Förvaltningsrätten i Stockholm
Yrkanden m.m.
Pensionsmyndigheten beslutade vid omprövning att AA inte har rätt till bostadstillägg.[1] AA anför att inför en tidigare ansökan kontaktade hennes gode man Försäkringskassan för att fråga om hennes tillgångar i form av guld skulle tas upp i ansökan. Han fick som svar att tillgångarna inte behövde tas upp.
Hennes guldinnehav härrör från den försäkringsersättning som hon fick i samband med att hennes diagnos fastställdes. Diagnosen är allvarlig och hon kommer att vara beroende av samhällsinsatser resten av livet. Försäkringsersättningen placerades därför i guld som en garanti för att hon skulle ha ett bra liv när hennes föräldrar inte längre kunde hjälpa till.
Hennes guldinnehav ska likställas med sådan förmögenhet som inte behöver tas upp som tillgång vid beräkningen av den försäkrades förmögenhet, såsom bl.a. guldsmycken och konst samt pensionsförsäkring.
Skälen för avgörandet
Vid beräkningen av om av en person har rätt till bostadstillägg ska bl.a. förmögenhet beaktas (102 kap. 7 § 4 socialförsäkringsbalken [SFB]). Enligt 102 kap. 13 § beräknas förmögenheten enligt lagen (2009:1053) om förmögenhet vid beräkning av vissa förmåner (förmögenhetslagen). Vid beräkningen av den försäkrades förmögenhet ska enligt 4 § 5 förmögenhetslagen fordran i pengar och liknande betalningsmedel tas upp som tillgång.
Försäkringskassan har vid beräkningen av AAs bidragsgrundande inkomst beaktat värdet av hennes guldtackor med motiveringen att kapitalplacering i guld är ett sådant liknande betalningsmedel som avses i 4 § 5 förmögenhetslagen.
Frågan i målet är således om kapitalplacering i ädelmetaller faller under uttrycket ”liknande betalningsmedel” i 4 § 5 förmögenhetslagen och om Försäkringskassan därmed har haft fog för att ta upp AAs guldtackor som en tillgång vid beräkningen av hennes förmögenhet.
Av förarbetena till förmögenhetslagen framgår att bestämmelsen i 4 § 5 delvis motsvarar 3 § första stycket 11 i den upphävda lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, SFL. I den sistnämnda bestämmelsen angavs bl.a. att fordran i pengar och liknande betalningsmedel skulle tas upp som tillgång vid beräkning av den skattepliktiga förmögenheten.
Bestämmelsen tog enligt förarbetena sikte på kontanter, pengar som är nedlagda i kort och motsvarande. Av förarbetena följde vidare att kapitalplacering i ädelmetaller och diamanter föll under bestämmelserna om lösöre i 3 § första stycke 13 SFL (se prop. 2008/09:203 s. 28, prop. 1996/97:117 s. 89 f. och prop. 1989/90:110 s. 474 f.). Förvaltningsrätten konstaterar att det i förmögenhetslagen visserligen saknas motsvarighet till bestämmelsen i 3 § första stycke 13 SFL.
Domstolen anser dock att frågan om huruvida kapitalplacering i ädelmetaller ska tas upp som tillgång vid beräkningen av den försäkrades förmögenhet måste göras mot bakgrund av ändamålet med lagstiftningen. Bostadstillägget är en inkomstprövad förmån vars syfte är att även personer med låg inkomst ska ha möjlighet att efterfråga ett rimligt boende. Syftet med att även göra en förmögenhetsprövning är att förhindra att personer med låga inkomster men med stora förmögenheter får bidrag till sin försörjning genom staten (prop. 2008/09:203 s. 17 f.).
I förarbetena till förmögenhetslagen (prop. 2008/09:203 s. 16 f.) anges vidare att de tillgångar som ska tas upp vid beräkning av den försäkrades förmögenhet, med mindre justeringar, bör vara desamma som i den upphävda lagen om statlig förmögenhetsskatt. Inre och yttre lösöre bör inte ingå i förmögenheten på grund av att det är svårt att kontrollera och värdera innehav av t.ex. smycken, tavlor och andra värdeföremål. Någon närmare vägledning kring vad som ska avses med inre och yttre lösöre finns inte i förarbetena till förmögenhetslagen.
