Uppehåll i huvudförhandling
Regeringens förslag: Reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling sammanförs till ett enda institut samtidigt som bestämmelserna utformas så att det ges bättre möjligheter att anpassa rättegången till förhållandena i det enskilda målet.[1] Möjligheterna att låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll ökas. Förbudet mot att i tvistemål låta en huvudförhandling fortsätta efter uppehåll när denna hålls i förenklad form upphävs.
Bestämmelsen i 1 kap. 9 § RB om att fler mål inte utan synnerliga skäl får sättas ut till huvudförhandling samma dag än som kan beräknas bli slutförda under sex timmar upphävs.
Skälen för regeringens förslag: Dagens regler innebär en ingripande och detaljerad styrning av hur huvudförhandlingar som tar flera dagar i anspråk skall disponeras. Bakgrunden till denna reglering är tanken att ett mål blir bäst behandlat om det avgörs efter en koncentrerad huvudförhandling där rätten när den överlägger till dom fortfarande har bevisningen i färskt minne. Denna utgångspunkt gäller givetvis fortfarande. Vid rättegångsbalkens tillkomst var det angeläget att åstadkomma en reglering som förhindrade de omfattande uppskov i förhandlingarna som kännetecknade den tidigare ordningen. Mot bakgrund av att de som skulle tillämpa de nya reglerna i rättegångsbalken var vana vid det tidigare uppskovssystemet behövde de nya reglerna vara särskilt stränga för att kunna utgöra en garanti för att tankarna bakom lagstiftningen skulle slå igenom.
Ett mycket detaljerat regelsystem har emellertid ofta en hel del nackdelar och det gäller i hög grad reglerna om uppehåll i huvudförhandlingar. En nackdel är att systemet efter hand har blivit lagtekniskt komplicerat och svåröverskådligt. Av den ursprungliga bestämmelsen i 1 kap. RB som reglerar huvudförhandlingar som inte kan slutföras på en dag följde att en sådan huvudförhandling skulle pågå under erforderligt antal helgfria dagar i följd, utan några möjligheter till uppehåll.
Sådana möjligheter gavs enbart i 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB där uppskov kunde medges om det var oundgängligen erforderligt för utredningen. Det var en logisk reglering som var förhållandevis enkel att förstå och sätta sig in i. Regleringen blev emellertid mer invecklad när det fördes in regler om uppehåll i huvudförhandlingen även i 1 kap. RB. Nu har man en reglering där man i två olika kapitel har bestämmelser om hur domstolen skall förfara när ett uppehåll behövs i handläggningen av ett mål som kräver flera dagars huvudförhandling.
Redan syftet att förenkla regelsystemet är därmed ett skäl att se över dagens regler. Ett viktigare skäl är dock att dagens regler försvårar handläggningen av de mycket omfattande målen. Dessa mål är visserligen inte så vanliga men sätter domstolarna och parterna på svåra prov när de förekommer. Det handlar främst om de mål där huvudförhandlingen tar mycket lång tid – flera månader – i anspråk. I dessa mål ger 1 kap. 9 § RB inga möjligheter att i förväg planera in tid för semester och andra uppehåll som kan bli nödvändiga i omfattande mål.
Avbrott i förhandlingen för att parterna, försvararna och domstolens ledamöter skall kunna ha semester under fyra sommarveckor strider mot rättegångsbalkens regler. Risken finns att målet blir återförvisat av högre instans på grund av detta (se dock RH 1987:69 och 1989:11). I flertalet fall bör visserligen problem av det nu berörda slaget lösas genom att en domare skjuter på sin semester eller att en annan domare handlägger målet. Det förekommer emellertid rättegångar som är så omfattande att inga av dessa lösningar låter sig göras.
I särskilt omfattande mål med många advokater inblandade kan det vidare vara svårt eller t.o.m. omöjligt att hålla huvudförhandling de lagstadgade tre eller två dagarna varje vecka. Detta gäller särskilt i mål som har delats upp i flera delar och där huvudförhandling pågår i tingsrätten medan en del av målet som har avgjorts i tingsrätten har överklagats och handläggs i hovrätten.
