varje vecka uppkommer inte frågan om förläggningen av arbetstiden. Så var till exempel fallet i RÅ 2010 not. 95 där Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) gjorde bedömningen utifrån den försäkrades arbetstid som var 32 timmar per vecka.
Även om det av HFD:s uttalanden går att utläsa att bedömningen gjordes i relation till den arbetade tiden per vecka svarar det inte på frågan hur beräkningen ska göras när den försäkrade arbetar olika mycket från dag till dag och från vecka till vecka. Allmänna ombudet anser därför inte att rättsfallet ger någon ledning i frågan om hur arbetstiden ska beräknas för den som har varierande arbetstid.
HFD har prövat frågan om arbetstidens förläggning för den som uppbär sjukpenning. Av rättsfallet framgår att arbetstiden kan förläggas koncentrerat om det är medicinskt motiverat.[1]
Regleringen i 27 kap. 46 § tredje stycket socialförsäkringsbalken (SFB) medförde i princip en kodifiering av tidigare praxis. Eftersom det är fråga om olika förmåner får det anses oklart om rättsfallet och regleringen, och den princip som där kommer till uttryck, även är tillämplig på förmånen aktivitetsersättning.
De kammarrättsavgöranden som finns är inte enhetliga. Kammarrätten i Stockholm har prövat frågan om arbetstidens reducering och noterat att sjukersättning är en månatlig förmån och att det därför fanns en möjlighet till ännu större variationer när det gäller arbetstidens förläggning för en försäkrad som får partiell sjukersättning.[2]
Kammarrätten i Jönköping fann att ifall med koncentrerad arbetstid bör bedömningen av arbetsförmågans nedsättning ske mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, såsom bland annat sjukdomens art och hur arbetsförhållandena i övrigt ser ut. Den period som ska ligga till grund för bedömningen bör dock vara relativt begränsad. Dock påpekas att arbetstidens förläggning även ska vara medicinskt motiverad. i det enskilda fallet får enligt kammarrättens mening anses följa av det förhållandet att andra faktorer än nedsatt arbetsförmåga till följd av sjukdom inte ska påverka rätten till sjukersättning.[3]
HFD har meddelat prövningstillstånd i ett mål där frågan i målet är vilken betydelsearbetstidens förläggning har för bedömningen av arbetsförmågan vid partiell aktivitetsersättning.[4] Det finns således olika uppfattningar bland kammarrätterna i frågan om arbetstidens reducering, tidsperspektivet och vikten av medicinska motiveringar.[5] Den hittillsvarande rättstillämpningen är således inte enhetlig. Det visar att det är en olöst rättsfråga, varför det är angeläget att kammarrätten prövar frågan.
Betydelse för enskilda och det allmänna
Frågan i målet har stor betydelse för många. Nästan 32 000 fick aktivitetsersättning i oktober 2024. Ur ett ekonomiskt perspektiv är aktivitetsersättning av stor betydelse för såväl den enskilde som det allmänna. Under 2023 var de statliga utgifterna för aktivitetsersättning över 4 miljarder kronor.[6]
Målet med aktivitetsersättningen är dels att ge unga människor med sjukdom eller funktionsnedsättning ekonomisk trygghet, dels att stimulera de unga till aktivitet under tiden med ersättning för att förbättra arbetsförmågan och öka deras möjligheter att delta i arbetslivet. Ungefär hälften av de som beviljas aktivitetsersättning beviljas sjukersättning vid 30 års ålder.[7]
Avsaknaden av ett enhetligt sätt att bedöma betydelsen av arbetstidens förläggning och vilken betydelse den har för bedömningen av arbetsförmågan leder enligt allmänna ombudets mening till otydlighet. Att försäkrade med partiell förmån har varierande arbetstid, till exempel på grund av att de är tim- och behovsanställda, förekommer även inom många branscher och framför allt när det gäller unga försäkrade. Det är sannolikt att företeelsen kommer att öka snarare än minska.
Sammanfattningsvis är det otydligt vilka överväganden som bör föregå prövningen. Det kan sägas finnas ett relativt stort bedömningsutrymme vilket möjliggör att den enskilde handläggarens uppfattning får stor betydelse för tillämpningen. Det subjektiva inslaget bidrar i sig till en minskad förutsebarhet, vilket också får betydelse för tilltron till socialförsäkringen. Mot denna bakgrund är det av vikt att kammarrätten prövar målet.
Grunder
I sak vidhåller allmänna ombudet de grunder som åberopades i förvaltningsrätten med följande tillägg.
