Förvaltningsrätten i Stockholm
Yrkanden
Försäkringskassan beslutade vid omprövning att NN inte har rätt till sjukpenning för perioden 1 juni – 31 juli 2023. NN yrkar att hon ska beviljas den sökta sjukpenningen. Hon redogör för sin sjukdomshistorik och för fram i huvudsak följande.
De arbeten som Försäkringskassan föreslår innebär en stor belastning för hennes rygg. Hon vill fortsätta arbeta 60 % som hon gör i nuläget och anser att hon inte har möjlighet att arbeta heltid med hänsyn till sin sjukdomshistorik. Till stöd för sin talan ger NN in läkarintyg, diagnosintyg och journalblad.
Försäkringskassan vidhåller sitt beslut och gör följande tillägg. Det är en uppenbar felskrivning i omprövningsbeslutet att NN är arbetslös. Eftersom hon haft sjukpenning i 365 dagar så ska hennes arbetsförmåga bedömas i förhållande till arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Uppgiften att hon varit arbetslös har därför inte inneburit att Försäkringskassan haft någon felaktig utgångspunkt i sak. Försäkringskassan anser vidare att de läkarintyg som tillförts i målet kan ligga till grund för domstolens bedömning.
Skälen för avgörandet
NN har i sitt överklagande framfört synpunkter på Försäkringskassans handläggning. Förvaltningsrätten utövar inte tillsyn över Försäkringskassan. Vad NN har framfört i denna del föranleder därför ingen åtgärd från domstolens sida.
Rättsliga utgångspunkter
Frågan i målet är om NN har rätt till sjukpenning för perioden 1 juni – 31 juli 2023. En försäkrad har rätt till sjukpenning vid sjukdom som sätter ned hans eller hennes arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Vid bedömningen av om den försäkrade är sjuk ska det bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden.
Sjukpenning lämnas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån (27 kap. 2–4 §§ socialförsäkringsbalken).
Enligt 27 kap. 49 § socialförsäkringsbalken, SFB, ska det från och med den tidpunkt då den försäkrade har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar – om det inte finns särskilda skäl som grundas på att den försäkrade kan förväntas återgå till arbete hos sin arbetsgivare före den tidpunkt då han eller hon har haft nedsatt arbetsförmåga i 550 dagar, och om det inte heller kan anses oskäligt – alltid beaktas om den försäkrade har sådan förmåga att han eller hon kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.
Med ”normalt förekommande arbeten” avses vanliga arbeten som den försäkrade trots sin sjukdom kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till hans eller hennes medicinska besvär. Den försäkrade ska bedömas kunna tillgodose alla krav som ett arbete på den öppna arbetsmarknaden ställer. Hans eller hennes kvarvarande arbetsförmåga måste således kunna anses vara tillräcklig för att leva upp till de krav och förväntningar som arbetsgivare på den öppna arbetsmarknaden allmänt sett har när det gäller till exempel arbetsprestationer och arbetstakt (se HFD 2018 ref. 51).
När det gäller sjukpenning är det upp till den försäkrade att styrka de förhållanden som läggs till grund för rätten till sjukpenning, vilket kan göras bland annat genom läkarintyg. För att NN ska ha rätt till sjukpenning under perioden 1 juni – 31 juli 2023 krävs att det medicinska underlaget på ett tydligt sätt anger hur sjukdomen visar sig och sätter ned hennes arbetsförmåga.
Behandlande läkares bedömning av arbetsförmågans nedsättning är inte i sig avgörande för prövningen av om sjukpenning ska beviljas, utan den måste grundas på medicinska underlag där sjukdomsbeskrivningen samt åtföljande funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar klart framgår.
Sjukpenning är en dagersättning, vilket innebär att arbetsoförmågan måste visas för varje dag i sjukperioden. Eftersom ett sjukdomstillstånd kan variera över tid innebär detta att det är de medicinska handlingar som avser den aktuella sjukperioden som har störst betydelse vid bedömningen av rätten till sjukpenning.
Det finns dock inget hinder mot att beakta senare upprättade medicinska underlag under förutsättning att dessa ger en bild av ett sjukdomstillstånd som i huvudsak torde ha förelegat under den aktuella tidsperioden (HFD 2016 ref. 10).
Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis att det som Försäkringskassan angett i sitt omprövningsbeslut om att NN är arbetslös är felaktigt. Eftersom NN har haft nedsatt arbetsförmåga under 365 dagar ska henne arbetsförmåga bedömas i förhållande till arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det har inte framkommit att det skulle finnas särskilda skäl mot att göra en sådan bedömning eller att det annars kan anses oskäligt. Något annat undantag från att göra en sådan prövning är inte heller tillämpligt.
Rätten till sjukpenning avgörs i första hand utifrån de medicinska fakta som beskrivs i det underlag som avser den period som är föremål för prövning. I det medicinska underlag som är relevant för perioden 1 juni – 31 juli 2023 anges bland annat att NN har svårt att strukturera tankarna och har svårt att koncentrera sig. Hon upplever oro, katastroftankar samt energilöshet.