I promemorian görs bedömningen att den uppmjukning av reglerna som gjordes år 1987 inte är tillräcklig för att ge domstolarna möjlighet att klara av de största målen utan problem. Mot den bakgrunden föreslås att bestämmelserna i rättegångsbalken om avbrott och uppskov ändras på ett sätt som ger möjlighet att – fortfarande med principen om en koncentrerad huvudförhandling som utgångspunkt – anpassa rättegången till förhållandena i varje särskilt mål. Den domstol som har fått sig anförtrott att avgöra ett stort mål bör enligt promemorian också kunna få förtroendet att planera huvudförhandlingen i målet utan att detaljstyras av komplicerade och svårtillämpade bestämmelser.
Det bör framhållas att de mål där det blir aktuellt med längre uppehåll i handläggningen är mycket få. I cirka 95 procent av alla mål som avgörs efter förhandling är förhandlingstiden mindre än sex timmar. Mål som tar mer än en dag i anspråk är alltså få. De mål där förhandlingstiden överstiger 18 timmar – dvs. normalt mer än tre dagar – är ännu färre. I promemorian görs bedömningen att cirka 260 mål per år i praktiken skulle beröras av en uppmjukning av reglerna om uppehåll i en förhandling.
När ställning tas till om reglerna kan mjukas upp bör det dessutom enligt regeringens mening ske mot bakgrund av att det bland domare, åklagare och advokater numera torde råda allmän enighet om den vägledande principen att ett mål i domstol bör avgöras efter en koncentrerad huvudförhandling där rätten grundar sitt avgörande på vad som kommit fram vid förhandlingen. Det finns alltså knappast någon risk för att domstolarna gör uppehåll i de utsatta huvudförhandlingarna annat än om det är absolut nödvändigt. Att ett mål utan tvingande skäl sätts ut till förhandling på ett sådant sätt att rätten därigenom får svårigheter att avgöra det förefaller osannolikt.
Farhågorna att en ordning där tidsgränserna för uppskov luckras upp kan medföra risk för ett mer ohämmat beviljande av uppskov ter sig mot den bakgrunden något överdrivna (se prop. 1986/87:89 s. 223). Detta synsätt delas av Göteborgs tingsrätt som anser att den enskilde domaren får antas kunna stå emot krav på längre anstånd än som är sakligt motiverade. Bedömningen av om ett uppehåll är lämpligt måste dessutom göras med beaktande av om det är möjligt att hålla fortsatt huvudförhandling eller om en ny huvudförhandling är nödvändig.
I likhet med flertalet remissinstanser delar regeringen det grundläggande synsätt som kommer till uttryck i promemorian, nämligen att domstolarna – inom de ramar som ställs upp av rättssäkerhetsskäl – bör ges viss frihet att själva besluta om handläggningen av mål efter deras särskilda beskaffenhet. Regeringen gör dessutom den bedömningen att den sammanlagda tiden för att få domstolens slutliga avgörande i många fall kan förkortas om reglerna för uppehåll i förhandling ändras. Regeringen föreslår att det som huvudregel bör gälla att en huvudförhandling skall genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang.
De huvudförhandlingar som inte tar mer än tre dagar i anspråk skall genomföras inom loppet av en vecka. För de huvudförhandlingar som kräver längre tid föreslås att förhandlingen skall pågå minst tre dagar per vecka. För att möta svårigheter framförallt i de allra största målen bör det undantagsvis finnas en möjlighet till uppehåll i större omfattning. För att sådana uppehåll skall kunna göras måste det finnas särskilda skäl för det med hänsyn till målets omfattning, huvudförhandlingens längd eller andra särskilda omständigheter.
