De allmänna försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket avvecklades den 31 december 2004 och en ny statlig myndighet för socialförsäkringens administration inrättades den 1 januari 2005.[1] Den nya myndigheten gavs namnet Försäkringskassan.
Syftet med reformen var att ge nya och bättre förutsättningar för socialförsäkringsadministrationen att fullgöra de uppdrag som ges av riksdag och regering. Den dåvarande organisationen hade brister gällande främst strukturella frågor och lednings- och ansvarsfrågor. Genom reformen avsågs även att åstadkomma en mer enhetlig rättstillämpning på socialförsäkringsområdet, en bättre styrning av IT-verksamheten, och en ökad flexibilitet och samsyn inom organisationen.
År 2023 var socialförsäkringens utgifter för de ersättningar som administreras av Försäkringskassan 242,4 miljarder kronor.[2] Med administrationskostnaden på 10,8 miljarder kronor blir det en total utgift på 253,2 miljarder kronor. Sedan år 1980 har utgifterna (i fasta inflationsjusterade priser) ökat med 25 procent.
[1] Prop. 2003/04:69 En ny statlig myndighet för socialförsäkringens administration s. 1
[2] Försäkringskassan, Socialförsäkringen i siffror 2024, s. 13.
I en försäkringsmedicinsk utredning ska den försäkrades funktions- och aktivitetsförmåga bedömas. En så kallad aktivitetsförmågeutredning är en sådan utredning, som omfattas av ovanstående lag. En aktivitetsförmågeutredning kan användas som utredningsunderlag då Försäkringskassan bedömer om en försäkrad kan försörja sig genom på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.
Syftet med en försäkringsmedicinsk utredning är bland annat att ta reda på om det finns delar av arbetsmarknaden där den försäkrade kan arbeta, trots sina aktivitetsbegränsningar. Utredningen ska genomföras av en läkare som inte är patientens behandlande läkare.
För att stärkan individens delaktiget ska den försäkrade fylla i ett så kallat självskattningsformulär. Det görs för att stärka den försäkrades delaktighet och även att visa att utredningens syfte är att ta reda på patientens förmåga och inte oförmåga.
Undersökningen ska ge en gradering i av individens förmåga enligt åtta katergorier. Dessa är 1) fysisk styrka och rörlighet, 2) fysisk uthållighet, 3) balans, koordination och finmotorisk kvalitet, 4) syn, hörsel, och tal, 5) minne, inlärning och koncentration, 6) exekutiv funktion, 7) affektiv funktion, 8) psykisk uthållighet.
Läs mer om försäkringsmedicinsk utredning
Läs mer om försäkringsmedicinsk rådgivare
Läs en statlig utredning[1] om tillsynen över försäkringsmedicinska rådgivare
[1] SOU 2008:117 – Tillsyn över försäkringsmedicinska rådgivare
Det kunskapsmaterial som Försäkringskassan använder till stöd för bedömningen av arbetsförmåga är ett material som tagits fram tillsammans med Arbetsförmedlingen.[1]
Underlaget innehåller beskrivningar av krav på medicinskt relaterade förmågor i normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden. I det ursprungliga kunskapsunderlaget från 2013 fanns ett avsnitt om ”grundläggande medicinskt relaterade krav i ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden”. Där anges att det på en arbetsplats finns en mycket liten acceptans till arbetstagarens begränsningar gällande hygien och sociala koder. Även förmågan att kunna transportera sig till arbetsplatsen och var kognitivt orienterad är förmågor som nämns i skriften.
Med grundläggande hygien avses exempelvis att kunna tvätta sig och byta till rena kläder i en sådan utsträckning att nivån på hygienen inte medför betydande olägenhet för andra.
Att kunna följa basala sociala koder innebär att på en helt grundläggande nivå kunna umgås och kommunicera med andra människor. Exempelvls att personen oftast svarar på tilltal eller att inte ständigt få våldsamma vredesutbrott.
Att kunna ta sig till och från arbetet är kopplat till flera förmågor. Personen ska exempelvis ha den fysiska förmågan att kunna gå och se samt ha den kognitiva förmågan att kunna förstå en busstidtabell. Ett annat exempel är att ha den affektiva förmågan att kunna vistas tillsammans med andra utan att få panik.
