Ärendet
Bakgrund
Den 5 juli 2021 på förmiddagen anträffade en polispatrull en allvarligt skadad man utomhus. En av polismännen påbörjade hjärt- och lungräddning i väntan på ambulans medan en annan tillkallade förstärkning. Ambulans anlände och sjukvårdspersonal tog över försöken att rädda livet på den skadade mannen, men en halvtimme efter att han hade anträffats blev han dödförklarad av läkare. Fler polispatruller hade då anlänt och med anledning av de oklara omständigheterna kring den avlidnes skador och händelsen i övrigt inleddes en förundersökning om mord. Platsen spärrades av eftersom det hade börjat samlas mycket folk.
Den avlidne mannens identitet var oklar eftersom han inte hade några tillhörigheter på sig. Ett vittne uppgav sig känna igen honom, men hon visste inte vad han hette. En polispatrull fick i uppgift att kontrollera parkerade bilar, utifrån antagandet att han kanske hade kommit till platsen i bil. En av de bilar patrullen kontrollerade tillhörde AA. När de fick fram en passbild av honom bedömde de sig vara 80 procent säkra på att bilden föreställde den avlidne mannen. En stund senare uppgav de sig vara säkra.
AA och hans hustru BB var skrivna på en adress i närheten av den plats där den avlidne mannen hade anträffats. En polispatrull åkte dit och knackade på för att se om BB var hemma. Det var dock ingen som öppnade och dörren var låst. Patrullen åkte då hem till AA:s och BB:s dotter CC och möttes av hennes sambo DD. Denne upplyste om att BB och CC var på sina respektive arbetsplatser. Patrullen kontaktade sin insatschef och diskuterade om de i det läget borde åka till BB:s arbetsplats och prioritera att hon fick besked om vad som hänt. Samtidigt hade DD ringt upp CC och polisen fick då tala med henne. De förklarade att de behövde träffa henne för att prata om hennes pappa. Patrullen bestämde sig sedan för att åka till hennes arbetsplats och ta med sig DD dit. CC fick där besked om att en man avlidit och att det mesta tydde på att det var hennes pappa. Patrullen åkte sedan tillsammans med CC och DD till BB:s arbetsplats och lämnade budet till henne.
Patrullen fick därefter besked från en kollega om att den avlidne mannen haft nycklar på sig. De förklarade för de anhöriga att polisen skulle behöva gå in i AA:s och BB:s lägenhet och bad också om AA:s telefonnummer. Sedan kom ett besked över radion om att den avlidnes nycklar inte hade passat i dörrlåset till lägenheten. Insatschefen ringde då till AA:s arbetsplats och fick tala med AA som informerades om vad som hänt och om att hans anhöriga hade kontaktats.
BB, CC och DD hade vid det laget åkt hem till CC och DD. När den patrull som haft kontakt med dem fick veta att AA levde vidarefordrade de beskedet. Den första de hade kontakt med var DD och samtidigt blev CC uppringd av AA. Patrullen stannade kvar en stund hos BB, CC och DD och pratade med dem. På väg därifrån mötte de AA som var mycket upprörd och krävde att bli uppringd av den ansvarige. Insatschefen ringde senare upp honom och beklagade vad som hänt.
En anmälan om tjänstefel upprättades men den 9 juli 2021 beslutade en åklagare vid Åklagarmyndighetens särskilda åklagarkammare att inte inleda förundersökning, med motiveringen att uppgifterna i ärendet inte gav anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal hade förövats. Därefter anmäldes händelsen till Polismyndighetens grupp för skiljande och disciplinärenden, som den 27 juli beslutade att skriva av ärendet.
Anspråket m.m.
AA, BB och CC har begärt skadestånd av staten för psykiskt lidande, utan att ange något belopp. Till grund för anspråken har de åberopat att polisen felaktigt dödförklarade AA. Som de har uppfattats avses såväl personskada som ideell skada. De har anfört bl.a. följande.
Polispatrullen träffade CC kl. 11:35 och framförde informationen att hennes pappa var avliden. Eftersom AA arbetade i samma fastighet ville hon tillsammans med patrullen gå in dit och stämma av att han inte var på plats eftersom han hade börjat kl. 06:00 samma morgon och ingen från arbetet hade ringt och meddelat att han inte var på plats. Patrullen svarade att det var ett polisärende, så det blev inte gjort.