Det anges att hon har svårt att planera, genomföra och avsluta uppgifter. Hon har stora vardagliga svårigheter när det kommer till administrativa uppgifter och har svårt att hantera stress och psykologiska krav. Hon har mycket svårt att skapa och upprätthålla struktur och svårt att fokusera uppmärksamheten.
Förvaltningsrätten anser även att de senare upprättade medicinska underlag som getts in i målet, däribland läkarintyg och diagnosintyg, kan beaktas vid bedömningen av rätten till sjukpenning.
Av det underlag som är baserat på en undersökning framgår bland annat att NN har svårigheter med organisation, avgränsbarhet och att tillgodogöra sig information. Hon har oro och får återkommande ångestattacker. Hon har även koordinationssvårigheter och svårt med finmotoriska uppgifter.
Hon klarar inte fysiskt belastade arbetsuppgifter såsom lyft, vrid och arbete med armar över midjehöjd. Förvaltningsrätten ifrågasätter inte att NN har besvär med bland annat organisering och koncentration som medför svårigheter för henne att utföra ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.
Däremot anser förvaltningsrätten att de medicinska underlagen inte tillräckligt väl beskriver hur besvären begränsar hennes förmåga att utföra ett arbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden och som inte ställer höga krav på exempelvis stresstålighet eller koncentrationsförmåga. Mot denna bakgrund anser rätten att NN inte har gjort sannolikt att hennes arbetsförmåga varit nedsatt med minst en fjärdedel för den i målet aktuella perioden.
Detta framför allt eftersom det inte framgår att hennes aktivitetsbegränsning är av sådan omfattning att hon inte skulle klara ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. NN har därför inte rätt till sjukpenning för den i målet aktuella perioden. Överklagandet ska därmed avslås.
Kammarrätten i Stockholm
Yrkanden med mera
NN överklagar och vidhåller sitt yrkande om att beviljas en fjärdedels sjukpenning för den aktuella tidsperioden. Hon har till sitt överklagande gett in intyg från en kurator och en läkare.
Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås och motiverar sin inställning enligt följande. Sjukpenning är en dagersättning, vilket innebär att det måste finnas aktuell medicinsk utredning som visar att den försäkrade på grund av sjukdom har nedsatt arbetsförmåga. Försäkringskassan har tagit del av överklagandet och intygen och anser att de två intygen i huvudsak beskriver NNs generella svårigheter.
Skälen för kammarrättens avgörande
Förvaltningsrätten har under rubriken Rättsliga utgångspunkter redogjort för gällande rätt och domstolspraxis. Från dessa utgångspunkter finner kammarrätten att den samlade utredningen innefattande också den ytterligare utredning som NN har gett in i kammarrätten är tillräcklig för att ge en fullgod bild av de svårigheter som möter henne i hennes arbete.
Visserligen kan kammarrätten instämma i Försäkringskassans påpekande att det finns intyg som i huvudsak uppehåller sig vid mera allmänna beskrivningar av NNs situation både i arbetet och under tillvaron i övrigt. Men samtidigt måste dessa intyg och utredningen i övrigt läsas tillsammans med hennes egen beskrivning av hur hon hanterar sin situation. Det kan här dessutom anmärkas att fråga inte är om enbart en neuropsykiatrisk diagnos utan också fråga om påverkan av somatiska smärttillstånd, vilket är en omständighet som lyfts i den medicinska utredningen och också bekräftas av hennes egen beskrivning.
Den bild som framträder vid en sammanvägning av de olika beskrivningar som utredningen innehåller ger vid handen att NNs tillvaro är starkt påverkad av hennes olika svårigheter. Men hon har likväl en arbetsförmåga. I den medicinska utredning som nämner just arbetsförmågan görs olika uppskattningar av hur stor den är. Det som är gemensamt för bedömningarna är att det i intygen inte anges en arbetsförmåga som är större 70 procent.
Det innebär i sin tur att den bristande arbetsförmågan kan anses belagd till att vara åtminstone 25 procent. Det framgår vidare av utredningen att NN har kunnat klara av att arbeta upp till 70 procent deltid i sitt nuvarande, anpassade, arbete och under den i målet aktuella tidsperioden. Hon har alltså under den perioden behövt avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid.
Men anledning av den tid som arbetsförmågan varit nedsatt är det som nu ska avgöras om hon kan anses ha större arbetsförmåga om bedömningen vidgas till att avse även andra förvärvsarbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Detta följer av de rättsliga utgångspunkter som anges i förvaltningsrättens dom.
De allra flesta arbeten torde ställa krav på både psykisk och fysisk kapacitet i skilda hänseenden. Enligt kammarrättens mening är det med hänsyn till omfattningen och karaktären av NNs besvär svårt att föreställa sig arbeten där hon – med inga eller endast ringa anpassningsåtgärder – skulle ha kunnat klara av att utföra samtliga arbetsuppgifter i normal arbetstakt och dessutom i en tidsmässig omfattning som överstiger 75 procent.
Kammarrätten finner därför sammanfattningsvis att NN under den i målet aktuella perioden inte kan anses ha haft förmåga att försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden i större utsträckning än genom sitt ordinarie arbete. Hon har alltså rätt till yrkad sjukpenning under den perioden. Överklagandet ska därför bifallas.
—
Kammarrätten i Stockholm dom 2024-08-13 i mål nr 1515-24.