Förvaltningsrätten i Växjö
Yrkande med mera
AA yrkar att hon ska beviljas hel sjukpenning för perioden den 21 april – 3 maj 2020. Hon anför sammantaget följande. Det framgår inte vilket beslutsmaterial Försäkringskassan har använt sig av. Försäkringskassan indikerar även att de inte visste att hon var arbetslös när hon beviljades hel sjukpenning för perioden. Detta är felaktigt eftersom Försäkringskassan visste om att hon var arbetslös då det framgår av läkarintyget som ligger till grund för bedömningen. Uppsägningen hade inkommit till Försäkringskassan i mitten av mars, i brevet framgår att hon hade sagt upp sig och att sista arbetsdagen var den 26 mars 2020. Hon pratade även i telefon med en handläggare om det. Försäkringskassan påstår därför felaktigt att det tillkommit nya omständigheter som skulle föranleda att ett gynnande beslut kunde omvandlas till ett missgynnande.
Myndigheten har inte heller gjort gällande att det gjordes en omprövning av hennes ärende med bakgrund att det tillkommit nya uppgifter, utan hänvisar endast till att hon kan arbeta 75 procent trots att läkarintyg styrker att hon inte är arbetsför. Utöver detta undrar hon varför Försäkringskassan tolkar hennes uppgifter annorlunda beroende på om hon är anställd eller arbetssökande. Tolkningen borde vara densamma, nämligen att hon är sjuk och inte kan arbeta oavsett vilket arbete det handlar om. Hon är sjuk och kan för tillfället inte försörja sig genom förvärvsarbete.
Försäkringskassan vidhåller sitt beslut.
Skälen för avgörandet
Tillämpliga bestämmelser framgår av det överklagade beslutet. AA var under den aktuella perioden arbetslös och hennes arbetsförmåga ska därför prövas mot normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden istället för mot hennes tidigare ordinarie arbete. Med normalt förekommande arbeten avses vanliga arbeten på arbetsmarknaden där en försäkrads arbetsförmåga kan tas till vara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller medicinska besvär hos arbetstagaren. Det innebär att den försäkrade ska kunna tillgodose alla sådana krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden ställer. Arbetsförmågan måste således vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som finns på t.ex. arbetsprestationer och arbetstakt (se HFD 2018 ref. 51).
Nedsättningen av arbetsförmågan ska styrkas genom medicinska underlag. Behandlande läkares bedömning av arbetsförmågans nedsättning är inte i sig avgörande för om sjukpenning ska beviljas. Det är de fakta som beskrivs i underlagen som ska visa att den försäkrade har en sjukdom och att denna sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Utöver diagnos och sjukdomsbeskrivning måste alltså den åtföljande funktions- och aktivitetsbegränsningen i arbete klart framgå av den medicinska dokumentationen. Bevisbördan ligger på den försäkrade, dvs. det är den försäkrade som ska visa att arbetsförmågan är nedsatt av medicinska orsaker.
Av det medicinska underlaget i målet framgår i huvudsak följande. AA lider av akut stressreaktion och utmattningssyndrom med förändrat medvetandetillstånd, förändrad verklighetsuppfattning och känner sig avskuren från omgivningen. Hon har tidigare episoder med utmattning, vilket ger henne en nedsatt stresstolerans. Hon har problem att kontrollera sina känslor och dessa kan vara intensiva och snabbt skiftande. Hon har nedsatt koncentrationsförmåga, trötthet, kognitiva svårigheter och nedsatt psykisk uthållighet, hjärtklappning, illamående och sömnstörning. Besvären leder till att hon har svårt att fokusera, lösa problem och fatta beslut. Hon har svårigheter att genomföra både enklare och svårare arbetsuppgifter under stress.
Vid den typ av besvär som AA lider av är det svårt att via objektiva undersökningsfynd visa på besvär. Det är därför särskilt viktigt att läkaren redogör för vilka observationer och undersökningar som han eller hon grundar sin bedömning på. Förvaltningsrätten instämmer i Försäkringskassans bedömning att det inte framgår av läkarintygen för den aktuella perioden om besvären har observerats av läkare eller enbart bygger på AAs berättelse. AA har därför genom det medicinska underlaget i målet inte visat att hennes arbetsförmåga under den aktuella perioden varit så pass nedsatt att hon inte har kunnat utföra ett normalt förekommande arbete. Överklagandet ska därför avslås.
Kammarrätten i Jönköping
Yrkanden med mera
AA yrkar att hon ska beviljas sjukpenning för tiden 21 april– 31 maj 2020 och anför bl.a. följande. Det kan ifrågasättas om Försäkringskassan har fullgjort sin utredningsskyldighet. Hon ska inte bli lidande av att Försäkringskassan inte kan tolka läkarintyg eller att intygen är ofullständiga. AA åberopar ny medicinsk utredning i kammarrätten.
Försäkringskassan motsätter sig ändring av förvaltningsrättens dom.
Skälen för kammarrättens avgörande
AA har under tiden som prövningen avser varit arbetslös och en förutsättning för att hon ska kunna beviljas hel sjukpenning är därför att hennes arbetsförmåga bedöms vara helt nedsatt i förhållande till arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det ska röra sig om arbeten som hon kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till sina medicinska besvär (HFD 2018 ref. 51). Beviskravet är att hon ska göra nedsättningen av arbetsförmågan sannolik (HFD 2022 ref. 47 p. 14).
Av läkarintygen framgår att AA led av akut stressreaktion och utmattningssyndrom med förändrat medvetandetillstånd, förändrad verklighetsuppfattning och att hon kände sig avskuren från omgivningen. Hon hade problem med att kontrollera sina känslor, vilka kunde vara intensiva och snabbt skiftande. Hon hade nedsatt koncentrationsförmåga, trötthet, kognitiva svårigheter och nedsatt psykisk uthållighet, hjärtklappning, illamående och sömnstörning. Hennes besvär ledde till att hon hade svårt att fokusera, lösa problem och fatta beslut samt svårigheter att genomföra både enklare och svårare arbetsuppgifter under stress.
Förvaltningsrätten har i sin dom konstaterat att det inte framgår av läkarintygen för den aktuella perioden om besvären har observerats av läkare samt att läkarintygen enbart bygger på AAs egen berättelse. Kammarrätten konstaterar att sjukskrivningen grundar sig på psykiatriska tillstånd, vilket enligt Högsta förvaltningsdomstolens praxis innebär att läkarens bedömning med nödvändighet i stor utsträckning måste utgå från de uppgifter som den försäkrade lämnar. Även läkarintyg där bedömningen huvudsakligen grundas på uppgifter från den försäkrade kan enligt Högsta förvaltningsdomstolen vara tillräckliga för att det ska anses vara sannolikt att den försäkrade saknar förmåga att utföra den typ av arbete som prövningen av rätten till sjukpenning avser.
Högsta förvaltningsdomstolen framhåller också att det med tiden bör kunna ställas högre krav avseende läkarens bedömningar för att det ska anses vara sannolikt att arbetsförmågan är nedsatt i den grad som fordras för att sjukpenning ska lämnas (HFD 2022 ref. 47 p. 16–18).
Kammarrätten anser att läkarintygen med tillräcklig tydlighet beskriver att det fanns konkreta hinder för AA att utföra arbetsuppgifter under den aktuella perioden. AA har således gjort sannolikt att hennes arbetsförmåga, under den i målet aktuella perioden, har varit helt nedsatt i förhållande till ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Överklagandet ska därför bifallas.
—
Kammarrätten i Jönköping dom den 2023-03-03 i mål nr 3749-21