Vid en jämförelse med dagens ordning innebär regeringens förslag att rätten i fråga om mål som tar två eller tre dagar i anspråk får någon dags mindre spelrum vid tillämpning av huvudregeln. Om det kan ske utan olägenhet medger nämligen gällande ordning avbrott under två dagar per vecka, vilket innebär att ett uppehåll på sammanlagt fyra dagar kan göras om dagarna fördelar sig på två olika veckor. Den föreslagna ordningen innebär dock att längre uppehåll kan göras om det finns särskilda skäl och innebär sammantaget sådana fördelar att denna konsekvens bör accepteras.
När det gäller frågan om ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas föreslås i promemorian en bestämmelse som innebär att en ny huvudförhandling skall hållas om uppehåll har gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Förslaget är i huvudsak detsamma som Rättegångsutredningens förslag (SOU 1982:26 s. 531) och innebär att 1 kap. 9 § RB upphävs och att 43 kap. 3 och 11 §§ RB samt 46 kap. 3 och 11 §§ RB ändras.
Några remissinstanser har påtalat det praktiska värdet av en i lag angiven begränsning av den sammanlagda uppskovstiden och efterlyst mer preciserade villkor för att hålla fortsatt huvudförhandling. Regeringen anser för sin del att bestämmelser med uttryckliga tidsramar onödigtvis låser domstolen. Om längre uppehåll i huvudförhandlingen har varit nödvändiga bör rätten själv få avgöra om en fortsatt huvudförhandling kan hållas eller om det är nödvändigt att en ny huvudförhandling hålls. Givetvis bör rätten inhämta parternas synpunkter på frågan.
I brottmål där den tilltalade är frihetsberövad gör sig dock andra hänsyn gällande. Den frågan behandlas särskilt i det följande.
Med tanke på att förslaget innebär ett viktigt ingrepp i en i rättegångsbalken bärande princip – koncentrationsprincipen – bör tillämpningen av de nya bestämmelserna under en övergångstid följas noga. Den särskilda utredare som har fått till uppgift att undersöka hur den allmänna domstolsprocessen i tvistemål och brottmål kan göras effektivare har fått i uppdrag att utvärdera de nya bestämmelser i detta avseende som riksdagen kan komma att besluta om (dir. 1999:62).
Särskilt om uppehåll när huvudförhandling i tvistemål hålls i förenklad form
För tvistemål finns en bestämmelse i 43 kap. 11 § andra stycket sista meningen RB som innebär att fortsatt huvudförhandling inte får hållas när uppskov skett i en förhandling som hålls i förenklad form (NJA II 1969 s. 458). Ny huvudförhandling skall därmed alltid hållas och den får inte hållas i förenklad form.
I promemorian görs bedömningen att det inte finns något skäl att låta regleringen kvarstå. Det kan finnas fall där det är lämpligt att påbörja en huvudförhandling som hålls i förenklad form och efter uppehåll fortsätta den vid ett senare tillfälle. Bedömningen av om ny eller fortsatt huvudförhandling skall hållas bör då göras i enlighet med den föreslagna bestämmelsen om när fortsatt huvudförhandling kan hållas. Avgörande blir alltså om syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat eller ej. Vid den bedömningen måste hela förfarandet beaktas. Att den förenklade huvudförhandlingen hålls flera dagar senare än den muntliga förberedelsen kan tala mot ett uppehåll.
Ingen av remissinstanserna har haft några invändningar mot förslaget. Regeringen föreslår att det genomförs.
Särskilt om uppehåll i huvudförhandling i brottmål med häktade
Hänsynen till tilltalade i allmänhet och frihetsberövade i synnerhet medför att det måste ställas särskilt höga krav på koncentrationen av huvudförhandlingen. Detta måste givetvis beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna om uppehåll i huvudförhandlingen.
I dag finns vissa tidsfrister som måste iakttas i mål med en tilltalad som är häktad. Enligt 45 kap. 14 § RB skall huvudförhandling hållas inom en vecka från den dag då åtalet väcktes. Om det är nödvändigt är det dock tillåtet med längre uppskov.
