Högskolejuridik

Handläggning av misstänkta fall

Här följer en redogörelse för processen på lärosätet när ett misstänkt fall av vilseledande uppdags. De bestämmelser som blir aktuella återfinns i högskoleförordningens (1993:100), HF, tionde kapitel. Vid varje högskola och universitet ska det finnas en disciplinnämnd och en av ledamöterna ska ha varit eller vara ordinarie domare (10 kap. 3 § HF). Uppstår en grundad misstanke om att en student har använt ett otillåtet hjälpmedel ska det skyndsamt anmälas till rektor (10 kap. 9 § 1 st. HF). Grundad misstanke innebär en låg tröskel för att anmälan ska ske. Det innebär att en misstanke med mycket svagt stöd i fakta kan vara tillräckligt.[1] 

Rektorn ser därefter till att ärendet utreds och att studenten ges tillfälle att yttra sig. Sedan väljer rektorn om det finns fog för att hänskjuta ärendet till disciplinnämnden för prövning (10 kap. 9 § 2 st. HF). 

Disciplinnämnden ska se till att ett ärende som hänskjuts dit utreds noggrant. Nämnden skall ge den student som berörs av ärendet tillfälle att inför nämnden uttala sig i saken. Studenten har även rätt att närvara när andra uttalar sig inför nämnden, om inte särskilda skäl talar mot det (10 kap. 11 § HF). De disciplinära åtgärderna är varning och avstängning. Ett beslut om avstängning innebär att studenten inte får delta i undervisning, prov eller annan verksamhet inom ramen för utbildningen vid högskolan. Beslutet skall avse en eller flera perioder, dock sammanlagt högst sex månader (10 kap. 2 § HF).

Beviskravet

Det beviskrav som måste uppfyllas har utvecklats i praxis och återfinns således varken i en författning eller förarbete. Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat vilket krav på bevisning som skall ställas för att ett beslut om avstängning ska få meddelas när studenten hävdar att det inträffade gjorts oavsiktligt. Högsta förvaltningsdomstolen skriver att eftersom en disciplinär åtgärd i form av avstängning utgör ett allvarligt ingrepp mot studenten krävs det av utredningen att det klart framgår att studenten gjort sig skyldig till den påtalade förseelsen. I det aktuella målet framkom att studenten hade gett en förklaring till det som inträffat och rätten ansåg att inte framstod som osannolikt.[2] 

Vid en jämförelse med skattemål gäller samma beviskrav, att det ska klart framgå, för skattetillägg.[3] Exempelvis, om Skatteverket vid en utredning upptäcker oredovisade inkomster så kan en invändning som är sannolik från den uppgiftsskyldiga innebära att dessa ska hänsyn tas till dessa vid beräkning av skattetillägg. Vidare gäller vid prövningen i disciplinärenden att de ska göras individuellt i varje enskilt fall och bestämmelserna ska inte tillämpas mekaniskt. 

Disciplinansvar kräver uppsåt

I ett avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen behandlades frågan om uppsåt.[1] Enligt universitetets regler var examinatorn skyldig att i kurs-PM och på tentamen informera studenterna om vilka hjälpmedel som var tillåtna. Studenterna hade även ansvar att följa reglerna. En student som ertappades med ett otillåtet hjälpmedel vid examination kom med invändningen att han inte noterat regelverket att han därför inte ska anses ha medvetet försökt vilseleda. 

Informationen om vilka hjälpmedel som var tillåtna var dock skriven på tavlan och studenterna hade även informerats muntligen i skrivsalen. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att studenten hade brutit mot en regel som han var ålagd att följa. Av denna anledning kunde han inte undgå en disciplinåtgärd.

Om disciplinnämnden beslutar att stänga av en student, eller ge en varning, kan beslutet överklagas till allmän förvaltningsdomstol (12 kap. 3 § HF).

[1] RÅ 2010 ref. 6.

[1] H-H Vogel, Förfarandet i disciplinärenden enligt högskoleförordningen: några förvaltningsrättsliga frågor, Disciplinregler: konferens 16 oktober 2002. Högskoleverket, 2002 (u.å.), s. 3.

[2] RÅ 1996 ref. 15.

[3] Lindkvist, G, Skatte- och brottmål i kontantbranschen; Prövning och bevisprövning i mål om oredovisade löner och intäkter, JUNO version 1, 2014 s. 66 f. [2023-08-27]