Förvaltningsrättens dom
I aktuellt mål har förvaltningsrätten fastställt att aktivitetsersättning är en månatlig förmån där det finns större möjligheter till variationer när det gäller arbetstidens förläggning än vad som är fallet med sjukpenning som är en dagersättning. Det krävs dock att det görs en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet samt att det även finns en medicinsk motivering till den ojämna förläggningen av arbetstiden.
Att det finns större möjligheter till variationer när det gäller arbetstidens förläggning innebär, enligt förvaltningsrättens mening, att den försäkrade kan bedömas ha rätt till partiell aktivitetsersättning, även om den faktiska arbetstiden under en viss begränsad period överstiger den bedömda arbetsförmågan. För att ha rätt till ersättning krävs dock att det finns en tydlig medicinsk motivering kopplad till sjukdomens art som motiverar den ojämna förläggningen av arbetstiden.
Allmänna ombudet noterar, att vid bedömning av en fjärdedels förmån, kommer höga krav att behöva ställas för att visa att det finns ett klart samband mellan de medicinska faktorerna och nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga.[8]
När det gäller sjukersättning kan allmänna ombudet konstatera att både huvudregeln, att arbetstiden ska minskas lika mycket varje dag, och möjligheten att frångå denna, när det gäller sjukersättning, inte regleras i lag utan är principer som grundats i praxis. Dessutom är det inte helt tydligt hur det medicinska underlaget ska vara utformat för att motivera en ojämn förläggning av arbetstiden.
Ett enhetligt beräkningsätt
Enligt förvaltningsrättens bedömning i aktuellt mål, kan den faktiska arbetstiden inte i sig vara tillräcklig för bedömningen av rätten till aktivitetsersättning. Om man inte kan finna stöd i den faktiska arbetstiden och en individuell bedömning bör göras ska arbetsförmågan bedömas med utgångspunkt i dagar, veckor, en månad eller en ännu längre tidsperiod? Hur ojämnt kan en försäkrad förlägga arbetstiden för att det ska krävas att arbetstidens förläggning är motiverad av medicinska skäl?
Förvaltningsrätten har i den överklagade domen inte slagit fast en generell beräkningsmetod för hur arbetsförmågan ska bedömas, utan bedömningen får göras från fall till fall där omständigheterna i det enskilda fallet blir avgörande för utgången. Ett sådant synsätt medför, enligt allmänna ombudets mening, att det blir oklart för försäkrade hur arbetstiden ska förläggas.
Allmänna ombudet anser därför, till skillnad från förvaltningsrätten, att det finns ett behov av mer ett enhetligt beräkningssätt av arbetstiden. Aktivitetsersättning och sjukersättning är månatliga förmåner till skillnad från exempelvis sjukpenning som är en dagersättning.
Allmänna ombudets uppfattning är att den försäkrades arbetsförmåga, med hänsyn till sjukersättningens karaktär som månatlig förmån, bör bedömas månadsvis. Om arbetsförmågan bedöms månadsvis bör det inte spela någon roll hur den försäkrade fördelar sin arbetstid under månaden förutsatt att hen inte har en sysselsättningsgrad som överstiger den ansökta förmånen.
Om bedömningen ska grunda sig på omständigheter i det enskilda fallet, med beaktande av bland annat sjukdomens art och hur arbetsförhållandena i övrigt ser ut torde vikt också läggas på den faktiska arbetstiden. AA har provat arbete i hel omfattning där den försäkrades mående försämrades.
Läkare beskriver att AA har låg uthållighet samt ett stort behov av återhämtning vilket är anledningen till en ojämn arbetstidsförläggning. Således är det menar allmänna ombudet tydligt att det finns en medicinsk motivering till den ojämna förläggningen av arbetstid i aktuellt mål. Med hänsyn till förmånens karaktär som månatlig förmån, den försäkrades faktiskt arbetade tider samt den medicinska motiveringen bör AA ha rätt till en fjärdedels aktivitetsersättning.
Allmänna ombudet.
[1] HFD 2011 ref. 30.
[2] Kammarrätten i Stockholms dom den 24 oktober 2018 i mål nr 5189–18.
[3] Kammarrätten i Jönköpings dom den 25 juni 2020 i mål nr 3796–19.
[4] Mål 1898–24 (Kammarrätten i Göteborg mål nr 6335–23).
[5] Jfr Kammarrätten i Jönköpings dom den 10 juni 2011 i mål nr 6–11, Kammarrätten i Göteborgs dom den 23 mars 2012 i mål nr 3009.
[6] Statistikdatabas – Försäkringskassan (forsakringskassan.se) , hämtat den 6 november 2024.
[7] Försäkringskassan, Unga i aktivitetsersättning, Korta analyser 2017:3.
[8] Prop. 1992/93:31 s. 83.