När huvudförhandlingen har påbörjats är det enligt 46 kap. 11 § första stycket RB tillåtet att göra uppehåll i förhandlingen om det kommit fram något nytt viktigt skäl eller bevis eller om det annars är nödvändigt. Förhandlingen skall i princip återupptas inom en vecka från det att förhandlingen avslutades. Det finns dock en ventil om ett längre uppskov är nödvändigt. Det finns för sådana fall inte någon tidsram inom vilken förhandlingen skall återupptas. En sådan tidsram skulle givetvis inte heller kunna fungera i praktiken. Någon tidsfrist gäller inte heller för de fall en huvudförhandling har påbörjats när det finns ett hinder för huvudförhandlingen som kan antas undanröjas inom en sådan tid att en ny huvudförhandling inte behöver hållas.
I promemorian föreslås ett upphävande av bestämmelsen i 46 kap. 11 § första stycket RB om att en huvudförhandling med en tilltalad som är häktad som huvudregel skall återupptas inom en vecka. Förslaget grundar sig på att kravet på att huvudförhandlingen skall fortsätta inom en vecka inte är absolut och att det inte är så vanligt att en komplettering hinner bli färdig inom en vecka. För de fall den fristen överskrids finns det ju heller inte i dag några i lag angivna tidsramar.
Enligt regeringens mening bör det dock ges särskilda garantier för att säkerställa att en huvudförhandling återupptas så snart som möjligt när den tilltalade är häktad. Även om fristen på en vecka kanske inte kan hållas i en del fall därför att en nödvändig komplettering av processmaterialet inte hinner bli klar är fristen värdefull för övriga mål. Den kan också vara värdefull som ett riktmärke i samtliga mål med häktade. Den markerar vidare att en huvudförhandling med en häktad tilltalad inte annat än under mycket speciella förhållanden kan avstanna p.g.a. semester eller av andra liknande skäl.
Den i dag gällande huvudregeln när det gäller tilltalade som är häktade – att huvudförhandlingen skall återupptas inom en vecka – bör alltså gälla även i fortsättningen.
Uppehåll i huvudförhandling efter en rättspsykiatrisk undersökning
Promemorians förslag innebär att den särskilda bestämmelsen i 46 kap. 11 § tredje stycket RB om uppskov som är föranlett av en rättspsykiatrisk undersökning (se avsnitt 5.1) upphävs såsom obehövlig. Regeringen anser att behovet av längre uppehåll i dessa fall tillgodoses inom ramen för den nu förordade bestämmelsen. Ingen av remissinstanserna har gett uttryck för någon avvikande uppfattning.
Sextimmarsregeln
Enligt 1 kap. 9 § RB gäller även att det till huvudförhandling en och samma dag inte får sättas ut fler mål än som kan beräknas bli slutförda under en tid av sex timmar. I promemorian föreslås att regeln upphävs. Regeringen delar bedömningen i promemorian. Det måste – oavsett arbetsbörda och tidspress – förutsättas att domstolen inte sätter ut fler mål än samtliga ledamöter och parter kan antas klara av utan att bli uttröttade. Regeringen delar den uppfattning som framförs av Kammarrätten i Göteborg att det från rättssäkerhetssynpunkt är viktigt att sessionstidens längd är begränsad. Regeringen anser att sextimmarsgränsen därvid är ett bra riktmärke.
Det bör också framhållas att det inte bara är förhandlingstidens sammantagna längd som är viktig från rättssäkerhetssynpunkt. Lika viktigt är att pauser hålls med rimliga mellanrum och att tid planeras in för överläggning så att dom i görligaste mån kan meddelas omedelbart efter överläggning. Regeringen anser att bedömningen av denna typ av frågor kan anförtros domstolarna och att några lagregler om detta alltså inte behövs. Bestämmelsen i 1 kap. 9 § kan därför upphävas också i denna del.
- Prop. 1999/2000:26 Effektivisering av förfarandet i allmän domstol, s. 49 ff. ↑