EU-Rätt

Introduktion

Fördraget om Europeiska unionen, FEU, fastställer att unionen och dess verksamhet vilar på den så kallade legalitetsprincipen. Ett av EU:s mål är att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt. Unionen grundas på fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Båda fördragen har samma rättsliga värde.

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.[1]

Utgångsläget för medlemsländerna är att de behåller sin beslutsrätt så länge unionen ej gör anspråk på den; “varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen tillhöra medlemsstaterna”. Det ska alltså anges i fördragen då unionen har beslutskompetens och då ska EU:s institutioner tilldelas dessa rättigheter. Legalitetsprincipen härrör från unionens kontinentaleuropeiska traditioner och dess strävan på långsiktighet. Därför ska även EU:s institutioner ta fasta på principen och agera strikt enligt dess villkor.[2]

Principen om tilldelade befogenheter

Principen om tilldelade befogenheter ska styra avgränsningen av unionens befogenheter. Enligt principen om tilldelade befogenheter ska unionen endast handla inom ramen för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska tillhöra medlemsstaterna.

Principen om subsidiaritet

Enligt subsidiaritetsprincipen ska unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Unionens institutioner ska tillämpa subsidiaritetsprincipen i enlighet med protokollet om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. De nationella parlamenten ska se till att subsidiaritetsprincipen följs i enlighet med det förfarande som anges i protokollet.

Principen om proportionalitet

Enligt proportionalitetsprincipen ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen. Unionens institutioner ska tillämpa proportionalitetsprincipen i enlighet med protokollet om tilllämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

Lagstiftningsförfarande

Kommissionen är den institution som initierar lagförslag och presenterar dem till rådet och parlamentet. Detta förfarande kallas det ordinarie lagstiftningsförfarandet och tillämpas vid lagstiftning inom de flesta av unionens områden med undantag för unionens utrikes- och säkerhetspolitik. Eftersom rådet och parlamentet i egenskap av lagstiftare hanterar en stor mängd ärenden finns möjligheten att bemyndiga andra funktioner inom unionen för att underlätta arbetet.

EU:s socialpolitik

Unionens och medlemsstaternas mål ska under beaktande av grundläggande sociala rättigheter främja sysselsättningen och att förbättra levnads- och arbetsvillkor samt att åstadkomma ett fullgott socialt skydd och bekämpa social utslagning. Bestämmelserna ska inte påverka medlemsstaternas erkända rätt att fastställa de grundläggande principerna för sina system för social trygghet och ska inte i väsentlig grad påverka den finansiella jämvikten i dessa. De ska inte hindra någon medlemsstat från att bibehålla eller införa sådana mera långtgående skyddsåtgärder som är förenliga med fördragen.[3]

Europeiska unionens domstol kan avgöra om unionens institutioner har överskridit sina befogenheter och förklara en rättsakt ogiltlig eller att delar av akten ska bestå.Domstolen är behörig att pröva talan om bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tilllämpning eller rörande maktmissbruk.[4]

Unionens befogenhetskategorier och befogenhesområden

EU:s befogenheter delas huvudsakligen in i tre områden, områden där EU har exklusiv kompetens, delad kompetens och stödjande och kompletterande kompetens.

Av artikel 5 FEUF framgår att när fördragen tilldelar unionen exklusiv befogenhet på ett visst område, får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande från unionen eller för att genomföra unionens akter.

När fördragen tilldelar unionen en befogenhet som ska delas med medlemsstaterna på ett visst område, får unionen och medlemsstaterna lagstifta och anta rättsligt bindande akter på detta område. Medlemsstaterna får alltså utöva sin befogenhet i den mån som unionen inte har utövat sin befogenhet.

Unionen ska ha befogenhet att i enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionen fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik. Omfattningen av och de närmare villkoren för utövandet av unionens befogenheter fastställs i bestämmelserna i fördragen för varje område.

Exklusiv kompetens

Artikel 3 FEUF

Unionen ska ha exklusiv befogenhet på följande områden: a) Tullunionen. b) Fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre marknadens funktion. c) Den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta. d) Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken. e) Den gemensamma handelspolitiken. Unionen ska också ha exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt eller om ingåendet är nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.

Delad kompetens

Artikel 4 FEUF

Unionen ska ha delad befogenhet med medlemsstaterna om den genom fördragen tilldelas en befogenhet som inte omfattas av de områden som avses i artiklarna 3 och 6. Unionen och medlemsstaterna ska ha delade befogenheter på följande huvudområden: inre marknaden, socialpolitik i fråga om aspekter som anges i detta fördrag, ekonomisk, social och territoriell sammanhållning, jordbruk och fiskeri, med undantag av bevarandet av havets biologiska resurser, miljö, konsumentskydd, transport, transeuropeiska nät, energi, området med frihet, säkerhet och rättvisa, gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de aspekter på folkhälsa som anges i detta fördrag. När det gäller forskning, teknisk utveckling och rymden ska unionen ha befogenhet att vidta åtgärder, bland annat att besluta om och genomföra program, men utövandet av denna befogenhet får inte leda till att medlemsstaterna hindras från att utöva sina befogenheter. När det gäller utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd ska unionen ha befogenhet att vidta åtgärder och en gemensam politik, men utövandet av denna befogenhet får inte leda till att medlemsstaterna hindras från att utöva sina befogenheter.

Stödjande och kompletterande kompetens

Artikel 5 och 6 FEUF

På vissa områden och på de villkor som fastställs i fördragen ska unionen ha befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenhet på dessa områden. Unionens rättsligt bindande akter som antas på grundval av bestämmelserna i fördragen för dessa områden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.

[1] Artikel 1 och 2 FEU

[2] Artikel 5 FEU

[3] Artikel 151 och 153.4 FEUF

[4] Artikel 263 och 264 FEUF