Slentrianmässiga sjukskrivningar
I regeringens propositon 2002/03:89 Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet fanns förslag på hur den ökade sjukfrånvaron skulle stävjas.[1] Det ansågs förekomma att personer med full arbetsförmåga ändå sjukskrivs samt att det sker i många fall för slentrianmässigt. Särskilt vid diffusa så kallade symptomdiagnoser (smärta, ryggbesvär, lättare psykiska besvär) ansågs som mycket vanliga, särskilt hos långtidssjukskrivna. I lagförslaget skriver regeringen att förändringar infördes 1995 men att dessa inte fått tillräckligt genomslag:
”För att tydliggöra sjukdomsbegreppet beslöts att man skulle bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala eller liknande förhållanden när arbetsförmågan bedöms. I propositionen nämndes problem av s.k. existensiell art som exempel på sådana liknande förhållanden. Problem som i grunden inte är medicinskt betingade bör således i första hand hanteras med arbetsmarknads- eller socialpolitiska medel.”[2]
Det ansågs därför nödvändigt att införa krav att läkaren närmare anger det medicinska syftet med sjukskrivningen och särskilt motiverar varför den försäkrade av medicinska skäl bör avhålla sig från arbete.
”Exempelvis bör det vid ryggbesvär krävas ett utförligt underlag för att efter en viss tid fortfarande kunna motivera fortsatt vila och fullständig frånvaro från arbetet (jfr. även vad SBU yttrat om ryggsmärtor, avsnitt 5.2). Om läkaren har skäl att anta att den försäkrades besvär i första hand rör den psykosociala arbetsmiljön, arbetsförhållandena, allmän olust, existensiella problem, missnöje med arbetsuppgifterna eller liknande bör läkaren hänvisa till andra åtgärder än sjukskrivning. Det kan gälla åtgärder på arbetsmarknadspolitikens och socialpolitikens område.
Det är naturligtvis viktigt att den försäkrade inte därigenom hamnar mellan olika myndigheters ansvarsområden. Sjukdomstillstånd som har utlösts av de nämnda problemen eller förhållandena skall dock givetvis kunna motivera sjukskrivning. I avsnitt 5.1.1 beskrivs problem med de slentrianmässiga sjukskrivningarna. I många fall avser de sjukfall där diagnoserna är oprecisa, s.k. symtomdiagnoser. I korta sjukfall är det inte alltid möjligt att göra en fullständig arbetsförmågebedömning i sådana fall med symtomdiagnoser. Sjukskrivning kan därför vara motiverad.
När sjukskrivningen har pågått en något längre tid är det nödvändigt att precisera diagnosen dels för att kunna bedöma rätten till sjukpenning, dels för att läkaren skall kunna bedöma vilken behandling som är lämplig. Det förekommer att försäkrade blir sjukskrivna under längre tid än nödvändigt, eftersom sjukskrivningen förlängs slentrianmässigt under den tid den försäkrade väntar på undersökning eller behandling av specialist. Dessa fall av felaktiga eller olämpliga sjukskrivningar bör uppmärksammas och åtgärdas.”[3]
[1] Prop. 2002/03:89 s. 17
[2] Prop. 2002/03:89 s. 17
[3] Prop. 2002/03:89 Förändringar inom sjukförsäkringen för ökad hälsa i arbetslivet s. 24 f.