Det var ett förkrossande chockbesked för BB, CC och DD. De blev förtvivlade över att AA skulle vara avliden och dessutom kanske genom ett brott. Även AA blev chockad när polisen berättade vad som hänt. Han avbröt omedelbart samtalet från polisen och ringde till sin dotter som skrek rätt ut när hon hörde hans röst i telefonen. Han åkte till sina anhöriga för att se hur de mådde och trösta dem. När han mötte dem var de förtvivlade och i upplösningstillstånd.
Händelsen har satt djupa spår hos hela familjen, med sömnsvårigheter och flashbacks. De är mycket besvikna på polisen som dödförklarade AA trots att de inte var 100 procent säkra på den avlidne mannens identitet. De hoppas att polisen tar lärdom av detta och rättar till sina rutiner så att inte fler personer drabbas.
Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och avstyrkt att ersättning ska utgå. I yttrandet har bl.a. följande anförts.
Den man som senare avled anträffades av polisen på offentlig plats och hade inga identitetshandlingar på sig. Först i ett senare skede hittades nycklar i mannens ficka. Polisen sökte på parkerade bilar i närområdet och fick därigenom fram en passbild på AA som dessutom var folkbokförd på en adress i närheten. I vart fall tre poliser på plats bedömde att den avlidne uppvisade stor likhet med AA:s passbild. Även vid granskning i efterhand har samma bedömning gjorts. Identifieringen var en bedömning som gjordes utifrån tillgängliga uppgifter och det är olyckligt att dessa omständigheter sammanföll och därmed ledde till att den avlidne initialt identifierades som AA. I det läget bedömdes det vara av stor vikt att meddela de anhöriga, eftersom den avlidne hade hittats på en offentlig plats och anhöriga inte sk behöva få vetskap om ett dödsfall från annat håll. Detta är i enlighet med Polismyndighetens interna rutiner.
Det framgår att polisen gjorde en avvägning och att det fanns en medvetenhet om att den avlidne mannens identitet inte var bekräftad. Det bestämdes därför att dödsbudet skulle förmedla att man inte var 100 procent säker på att det var AA som hade anträffats avliden, men att det mesta tydde på att det var han. När CC fick beskedet började hon ställa frågor om vad som hänt och varför polisen trodde att det var AA som hade anträffats. En av poliserna förklarade då att man hittat AA:s passbild via slagningar och sett att det var den avlidne mannen men att man i nuläget inte visste vad som hänt. Polisen förklarade också att händelsen utreddes som ett mord på grund av att det var oklart om ett brott hade begåtts eller en olycka inträffat.
Dödsbudet lämnades eftersom polisen trodde sig ha identifierat den avlidne samt i syfte att skydda de anhöriga och få identiteten bekräftad. Utifrån den information som då fanns tillgänglig kan det inte anses ha varit felaktigt från polisens sida att ha lämnat dödsbudet. DD fick budet kl. 11:15 den aktuella dagen och CC strax därefter. BB fick beskedet ca kl. 11:50. Då framkom det att AA samma morgon hade lämnat hemmet iklädd andra kläder än de som den avlidne mannen haft på sig. Kontakten med AA togs ca kl. 12:45, varvid misstaget uppdagades och de anhöriga fick besked om att han levde. Såväl polispatrullen som AA själv hade då kontakt med de anhöriga. I efterhand kan konstateras att polisen borde ha ringt AA:s arbetsplats för att bekräfta den avlidnes identitet. Eftersom polisen dock trodde sig ha identifierat denne prioriterades anhöriga framför kollegerna, vilket får anses ha varit en rimlig bedömning i sammanhanget.
Enligt Polismyndighetens bedömning har det inträffade inte utgjort fel, försummelse, brott eller överträdelse av Europakonventionen. Polismyndigheten vidhåller dock att det som skett är ytterst beklagligt.
AA, BB och CC har fått del av Polismyndighetens yttrande.