Personen ska även vara grundläggande orienterad i tid och rum. Det innebär att det ställs krav på att kunna förstå och uttrycka basal information och att kunna utföra handlingar utan att de medför stor fara för individen själv eller individens omgivning.
I en statlig utredning[2] hänvisas till professor Tengland vid Institutionen för hälsa- och välfärdsstudier vid Malmö universitet som i boken Den relativa arbetsförmågan uttalar om de instrument som har syftet att mäta eller utvärdera arbetsförmåga.[3]
Tenglands slutsatser är att de flesta instrument lider av bristande validitet, det vill säga instrumentets förmåga att mäta det som det påstås mäta. I stort sett alla instrument misslyckas med att kontextualisera arbetsförmågan, då de saknar möjlighet att undersöka individens förmåga eller kompetens i relation till konkreta arbetsuppgifter och till en konkret arbetsmiljö. Tengland menar vidare att en individs arbetsförmåga endast kan utvärderas i relation till ett konkret arbete, inte till en abstrakt arbetsmarknad.
[1] SOU 2020:6 En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering s. 67 f.
[2] SOU 2020:6 En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering s. 72 f.
[3] Studentlitteratur 2014, Den relativa arbetsförmågan, s. 29 ff.
I en statlig utredning[1] granskades Försäkringskassans tillämpning av begreppet normalt förekommande arbete. Syftet var bland annat att följa journalanteckningar och läkarintyg för att få en bild av handläggningsprocessen fram till beslut.
I avslagsbeslutens beslutsmotiveringar anges att den försäkrade, trots sina besvär, kan klara ett arbete som inte innebär mycket stillasittande, inte innehåller tunga lyft, inte ställer höga krav på stresstålighet eller inte är kognitivt krävande. Därefter konstaterar handläggaren att ett sådant arbete – som inte ställer krav på det som personen inte klarar att göra – är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Något stöd för denna slutsats ges dock inte.
Enligt utredningen har Försäkringskassan i ett sådant fall en skyldighet att utreda ärendet vidare. Nedan följer exempel på ärenden där Försäkringskassan drar slutsatsen att den försäkrade kan klara av ett normalt förekommande arbete trots att underlagen saknar stöd för en sådan slutsats:
En 44-årig lagerarbetare var sjukskriven på grund av utmattningssyndrom. Den försäkrade begärde stöd från Försäkringskassan i återgången i arbete efter två månaders sjukskrivning. Försäkringskassan begärde ett utlåtande från arbetsgivaren, som förklarade att den anställde redan hade de enklaste och mest anpassade arbetsuppgifterna. Något ytterligare stöd för återgång i arbete framkom inte i ärendet.
Den försäkrade sades upp från sitt arbete efter cirka 210 dagars sjukskrivning på grund av arbetsbrist. Behandlande läkare bedömde, i anslutning till att Försäkringskassan kommunicerade den försäkrade om avslag, att den försäkrade varken kunde klara ett normalt förekommande arbete eller ett anpassat arbete med anledning av betydande aktivitets- och funktionsbegränsningar.
Försäkringskassan bedömde dock att den försäkrade skulle kunna klara ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden i ett arbete som inte ställde stora krav på prestation och som inte var stressfyllt och avslog därför ansökan om sjukpenning.
Ytterligare utredningsinsatser hade i det ovan beskrivna fallet kunnat belysa om den försäkrade hade kunnat klara alla krav i ett normalt förekommande arbete trots sina besvär.
En 27-årig butiksmedarbetare var halvt sjukskriven med flera diagnoser som ångest, depression och bipolaritet. Vid dag 180 var den försäkrade halvt sjukskriven och hade påbörjat en upptrappning av arbetstiden. Försäkringskassan bedömde att den försäkrade skulle kunna klara ett arbete där denne inte behövde arbeta under tidspress, inte behövde göra fler uppgifter samtidigt eller ta ansvar för uppgifter.
