Yrkanden i kammarrätten
Försäkringskassan anför
Försäkringskassan anför till stöd för sin talan att frågan är vilken vikt som ska läggas vid en bedömning av arbetsförmågan som har gjorts av Arbetsförmedlingen. I rättsfallet HFD 2018 ref. 51 har Högsta förvaltningsdomstolen, anfört att Försäkringskassan har anledning att beakta en bedömning av arbetsförmåga som gjorts av Arbetsförmedlingen.
Vidare har anförts att en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen bör kunna vara vägledande vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Arbetsförmedlingens bedömning ska alltså, liksom all annan utredning i målet, beaktas men det som bör kunna vara till ledning för Försäkringskassans bedömning är den utredning som Arbetsförmedlingen gjort och de fynd som framkommer av den. Det är alltså de uppgifter som framkommer i utredningen som är av vikt och inte Arbetsförmedlingens tolkning av dessa.
De bedömningar som görs av Arbetsförmedlingen utgår inte ifrån ett medicinskt perspektiv eller från tolkningen av begreppet arbetsförmåga inom sjukförsäkringen. Att beakta arbetsförmågeutredningen innebär att utredningen kan vara vägledande men den behöver inte vara avgörande för bedömningen av arbetsförmågan. Den medicinska utredning som finns i målet visar inte att AAs arbetsförmåga varit nedsatt med minst en fjärdedel. Det finns inte anledning att tillmäta Arbetsförmedlingens bedömning ett sådant bevisvärde att den ger skäl till någon annan bedömning.
AA anför
HFD har i rättsfallet HFD 2018 ref. 51 uttalat att prövningen av den försäkrades arbetsförmåga ska vara verklighetsförankrad och att bedömningen då måste ta hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden i stort och anpassas efter hur arbetsmarknaden förändras över tid. Han har aldrig påstått att en utredning som Arbetsförmedlingen utfört direkt kan läggas till grund för rätten till sjukpenning. Förvaltningsrätten har gjort en sammanvägd bedömning av såväl medicinskt underlag som Arbetsförmedlingens utredning och bedömning. Arbetsförmedlingens slutsatser bekräftar i detta fall de bedömningar som gjorts i den medicinska utredningen.
Försäkringskassan har i juni 2019 beslutat att han har rätt till hel sjukersättning från och med februari 2019. Det är inte troligt att någon som har full arbetsförmåga gentemot normalt förekommande arbete endast drygt ett år senare inte anses ha någon arbetsförmåga ens gentemot ett skyddat arbete och dessutom anses ha en varaktigt nedsatt arbetsförmåga och beviljas sjukersättning. Försäkringskassan har i beslutet om sjukersättning tagit hänsyn till bland annat att arbetsträning har genomförts men att den fick avbrytas p.g.a. ökad smärta. De handlingar som ligger till grund för beslutet är dels ett läkarutlåtande från hans behandlande läkare, dels Arbetsförmedlingens redovisning av specialistinsats.
Skälen för kammarrättens avgörande
HFD har i rättsfallet HFD 2018 ref. 51 uttalat att Försäkringskassan vid sin prövning har anledning att beakta eventuella bedömningar av personens arbetsförmåga som har gjorts av Arbetsförmedlingen och att en arbetsförmågeutredning från Arbetsförmedlingen således som utgångspunkt bör kunna vara vägledande även vid den bedömning av arbetsförmågan som ska göras av Försäkringskassan. Att en arbetsförmågeutredning bör kunna vara vägledande sägs alltså vara en följd av att Arbetsförmedlingens bedömningar ska kunna beaktas av Försäkringskassan. Resonemanget ger inte uttryck för att en sådan distinktion som Försäkringskassan gör mellan begreppen bedömning och utredning har varit avsedd. Stöd för detta går också att finna i rättsfallet HFD 2012 not 16, där HFD närmast synonymt använt begreppen bedömning och utredning.