AA, som är ombud för de övriga, har inledningsvis i ärendet angett att fyra personer är med i processen. Efter föreläggande från Justitiekanslern att ange vilka de övriga sökandena är har dock bara BB och CC angetts.
Justitiekanslerns bedömning
Rättsliga utgångspunkter
Staten ska ersätta bl.a. personskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen; 1972:207). Polismyndighetens nu aktuella beslut och åtgärder är sådan verksamhet.
Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.
Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)
Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).
I Polismyndighetens riktlinjer om åtgärder vid dödsfall som kan ha orsakats av yttre påverkan m.m. (PM 2016:14) föreskrivs bl.a. att polisen alltid bör försöka fastställa den avlidnas identitet samt att någon av den avlidnes närstående så snart det kan ske bör underrättas om dödsfallet (s. 4).
Bedömningen i detta fall
Precis som Polismyndigheten konstaterat är det inträffade mycket beklagligt för AA, BB, CC och även för DD. De anhöriga har under den aktuella förmiddagen fått besked om att AA var avliden, även om patrullen av allt att döma också förmedlade att den avlidne mannen inte var helt säkert identifierad. Trots det har situationen förstås varit chockartad och smärtsam för BB, CC och DD samt även för AA när han fick klart för sig vad som hänt. Det framgår också av utredningen att han orsakades viss olägenhet genom att han i efterhand för säkerhets skull kontaktade såväl Polismyndigheten som Skatteverket för att kontrollera att han inte stod registrerad som avliden.
Samtidigt måste beaktas att polisen i den uppkomna situationen hamnat i ett besvärligt läge där det varit långt ifrån självklart vilket som varit det mest lämpliga beslutet eller handlingsalternativet. Å ena sidan har det varit angeläget att underrätta de anhöriga till den avlidne mannen innan dessa på annat sätt fått höra talas om dödsfallet – vilket hade inträffat på en offentlig plats och dragit till sig viss uppmärksamhet. Å andra sidan har det varit viktigt att få en tillräckligt säker identifiering av den avlidne mannen innan kontakten med anhöriga togs.
Polisens inledde med att jämföra den avlidne mannen med AA:s passfoto, varvid flera polismän bedömde att likheten var stor. Dessutom stod AA:s bil parkerad i närheten och han var också skriven på en adress i området. Mot den bakgrunden är svårt att ifrågasätta den bedömning som polisen gjorde i det skedet, dvs. att mycket talade för att den avlidne var AA. Fortfarande var det dock en i objektiv mening osäker identifiering, vilket borde ha vägt tyngre vid valet av nästa åtgärd – dvs. om de anhöriga skulle kontaktas eller om en säkrare identifiering först skulle uppnås. Med facit i hand får det sägas ha varit en oriktig prioritering att redan i det läget ta kontakt med BB, CC och DD för att lämna dödsbudet – om än med den reservation som gjordes för att identifieringen inte var säker – i stället för att t.ex. försöka hitta ett telefonnummer till AA eller en uppgift om arbetsplats och ringa dit. Polisens val att prioritera de anhöriga måste emellertid ses i ljuset av den subjektiva bedömning som inledningsvis gjordes, dvs. att den avlidne med stor sannolikhet var AA.
Ibland kan alternativa beslut och åtgärder i efterhand identifieras som mer lämpliga jämfört med hur ett ärende faktiskt hanterats. För att staten ska bli skadeståndsskyldig är det dock inte tillräckligt att en myndighets bedömning i efterhand med fog kan ifrågasättas. Som redovisats tidigare i detta beslut krävs i stället att det varit fråga om uppenbart felaktiga bedömningar eller rena förbiseenden av relevanta bestämmelser. Så kan inte anses ha varit fallet med polisens beslut och åtgärder i det aktuella ärendet.
Det uppstod visserligen en mycket olycklig situation för AA, BB, CC och DD, men som framgått har polisens agerande grundats på svåra avvägningar mellan olika intressen och på bedömningar av det underlag som i varje enskilt läge varit tillgängligt. Sammantaget kan polisens beslut och åtgärder därför inte anses ha innefattat fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Inte heller har något brott eller överträdelse av Europakonventionen förelegat.
Anspråken ska därför avslås.