Av förarbetena till SFL framgick följande avseende definitionen av inre och yttre lösöre. Med inre lösöre avsågs föremål som fanns inom hemmets väggar. Yttre lösöre tog främst sikte på sådana föremål som benämndes yttre inventarier i 3 § 1 mom. e i den upphävda lagen (1947:577) om statlig förmögenhetsskatt. Enligt bestämmelsen var yttre inventarier sådan lös egendom som var avsedd för ägarens och hans familjs personliga bruk och bekvämlighet, såsom ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter, motorbåtar och dylikt samt smycken (se prop. 1996/97:117 s. 85).
Enligt 3 § första stycket 13 SFL skulle inre lösöre för personligt bruk och yttre lösöre för personligt bruk till den del det enskilda föremålets värde understiger 10 000 kr, inte tas upp som tillgång vid beräkningen av den skattepliktiga förmögenheten. Renodlade kapitalplaceringar var skattepliktiga till sitt fulla värde (prop. 1996/97:117 s. 90).
Förvaltningsrätten konstaterar att guldtackor är en lätt realiserbar tillgång som inte är avsedd för personligt bruk utan är en form av investering. Med hänsyn till deras natur kan guldtackor närmast jämställas med värdepapper, och inte sådant inre eller yttre lösöre som nämns i förarbetena till förmögenhetslagen eller som SFL tog sikte på.
Förvaltningsrätten finner mot bakgrund av nämnda förarbetsuttalanden att lagstiftarens avsikt inte kan ha varit att undanta kapitalplacering i ädelmetaller från tillämpningsområdet för förmögenhetslagen. Avsikten får däremot anses ha varit att undanta inre och yttre lösöre för personligt bruk, även i de fall där lösörets värde överstiger 10 000 kr.
Förvaltningsrätten anser vid en sammantagen bedömning att guldtackor utgör sådana liknande betalningsmedel som avses i 4 § 5 förmögenhetslagen. Försäkringskassan har därmed haft fog för sitt beslut att ta upp AAs guldtackor som en tillgång vid beräkningen av hennes förmögenhet. Vad som har förts fram i överklagandet föranleder inte någon annan bedömning. Överklagandet ska därför avslås.
Kammarrätten i Stockholm
Yrkanden
AA yrkar att hon ska beviljas bostadstillägg och för fram bl.a. följande. Guld är en form av lösöre och nämns inte i lagen (2009:1053) om förmögenhet vid beräkning av vissa förmåner, förmögenhetslagen. När hennes rätt till bostadstillägg prövas ska hennes innehav av guldtackor därför inte beaktas. Det är rimligt att anta att lagstiftaren har varit medveten om att gemene man kan ha tillgångar i form av guld och att denna typ av tillgång medvetet har utelämnats från den uppräkning av tillgångar som ska ingå i förmögenhetsberäkningen.
Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås och för fram bl.a. följande. Förmögenhetslagen saknar en bestämmelse motsvarande den för lösöre i den upphävda lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt, SFL. Det talar för att guldtackor inte ska omfattas av förmögenhetsberäkningen vid bedömningen av rätten till bostadstillägg.
Att andra värdefulla tillgångar, såsom skog och permanentbostad, inte beaktas talar också för att tillgångar i guld inte ska ingå vid förmögenhetsberäkningen. Det finns även stöd för att värdet av guldtackorna ska beaktas vid förmögenhetsberäkningen.
Syftet med förmögenhetslagen är att förhindra att personer med låga inkomster men med stora förmögenheter får bidrag till sin försörjning genom staten. Lagstiftarens avsikt kan inte ha varit att en förmögenhet ska kunna omplaceras i ”rätt” tillgång för att på så sätt kringgå lagens syfte. Vidare ger förarbetsuttalandena till förmögenhetslagen inte uttryck för en avsikt att undanta rena kapitalplaceringar i ädelmetaller från lagens tillämpningsområde.