I ovanstående fall hade den försäkrade ett flertal sjukdomar och omfattande begränsningar. I detta ärende hade ytterligare argumentation och utredning kunnat belysa den försäkrades förmåga trots sina besvär.
En 62-årig egenföretagare med en depressiv period och ledartros var sjukskriven till 25 procent. Försäkringskassan begärde kompletteringar av behandlande läkare. Det kompletterade svaret från läkaren innehöll enbart en bedömning av nedsättningen i förhållande till arbete i det egna företaget. I beslutet till avslaget efter dag 180 finns motiveringen att det saknas information om vad som hindrar den försäkrade att arbeta i ett normalt förekommande arbete.
Försäkringskassans utredningsskyldighet blir aktuell även i sådana fall, som ovan, där det saknas nödvändig information. Försäkringskassan kan till exempel beställa en försäkringsmedicinsk utredning.
Utredningens samlade kommentar var att det är svårt för den försäkrade att förstå varför hen bedöms kunna försörja sig i normalt förekommande arbete. Inte i något av de granskade avslagsärendena finns en faktisk utredning till stöd för Försäkringskassans slutsats att den försäkrade med ingen eller endast ringa anpassning kan tänkas klara samtliga arbetsuppgifter i ett sådant arbete i normal arbetstakt.
[1] SOU 2020:6 En begriplig och trygg sjukförsäkring med plats för rehabilitering s. 123 f.
Den fråga i målet som har lett till att Högsta förvaltningsdomstolen meddelat prövningstillstånd gäller tillämpningen av 4 § andra stycket förordningen (2000:1418) om tillämpningen av vissa skyddsbestämmelser för sjukpenninggrundande inkomst jämförd med 26 kap. 13 § första stycket och andra stycket 1 socialförsäkringsbalken.
Förvaltningsrätten anser att Försäkringskassan borde preciserat varför den aktuella schemaändringen är en efterhandskonstruktion. Kammarrätten hänvisar dock till praxis om bifaller kassans talan. Den 26-åriga frisörskan nekas således ersättning.
Kammarrätten anser att läkarintygen förefaller vara något bristfälliga, men att detta kan förklaras av att hon har träffat en läkare som inte haft tidigare kännedom om henne.
Kammarrätten ifrågasätter inte läkarnas bedömningar och vad de försäkringsmedicinska rådgivarna kortfattat har svarat vid konsultationer leder inte till någon annan bedömning
Sjuklönelagen (1991:1047) anger inga formkrav för hur ett läkarintyg behöver se ut. Däremot följer det av lagen samt av villkorsavtalen och affärsverksavtalen att de uppgifter som behövs, för att arbetstagaren ska kunna styrka att arbetsförmågan är nedsatt, behöver framgå av intyget.
Arbetet med att förtydliga vilken medicinsk information som behövs i läkarintyget En central del i att förbättra samarbetet mellan Försäkringskassan och hälso- och sjukvården är att det är tydligt vilken
Källa: En underlagspromemoria utarbetad av utredningen om samordning av statliga utbetalningar från välfärdssystemen (Fi 2018:05), bifogas Försäkringskassan sköter den handläggning som följer på ett beslut om återkrav, även i de
Kammarrätten bifaller överklagandet och beviljar mannen hel sjukersättning från och med augusti 2015.
Mannen yrkar att han ska beviljas hel sjukersättning och anför följande.
Behandlande läkares bedömning Regeringens förslag: I AFL skall införas regler om vilket medicinskt beslutsunderlag som krävs för bedömningen av rätt till sjukpenning. Läkarens roll skall i första hand vara att
Kunskapsunderlag: ”Beskrivningar av krav på medicinskt relaterade förmågor i normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden”. Underlaget är framtaget inom ramen för regeringsuppdraget att vidareutveckla metoder och instrument för bedömning av arbetsförmåga
Referensmaterialet Referensmaterial vid bedömning av arbetsförmåga (RAF) är en dokumentation som bland annat kan användas som stöd och vägledning i samband med bedömning av arbetsförmåga inom sjukförsäkringen. RAF kan också
Det finns inga bestämmelser om preskription av statens fordringar vid återkrav m.m. i författningarna på välfärdsområdet. Allmänt gäller att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts