Kammarrättens dom
Förvaltningsrätten i Luleå
Försäkringskassan beslutade att inte ändra sitt tidigare beslut att avslå AAs ansökan om livränta.
Parternas inställning
AA
AA yrkar att förvaltningsrätten ska ändra beslutet och förklara henne berättigad till hel livränta. Hon hänvisar till flertalet rättsfall, förarbetsuttalanden, Försäkringskassans vägledningar, SBU-rapporter och anför bl.a. följande. Hon har varit hos Arbets- och miljömedicin för utredning och åberopar denna till stöd för sin talan.
Arbets- och miljömedicin tillstyrker samband och förklarar vilka besvär som ska anses utgöra arbetsskada. Arbets- och miljömedicin har ställt en diagnos och Försäkringskassans försäkringsmedicinska rådgivare en annan. Försäkringskassan har inte tagit kontakt med Arbets- och miljömedicin trots att det tydligt anges i dess vägledning att så ska ske. Arbets- och miljömedicin har undersökt henne på plats och har då haft bäst förutsättningar att kontrollera vilka diagnoser som förklarar hennes besvärsbild.
Att Försäkringskassan vill att man ska utgå från vad en försäkringsmedicinsk rådgivare anfört om diagnos och helt bortse från vad Arbets- och miljömedicin gjort för bedömning förutsätter att Försäkringskassan kan leda i bevis att den medicinska bedömningen Arbets- och miljömedicin gjort brister i något avseende.
Försäkringskassan har inte prövat om den smärtproblematik som hon fick i anslutning till sitt arbete (lokal smärta) kan leda till en försämring (generell smärtspridning). Frågan är därför om en lokal smärta som är kronisk kan leda till en generaliserad smärtspridning såsom nu skett, dvs. fråga är om det generaliserade smärttillståndet utgör en följdskada till den redan godkända arbetsskadan (diagnosen).
Att aktuell lokal smärta kan leda till nu aktuell smärtspridning står medicinskt oemotsagt. Eftersom det är fråga om en följdskada vill hon särskilt framhålla att det inte uppställs något särskilt kunskapskrav vid olycksfall eller följdskador. Vid olycksfall och följdskador ska en renodlad sambandsbedömning göras. I detta specifika fall utgör dock kunskapskravet inte ett problem eftersom ingen specialist inom smärt- eller rehabiliteringsmedicin skulle hävda att en kronisk lokal smärta inte kan leda till en generell smärtspridning. I kommentaren (JUNO) till 39 kap. 3 § SFB står inget om att det måste finnas ett myndighetsbeslut på att den första skadan är en arbetsskada.
Rättsföljden av att Försäkringskassans utredning inte håller måttet är enligt praxis att målet återförvisas (RÅ 2010 ref 120) eller att utgå från de uppgifter som den försäkrade trots allt åberopat. Eventuella oklarheter som beror på att myndigheten brustit i sin utredning ska rimligen inte drabba enskild. Försäkringskassan ska inte kunna åberopa egen brist mot att ersättning ska utgå.
Försäkringskassan
Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås och anför bl.a. följande. Det är den försäkrade som ska visa att han eller hon har rätt till livränta. Försäkringskassan prövar och utreder ärendet i den omfattning som krävs. Med anledning av journalanteckningen/remissvaret har Försäkringskassan inhämtat ett yttrande från en försäkringsmedicinsk rådgivare.
Det kan konstateras att två läkare med relevanta kunskaper på området gjort olika bedömningar avseende skadlighet. Bedömningarna är däremot baserade på olika diagnoser. Det anges inte närmare i journalanteckning/remissvar varför de sätter en annan diagnos eller vilket stöd de har för där angiven diagnos.
En försäkringsmedicinsk rådgivare ställer inte någon egen diagnos och har följaktligen inte heller i aktuellt ärende gjort det. Vid bedömningen av vilken diagnos som kan anses klarlagd utgår denne alltid ifrån uppgifterna i den befintliga medicinska utredningen. Av aktuell utredning framgår att diagnosen kronisk behandlingsresistent smärta (R52.9) har satts efter lång tid av undersökning, utredning och behandling hos specialister som ortopeden, neurologen och smärtkliniken Sunderby sjukhus.
Den försäkrades besvär kan godkännas som arbetsskada om arbetet direkt har orsakat besvären, påskyndat och tidigarelagt ett förlopp hos besvär som egentligen inte beror på arbetet eller försämrat alternativt utlöst symtom från besvär som från början inte beror på arbetet. Vidare gäller att om en godkänd arbetsskada ger upphov till nya besvär kan även de godkännas som arbetsskada. En sådan följdskada är endast aktuell att bedöma i de fall den försäkrade har en tidigare godkänd arbetsskada, vilket inte är fallet i aktuellt mål. Begreppet följdskada är således inte aktuellt i målet.
Skälen för avgörandet
Frågan i målet
Frågan i målet är om övervägande skäl talar för att AAs besvär är en skada till följd av att hon utsatts för skadlig inverkan i arbetet som gruvtruckförare.
Rättslig reglering m.m.
En arbetsskada är en skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En skada ska anses ha uppkommit av sådan orsak om övervägande skäl talar för det (39 kap 3 § SFB).
Livränta lämnas till en försäkrad som till följd av arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt med minst en femtondel. Detta gäller endast om nedsättningen av förmågan att skaffa inkomst genom arbete kan antas bestå under minst ett år, och inkomstförlusten för år räknat uppgår till minst en fjärdedel av prisbasbeloppet för det år när livräntan ska börja lämnas (41 kap. 2 § SFB).
För att en skada ska kunna anses ha uppkommit till följd av skadlig inverkan i arbetet måste det framstå som sannolikt att så är fallet. Det räcker inte med att bevisningen i ett arbetsskadeärende väger över för att skadan kan antas ha haft en sådan uppkomst för att en arbetsskada ska anses föreligga. Om det i ett arbetsskadeärende finns skäl som talar både för och emot att en skada har uppkommit till följd av skadlig inverkan så måste det för bifall framstå som mer sannolikt att skadan har uppkommit till följd av denna inverkan än att den inte har gjort det.
Det ska finnas en vetenskapligt förankrad medicinsk grund för bedömningen om skadlighet i arbetet. Det bör dock inte krävas ”full vetenskaplig bevisning” (prop. 2001/02:81 s. 42).
I sambandsbedömningen ska en rad olika faktorer vägas in, såsom omfattningen och varaktigheten av de påfrestningar som har förekommit i arbetet, den försäkrades fysiska tillstånd och sårbarhet, det tidsmässiga förhållandet mellan exponering för skadlig inverkan i arbetet och besvärens uppkomst, besvärens varaktighet samt om det finns konkurrerande skadeorsaker (HFD 2010 ref. 101).
Medicinsk utredning
Den medicinska utredningen i målet består bl.a. av ett stort antal läkarintyg, medicinska journalanteckningar och underlag från företagshälsovården. I journalanteckning av läkare på Sunderbyn Internmedicin den 28 februari, 23 mars och 23 juli 2018 anges bl.a. följande. Bilden ter sig fortsatt som ett långdraget smärttillstånd med sekundära symtom.
Neuroradiologisk tolkning i Umeå ger samma bild som vi har, d.v.s. ospecifika förändringar som inte ger misstanke om demyeliniserande sjukdom. Neurografin har inte visat någon påverkan på tjocka nervtrådar eller karpaltunnlar. Man såg sidoskillnader på termorullar, nedsättning höger som vi fortsatt tolkar på basen av kronisk smärtproblematik då vi inte har någonting som talar för bakomliggande neurologisk sjukdom på MR och övrig undersökning. Diagnos R20.2 Parestesi, R52.1 Kronisk behandlingsresistent smärta.
I journalanteckning av överläkare på Sunderbyn Rehabiliteringsmedicinsk vård den 25 juni 2018 anges bl.a. följande. MR undersökning av ländryggen visar generell diskdehydrering och pålagringar på kotkroppskanterna. Buktande disk vid nivåerna L3-S, inget diskbråck. Ingen spinal stenos eller foraminal trängsel. För mig oklar smärtorsak. Klinisk undersökning tyder i alla fall på ordentliga muskelspänningar och muskelkramper som åtminstone är en viktig del i smärtbilden. Från ortopedens och Neurologens sida inga aktuella behandlingsplaner. Diagnos R52.2B Långvarig smärta, neuropatisk.
I journalanteckning av företagsläkare den 20 maj 2020 anges bl.a. följande. Enligt AV rapport 2011:8 finns vetenskapligt samband mellan helkroppsvibrationer, HKV och ospecifik kronisk ländryggsmärta (liksom till kronisk ospecifik nack/skuldersmärta). Enligt AV 2011:8 framkommer också tydligt samband med yrsel till HKV (anm. vibr skador i balansorgan), vilket patienten också uppger sig haft ännu längre tid.
Även framkommer i 2011:8 att i en stor vetenskaplig studie på >4000 sjukpensionerade män, var 5 av 100 sjukpensioneringar direkt korrelerat till HKV-skador i arbete. Att neurologer alltid behöver konstatera dysfunktion i nervbanor ut i benen efter HKV exponering, är inte känt.
En försäkringsmedicinsk rådgivare (specialist företagsläkare) har i yttranden den 12 mars och 29 april 2020 samt den 14 april 2021 angett bl.a. följande.
Diagnosen Kronisk neuropatisk smärta (nervsmärta) ländrygg höger kroppshalva, huvud, uppfattas inte som klarlagd. Den försäkrade är utredd via neurologisk specialistmottagning utan tecken till nervskada/sjukdom. Efter lång tids utredning och behandling, hos ortoped, neurolog och smärtklinik, Sunderby Rehabiliteringsmedicin, bedömdes det att den försäkrade har diagnosen R52.9
Långvarig behandlingsresistent smärta, oklar orsak. Diagnosen är klarlagd p.g.a. subjektiva besvär, kliniska fynd och radiologiska undersökningar. Utredning har påvisat omfattande diskförändringar i hela kotpelaren. Tveksam klinisk betydelse. Enligt försäkringsmedicinsk bedömning är klarlagda diagnosen långvarig behandlingsresistent smärta, oklar orsak R52. Diagnosen M54 är inte klarlagd.
Det finns inte medicinska studier som inte är omstridda eller allmänt ifrågasatta, eller en väl utbredd uppfattning bland läkare med relevanta specialistkunskaper, som visar att faktorer i exponeringen kan orsaka, påskynda eller försämra klarlagd diagnos. Helkroppsvibrationer är inte en känd riskfaktor avseende diskförändringar eller ospecifik flerlokaliserad smärta (klarlagd diagnos).
I anteckning/remissvar från Arbets- och miljömedicin VB (sign. 210128) anges bl.a. följande. Patienten lider av kroniska ryggbesvär av typen lumbago ischias. Patienten har under 10 års tid exponerats för helkroppsvibrationer i nivå med insatsvärdet. Vibrationsexponeringen har haft frekventa inslag av stötar och slag. Delar av körningen har utförts med vriden och sidoböjd rygg.
Enligt SBU-rapporten från 2014 finns det ett måttligt starkt samband mellan helkroppsvibrationer och ryggbesvär. Detta bekräftas i en kunskapssammanställning från Arbetsmiljöverket där man drar slutsatsen att det finns vetenskapligt stöd för att exponering för helkroppsvibrationer innebär ökad risk för ländryggssmärta. Vid sammanvägning av risker från flera studier anges sammantaget en dubblerad risk för ländryggssmärta vid exponering för helkroppsvibrationer.
Avseende ischiasbesvär visar SBU-rapporten från 2014 på ett vetenskapligt stöd, om än begränsat, mellan att köra vibrerande fordon och hög förekomst av ischiassymtom. SBU visar även på samband mellan ryggbesvär och arbete med böjd och vriden rygg.
Sammanfattningsvis finns både tidssamband och vetenskapligt stöd som talar för samband mellan patientens besvärsbild och exponering. Exponeringens duration och intensitet kan sägas utgöra skadlig inverkan. Ingen samverkande exponering har identifierats. Diagnos M545 Lumbago ischias (H), T752 Effekter av vibration (B), Y969 Arbetsmiljö som orsak till sjukdom (B), Z577 Yrkesmässig exponering för vibration (B).
Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten kan konstatera att det råder delade meningar om vilken diagnos som bäst, medicinskt, kan förklara AAs besvärsbild. Försäkringskassan har låtit en försäkringsmedicinsk rådgivare gå igenom det medicinska underlaget, varvid denne har funnit att långvarig behandlingsresistent smärta oklar orsak R52 är den klarlagda diagnosen, tillsammans med påvisade diskförändringar.
Försäkringskassan har därefter lagt denna bedömning till grund för efterföljande sambandsbedömning. Förvaltningsrätten finner inte att det i målet har framkommit skäl att göra någon annan bedömning än Försäkringskassan gällande klarlagd diagnos.
Det framgår förvisso att även andra diagnoser förekommer i underlaget, men dessa framstår enligt förvaltningsrättens mening inte som klarlagda. Det framgår exempelvis inte i anteckning/remissvar från Arbets- och miljömedicin VB varför deras bedömning utgår från en annan diagnos, eller vilket stöd som finns för den diagnosen.
Det ankommer på AA att visa att hon har rätt till livränta och förvaltningsrätten anser inte att underlaget ger tillräckligt stöd för att bedöma att någon annan diagnos är klarlagd. Förvaltningsrätten finner heller inte att det framkommit skäl att göra någon annan bedömning än Försäkringskassan i sambandsbedömningen mellan AAs exponering i arbetet och hennes klarlagda diagnos och påvisade diskförändringar.
Precis som Försäkringskassan finner förvaltningsrätten att utredningen visar att det saknas vetenskaplig kunskap som ger stöd för att den exponering som AA haft i sitt arbete som gruvtruckförare skulle kunna orsaka, påskynda eller försämra hennes besvär av långvarig behandlingsresistent smärta av oklar orsak.
Detsamma gäller exponeringen i förhållande till hennes diskförändringar. Mot denna bakgrund bedömer förvaltningsrätten att det saknas övervägande skäl som talar för att AAs besvär är en skada till följd av att hon utsatts för skadlig inverkan i arbetet. Hon är därmed inte berättigad till livränta. Överklagandet ska därför avslås
Kammarrätten i Sundsvall
Yrkanden m.m.
AA yrkar livränta från och med januari 2017 och anför till stöd för sin talan bl.a. följande. Försäkringskassans försäkringsmedicinska rådgivare (FMR) har ställt en annan diagnos än vad Arbets- och miljömedicin gjort. Frågan om vems bedömning som ska vinna företräde är av avgörande betydelse för målets utgång.
Den senaste bedömningen borde vara av särskild vikt eftersom läkaren då haft tillgång till hela sjukdomshistorien. En rimlig utgångspunkt måste vara att läkare med relevant specialistkompetens som träffat och undersökt patienten har bäst möjlighet att ställa diagnos. FMR har enbart tillgång till journalanteckningar som grund för sin bedömning.
Det ska härvid beaktas att journalanteckningar endast upprättats i behandlande syfte och att de därför inte förts med en sådan noggrannhet att de i varje detalj bör ligga till grund för rättens bedömning. Det framgår inte på vilka grunder som förvaltningsrätten ger företräde åt FMR:s bedömning och underkänner utredningen från Arbets- och miljömedicin.
Det finns starka skäl att betvivla den diagnos som Försäkringskassan prövat sambandet emot. Flera kvinnor på samma arbetsplats med samma exponering har utvecklat samma typ av besvär som nu är aktuella. Försteg ska ges till den som haft bäst förutsättningar att ställa en diagnos.
En läkare med relevant specialistkompetens som träffat och undersökt patienten har som utgångspunkt haft bäst möjlighet att ställa diagnos. Det har inte framkommit några skäl att ifrågasätta behandlande läkares kompetens eller underlag för bedömning.
Lumbago och långvarig behandlingsresistent smärta är samma typ av ospecifika besvär. Valet av diagnosnamn styrs enbart av hur länge den försäkrade haft besvären. AA har gett in ett kompletterande remissvar från Arbets- och miljömedicin daterat den 18 januari 2022 och en journalanteckning från Adviva Företagshälsovård daterad den 21 januari 2022.
Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås och anför till stöd för sin inställning bl.a. följande. I december 2018 kopplas AAs besvär till diagnosen långvarig behandlingsresistent smärta. Från och med då uppfyller hon grundvillkoren för rätt till livränta. Bedömningen grundar sig på uppgifterna i den samlade medicinska utredningen. Diagnosen har ställts av läkare på Sunderby sjukhus.
FMR ställer inga diagnoser och det ligger inte heller i FMR:s roll att undersöka en försäkrad. FMR gör en bedömning av vilken diagnos som kan anses klarlagd vid en viss tidpunkt utifrån det befintliga medicinska underlaget. Uppgifterna om röntgenresultat är hämtade från underlagen från Sunderby sjukhus.
Diagnosen har ställts efter att AA under många år varit på flera utredningar och undersökningar hos ortoped, neurolog och på smärtklinik. Diagnosen har således ställts efter lång tids utredning och behandling och är klarlagd utifrån subjektiva besvär, kliniska fynd och radiologiska undersökningar.
Denna uttömmande utredning belyser på ett bättre sätt AAs besvärsbild och diagnos vid aktuell prövningstidpunkt än de bedömningar som görs i underlagen från Arbets- och miljömedicin och Adviva Företagshälsovård.
Skälen för kammarrättens avgörande
Kammarrätten har inledningsvis att pröva om övervägande skäl talar för att AAs besvär har orsakats av exponeringen i hennes arbete som truckförare och därmed utgör en arbetsskada.
Medicinska underlag m.m.
Förvaltningsrätten har i sin dom återgett de medicinska underlagen och kammarrätten redovisar här endast relevanta delar av de underlag som kommit in till kammarrätten.
Av det kompletterande remissvaret från Arbets- och miljömedicin framgår bl.a. följande. Huvuddiagnosen är lumbago med ischias baserad på patientens besvärsbeskrivning med ländryggssmärta som ger utstrålande neuropatiska symtom i form av smärta och stickningar i höger ben nedanför knäledsnivå. Detta talar för en retning i de känselnerver som bland annat försörjer huden i höger underben och fot. Det finns också kliniska tecken talande för en sådan nervpåverkan.
Den sammantagna bedömningen efter den kliniska undersökningen, utförd av särskilt utbildad belastningsergonom och specialistläkare, var att diagnosen lumbago med ischias är mer specifik och tydligare etiologiskt förankrad än diagnosen kronisk behandlingsresistent smärta. Diagnosen lumbago med ischias är också grundad på en mer aktuell undersökning och inte enbart på tidigare journalhandlingar.
En radiologisk utredning av kotpelaren har inte påvisat några diskbråck. Det finns smärre buktningar av diskar i flera nivåer och pålagringar på kotkroppskanter. Dessa fynd uppfattas som förväntade utifrån ålder och har ingen diagnostisk betydelse i relation till AAs aktuella besvär.
I tidigare underlag från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) betonas svårigheterna att koppla ospecifika radiologiska förändringar i kotpelaren till klinisk besvärsbild, eftersom man vid datortomografi eller magnetkameraundersökning även kan hitta sådana förändringar hos 40–50 procent av symtomfria individer.
De radiologiska fynden talar därför varken för eller emot diagnosen lumbago med ischias. Oavsett hur man kodar besvärsbilden är det uppenbart att AA har mycket uttalad ländryggssmärta som är helt förenlig med de utfall som kommenteras i de aktuella kunskapsöversikterna Arbetsmiljöns betydelse för ryggproblem, en systematisk litteraturöversikt, rapport från Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, 2014 rapport nr 227 och Arbetsmiljöverket, Arbete med helkroppsvibrationer – hälsorisker, RAP 2011:8.
Av journalanteckningen från Adviva Företagshälsovård framgår bl.a. följande. Företagshälsovården har erfarenhet av cirka fem liknande svåra fall. Medelålders arbetstagare med många år i truckförartjänst där kvinnor varit särskilt drabbade gällande nacke/ländryggsbesvär. Kvinnors skelett kan vara mer påverkat av hormonella svängningar, d.v.s. skörare skelett för vibrationer. Kvinnor har dessutom kortare medellängd som truckarnas inredning inte är anpassad för.
Av utredningen framgår härutöver bl.a. följande. I arbetet som truckförare 2007–2017 körde AA tunga maskiner i gruva och arbetade i skift. Oavsett skift har det varit fråga om samma arbete, d.v.s. körning av truck. Åren 2007–2009 var det mycket övertidsarbete.
Arbetspassen utformades enligt följande. Körning av truck i två timmar och 15 minuter, sedan 45 minuters rast, upprepandes till skiftets slut. Total körning vid 8 timmars skift: 6 timmar och 45 minuter; vid 12 timmars skift: 8 timmar och 15 minuter. AA har beskrivit mycket skakningar i förarhytten under lastning samt att hon måste sitta roterad och sidoböjd (oftast åt vänster) för att kunna se i sidospeglarna. Maskinerna har haft en luftdämpad stol, som dock bottnat vid körning över potthål vilket varit vanligt förekommande särskilt vår och höst.
Kammarrättens bedömning
AA har över tid diagnostiserats med flera olika diagnoser och det råder viss oenighet mellan de läkare som uttalat sig kring vilken diagnos som bäst beskriver de besvär som orsakar hennes nedsatta arbetsförmåga. Den medicinska utredningen i målet ger emellertid sammantaget stöd för att AA lider av besvär i form av ländryggssmärta med tillhörande neurologiska symtom och att det är detta som orsakar hennes arbetsoförmåga.
Särskild vikt bör fästas vid att Arbets- och miljömedicin har funnit att AA har en mycket uttalad ländryggssmärta. Kammarrätten anser vidare att det finns stöd i underlagen för bedömningen att AAs arbetsförmåga är bestående nedsatt på grund av hennes besvär.
Det är ostridigt att AA utsatts för helkroppsvibrationer i sitt arbete som truckförare. Frågan är om det finns ett samband mellan AAs smärta i ländryggen och den exponering hon utsatts för.
Av Arbete med helkroppsvibrationer – hälsorisker, RAP 2011:8, framgår att det finns vetenskapligt stöd för att exponering för helkroppsvibrationer innebär ökad risk för ländryggssmärta. Vid en sammanvägning av risker från flera studier anges sammantaget en dubblerad risk för ländryggssmärta vid exponering för helkroppsvibrationer. I rapporten från SBU år 2014 nr 227 anges vidare att en sammanfattande beskrivning av studier inriktade mot vibration är att det finns ett samband mellan vibration (inklusive framförandet av fordon) och ryggbesvär. Sambandet kvarstod även för enbart vibration, respektive att framföra fordon.
Arbets- och miljömedicin har ansett att AAs ländryggsbesvär är helt förenliga med de utfall som kommenteras i de aktuella kunskapsöversikterna. Någon anledning att ifrågasätta denna bedömning har i detta avseende inte framkommit.
Det finns enligt kammarrättens bedömning därmed vetenskapligt stöd för ett samband mellan ländryggsbesvär och helkroppsvibrationer. Frågan är då om den exponering som AA utsatts för varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att det framstår som sannolikt att hennes ryggbesvär i form av smärta i ländryggen orsakats av arbetet.
Arbets- och miljömedicin har uttalat att det finns tidssamband och vetenskapligt stöd som talar för samband mellan hennes besvärsbild och den exponering hon utsatts för. Exponeringens varaktighet och intensitet kan anses utgöra skadlig inverkan. Försäkringskassan har inte presenterat något underlag som talar emot att exponeringen har varit tillräcklig för att orsaka AAs besvär.
Enligt kammarrättens bedömning ger den medicinska utredningen i målet därmed stöd för att AA exponerats för skadliga moment i sådan omfattning att det framstår som mer sannolikt att hennes ryggbesvär i form av smärta i ländryggen uppkommit till följd av skadlig inverkan i arbetet än att det inte har gjort det. Övervägande skäl talar därför för ett samband mellan arbetet och besvären. AAs ländryggsbesvär ska därmed bestämmas utgöra en arbetsskada.
Försäkringskassan har anfört att AA uppfyller grundvillkoren för rätt till livränta från och med december 2018. Avgörande för bedömningen av när tidpunkten för rätt till livränta inträffat är när den medicinska utredningen visar att förmågan att skaffa sig inkomst genom arbete är nedsatt under minst ett år (jfr rättsfallet RÅ 2010 ref. 12).
Eftersom den tidsmässiga nedsättningen ska framgå genom en prognos är det inte tillräckligt att i efterhand konstatera att denna förmåga faktiskt varit nedsatt under minst ett år. Avgörande är i stället när det medicinska tillståndet är sådant att prognosen låter sig göras. Det är först i ett läkarintyg daterat den 12 november 2018 som en tillräckligt tydlig prognos görs att AA inte kommer att kunna återgå helt i nuvarande sysselsättning inom tolv månader på grund av arbetsskadan.
Kammarrätten anser att varaktighetskravet är uppfyllt från och med denna tidpunkt. AA har därmed rätt till livränta från och med den 12 november 2018. Överklagandet ska således bifallas i enlighet med detta.
—
Kammarrätten i Sundsvall dom den 2023-09-13 i mål nr 3481-21