Skälen för kammarrättens avgörande
Storleken på bostadstillägg enligt socialförsäkringsbalken, SFB, är beroende av den försäkrades bidragsgrundande inkomst och reduceringsinkomst. Vid fastställandet av den bidragsgrundande inkomsten beaktas bl.a. en del av den sökandes förmögenhet. Förmögenheten ska beräknas enligt förmögenhetslagen (102 kap. 2, 7 och 13 § SFB). Vid beräkningen av den försäkrades förmögenhet ska fordran i pengar och liknande betalningsmedel tas upp som tillgång (4 § 5 förmögenhetslagen).
Frågan i målet är om AAs innehav av guld ska tas upp som tillgång i form av fordran i pengar eller liknande betalningsmedel vid prövningen av rätten till bostadstillägg.
Inledningsvis konstaterar kammarrätten att det i förmögenhetslagen inte finns någon definition av termen ”fordran i pengar och liknande betalningsmedel”. Enligt 2 § förmögenhetslagen har de termer och uttryck som används i lagen samma betydelse och tillämpningsområde som i inkomstskattelagen (1999:1229). Många vanliga termer och uttryck som används i inkomstskattelagen definieras inte. Då avses den allmänna innebörden. Termen kan vara definierad i annan lagstiftning eller vara allmänt vedertagen inom civilrätten (prop. 1999/2000:2 del 2, s. 16).
I 48 kap. 3 § inkomstskattelagen anges bl.a. att med svensk fordringsrätt avses fordran i svenska kronor. Hur begreppet ”fordran i pengar och liknande betalningsmedel” i övrigt ska förstås framgår inte. Begreppets betydelse bör därför bestämmas med ledning av det rättsliga sammanhang där det förekommer samt regleringens syfte (HFD 2017 ref 43).
I förarbetena till förmögenhetslagen anges att de tillgångar som ska tas upp vid beräkningen av förmögenhet, med mindre justeringar, bör vara desamma som i den upphävda SFL. Till skillnad från SFL bör dock inre och yttre lösöre inte ingå vid förmögenhetsberäkningen. Vidare anges att bestämmelsen i 4 § 5 delvis motsvarar 3 § första stycket 11 i SFL (prop. 2008/09:203 s. 16 f. och 28).
Bestämmelsen i 3 § första stycket 11 i SFL anger, precis som 4 § 5 förmögenhetslagen, att fordran i pengar och liknande betalningsmedel ska tas upp som tillgång. I förarbetena till SFL anges att bestämmelsen avser fordringar och behållning på konto. Vad gäller fordringar är endast sådana som avser pengar o.d. skattepliktiga enligt denna punkt (prop. 1996/97:117 s. 89). När dessa förarbetsuttalanden gjordes hade 3 § första stycket 11 SFL dock lydelsen ”kontobehållning samt fordran i pengar och liknande betalningsmedel”.
Därefter har 3 § SFL ändrats på så sätt att kontobehållning har förts över till en egen punkt (SFS 1999:1298). Den del av förarbetena som nämner behållning på konto kan därför inte anses avse begreppet fordran i pengar och liknande betalningsmedel. Punkten 11 får därför anses åsyfta endast fordringar av olika slag. Uppräkningen i förmögenhetslagen av tillgångar som ska tas upp vid beräkningen av förmögenhet är uttömmande.
Oavsett syftet med lagstiftningen kan andra tillgångar än de som uttryckligen nämns därför inte beaktas (jfr prop. 1996/97:117 s. 88). Innehav av guld kan inte hänföras till begreppet fordringar i pengar eller liknande betalningsmedel i 4 § 5 förmögenhetslagen eftersom det inte utgör ett fordringsrättsligt förhållande där en grundläggande förutsättning är att det finns en borgenär och en gäldenär.
Det har därför inte funnits stöd i lag för att ta upp AAs guldinnehav som tillgång vid förmögenhetsberäkningen när hennes rätt till bostadstillägg har prövats. Överklagandet ska därför bifallas och målet visas åter till Försäkringskassan för att pröva om övriga förutsättningar för att bevilja AA bostadstillägg är uppfyllda.
[1] Kammarrätten i Stockholm dom 2024-05-03 i mål nr 14074-23.