Arbetsförmedlingens uppgifter, som lämnats av ansvarig arbetsterapeut efter den arbetsprövning som genomförts, bekräftar uppgifterna i det medicinska underlaget och ger sammantaget stöd för att AA under den i målet aktuella perioden inte har kunnat utföra något arbete som innebär krav på normal prestation, där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma. Hans arbetsförmåga har alltså varit helt nedsatt på grund av sjukdom i förhållande till förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Överklagandet ska därför avslås.
Skiljaktig mening
A.O. är skiljaktig vad gäller motiveringen och anser att skälen borde ha utformats enligt följande.
Avgörande för rätten till sjukpenning är i vilken omfattning en sjukdom inskränker förmågan att utföra arbete. Enligt det medicinska underlaget för i målet aktuell period framgår att AA har cervikalgi sekundärt grav spondylos. Försäkringskassan har inte ifrågasatt den satta diagnosen. Fråga är då hur denna sjukdom inskränker AAs förmåga att utföra arbete.
Den behandlande läkaren har i huvudsak beskrivit effekten på arbetsförmågan som att AA har en stel och orörlig hållning och kraftigt inskränkt rörlighet samt att han har svåra smärtor som försämras av minsta belastning och sekundär påverkan med yrsel, trötthet och sömnbesvär. Den behandlande läkaren har vidare hänvisat till att AA enligt utredning hos Arbetsförmedlingen angetts sakna arbetsförmåga.
Av praxis framgår att Arbetsförmedlingens olika former av bedömningar och utredningar kan vara av betydelse för Försäkringskassan vid bedömningen av om arbetsförmågan är nedsatt på ett sådant sätt att det föreligger en rätt till sjukpenning (se till exempel rättsfallen HFD 2012 not. 16 och 2018 ref. 51). Arbetsförmedlingens rubricering saknar härvid rimligen självständig betydelse utan precis som med annan bevisning måste värderas vad som ligger till grund för de bedömningar och slutsatser som Arbetsförmedlingen gör för att veta vilket värde bevisningen ska tillmätas.
Av redovisning för specialistinsats från Arbetsförmedlingen framgår att AA arbetstränat i butik. Det framgår att han haft möjlighet att variera arbetsställningar från sittande till stående och att han haft möjlighet att anpassa sina arbetstider till då det är som minst kunder i butiken. Av bedömningen framgår att han inte klarar av att vistas i ett sammanhang samt att det är tydligt att det blir ett smärtpåslag när han har människor runt omkring sig som på ett eller annat sätt ställer krav på honom.
Han har vidare inte klarat av att plocka upp små fiskeprodukter. Smärtpåslagen har kommit oavsett om han har stått eller suttit. Han har vidare inte klarat av att arbeta med armarna i axelhöjd eller i midjehöjd. Den ansvariga arbetsterapeuten har valt att avbryta arbetsträningen och bedömt att AA varken klarar sittande eller stående arbetsuppgifter och inte klarar att arbeta med armarna i axelhöjd eller i midjehöjd utan att få ett kraftigt smärtpåslag.
Av vad som framkommit om arbetsprövningen får den anses ha varit väl lämpad för en person med AAs besvär. Något annat har inte heller påståtts av Försäkringskassan. Arbetsprövningen har också genomförts i nära anslutning till i målet aktuell period. Resultaten från arbetsprövningen synes visa att det största hindret för AA att utföra ett arbete är kraftiga smärtpåslag. Den bedömningen har direkt stöd i det medicinska underlaget.
Det är givetvis svårt att mäta i vilken grad smärta hindrar utförandet av arbete men härvid får arbetsprövningen anses vara en rimlig utgångspunkt för bedömningen av hur AAs arbetsförmåga i praktiken påverkas av hans sjukdom. Även om vissa av de observationer som görs, till exempel smärtpåslag när han har människor runtomkring sig, synes ha en svag koppling till AAs diagnosticerade sjukdom får den samlade bilden anses ge stöd för att hans arbetsförmåga är helt nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten under den i målet aktuella perioden. Överklagandet ska därför avslås.