En 52 årig kvinna sökte om resning i Kammarrätten i Sundsvall. Hon sökte hos Försäkringskassan om dels halv sjukersättning från och med mars 2010, dels halv sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010. Försäkringskassan avslog ansökan om sjukersättning och ansökan om sjukpenning. Efter omprövning fann Försäkringskassan inte skäl att ändra sina beslut.
Kvinnan överklagade Försäkringskassans omprövningsbeslut till Förvaltningsrätten i Falun, som genom dom biföll hennes talan på så sätt att hon förklarades berättigad till halv sjukersättning från och med mars 2010 och tills vidare.. Vid denna utgång fann förvaltningsrätten inte skäl att pröva hennes yrkande om sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010.
Försäkringskassan överklagade förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Sundsvall och yrkade att hon inte skulle beviljas sjukersättning.
I samband med att kvinnan inkom med svar på överklagandet yrkade hon för egen del att kammarrätten, för det fall att hon inte ansågs berättigad till sjukersättning, skulle förklara henne berättigad till sjukpenning för tiden den 1 mars 2010 – den 11 januari 2011. Då yrkandet uppfattades som ett överklagande av förvaltningsrättens dom överlämnades handlingen i fråga för rättidsprövning till förvaltningsrätten, som därefter beslutade att avvisa överklagandet såsom för sent inkommet.
Kammarrätten har i dom i juni 2012 på närmare anförda skäl bifallit Försäkringskassans överklagande och fastställt kassans beslut att avslå kvinnans ansökan om halv sjukersättning från och med mars 2010. Eftersom kvinnans överklagande hade avvisats av förvaltningsrätten föranledde hennes yrkande om sjukpenning inte någon vidare åtgärd från kammarrättens sida. Kammarrättens dom har härefter vunnit laga kraft.
Yrkanden m.m.
Kvinnan ansöker om resning i förvaltningsrätten mål och yrkar att hon ska beviljas sjukpenning för perioden den 1 mars 2010 – den 11 januari 2011. Till stöd för sin ansökan anför hon i huvudsak följande. Att hon inte överklagade förvaltningsrättens dom den i december 2011 berodde på att hon hade beviljats sjukersättning i enlighet med vad hon ansökt om i första hand och att domen således inte gått henne emot.
Först i samband med föreläggandet att svara på Försäkringskassans överklagande fick hon kännedom om att Försäkringskassan hade överklagat förvaltningsrättens dom. Hon yrkade då reservationsvist att om kammarrätten inte fann henne berättigad till sjukersättning skulle hon istället beviljas sjukpenning. Dessförinnan hade hon således ingen anledning att överklaga förvaltningsrättens dom och om hon hade gjort det skulle överklagandet ha avvisats eftersom domen inte gått henne emot. Förvaltningsrättens och kammarrättens hantering av hennes mål liknar en moment 22-situation, där resultatet hade blivit detsamma oavsett hur hon handlat. Mot bakgrund härav föreligger synnerliga skäl att bevilja henne resning.
Skälen för kammarrättens avgörande
Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, får resning beviljas i mål eller ärende, om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.
Kammarrätten finner, med hänsyn till vad som framkommit i målet, att omständigheterna är sådana att resning bör beviljas och att frågan om hennes rätt till sjukpenning därvid bör underkastas en förnyad prövning av förvaltningsrätten.
Hon har i sin ansökan om resning yrkat att hon ska beviljas sjukpenning för perioden den 1 mars 2010 – den 11 januari 2011. Som framgår av 37 b § FPL är innebörden av att resning beviljas att saken blir föremål för ny prövning. Hon har i sitt överklagande till förvaltningsrätten yrkat att hon, med ändring av Försäkringskassans avslagsbeslut, ska beviljas sjukpenning för perioden den 15 juni – den 31 december 2010. Den sak som förvaltningsrätten haft att ta ställning till i målet har således gällt frågan om hon varit berättigad till sjukpenning under perioden den 15 juni – den 31 december 2010. Med hänsyn härtill kan hon nu endast beviljas resning för prövning av hennes rätt till sjukpenning under denna period.