Förvaltningsrätten i Härnösand
YRKANDEN M.M.
AA yrkar sjukersättning fr.o.m. december 2021 och åberopar i huvudsak de medicinska underlag som legat till grund för Försäkringskassans beslut och relevant rättspraxis. Därutöver framhåller han bl.a. följande. Han har en lång sjukhistorik med en komplicerad sjukdomsbild bestående av en samsjuklighet av fysiska och psykiska besvär.
Det bör påpekas att det i arbetsförmågeutredningen (AFU:n) inte nämns någonting avseende fortsatt utredning beträffande hans ländryggsbesvär. Läkaren BB, som ansvarade för AFU:n, har i intyg den 26 april 2022 förtydligat AFU:n.
Försäkringskassan, som tagit del av handlingarna däribland intyget den 26 april 2022 och läkarintyg för sjukpenning utfärdat den 3 februari 2022, motsätter sig ändring av det överklagade beslutet, med den huvudsakliga motiveringen att fortsatt kan alla möjligheter till rehabilitering inte bedömas vara utsiktslösa eller uttömda, varför det inte går att bedöma om eller i vilken omfattning AAs arbetsförmåga stadigvarande är nedsatt i förhållande till förvärvsarbeten på arbetsmarknaden.
SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET
Tillämpliga bestämmelser framgår av Försäkringskassans beslut.
I AFU:n från oktober 2021 anges att AA lider av disksjukdom i halskotpelaren med radikulopati, paniksyndrom, tvångssyndrom ospecificerat och lumbago ischias. Enligt läkarintyget den 3 februari 2022 blev AA, i förhållande till sitt arbete som kock, fortsatt helt sjukskriven under de tre först nämnda diagnoserna, för perioden den 24 januari – den 1 maj 2022.
I intyget den 26 april 2022 uppger sig BB stå fast vid bedömningen att det i nuläget inte finns någonting som tyder på att aktivitetsnivån hos AA kommer att öka i någon signifikant omfattning inom överskådlig tid.
Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten ifrågasätter inte att AA har de besvär för vilka han under lång tid sjukskrivits och erhållit sjukpenning. Av handlingarna framgår således att AA har en omfattande historik av i stort sett enahanda besvär utav fysisk och psykisk art, besvär för vilka han medicinerar och fått bl.a. sjukgymnastik.
I AFU:n franhålls bedömningen av förhållandena i nuläget, visserligen åtföljt av att någon nivåhöjning av aktivitetsförmågan inte är att förvänta sig inom överskådlig tid. Emellertid kan förvaltningsrätten av de medicinska underlagen inte se att dessa tillförlitligt ger stöd för att kunna bedöma om AAs arbetsförmåga på grund av sjukdom är stadigvarande nedsatt och i så fall i vilken grad.
Inte heller ger utredningen något övertygande stöd för att möjligheterna till fortsatt medicinsk rehabilitering ävensom arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder är uttömda eller kan bedömas vara utsiktslösa. Därmed finner förvaltningsrätten sammantaget att AA inte gjort sannolikt att han uppfyller förutsättningarna för rätt till sjukersättning fr.o.m. december 2021. Överklagandet ska därför avslås.
Kammarrätten i Sundsvall
YRKANDEN M.M.
AA yrkar att han ska beviljas sjukersättning från och med december 2021 och anför i huvudsak följande till stöd för sin talan. Förvaltningsrätten anser att det ännu inte går att fastställa att alla medicinska och arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser är uttömda. Detta synes grunda sig på ett uttalande i aktivitetsförmågeutredningen där läkaren anger att smärtrehabilitering skulle kunna vara av värde.
Läkaren skriver dock i samma avsnitt att aktivitetsnivån inte kommer att öka i någon signifikant omfattning inom överskådlig tid. Detta innebär att arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt. Läkaren har även i ett kompletterande intyg angett att det som åsyftades var underhållande behandling, dvs. behandling för att patienten ska kunna uthärda de smärtor han lider av men utan att den föreslagna behandlingen kan antas påverka aktivitetsnivån mer påtagligt.
Högsta förvaltningsdomstolen har fastslagit att tidigare lång sjukhistorik har betydelse för bedömningen av rätten till sjukersättning (se rättsfallet HFD 2013 ref. 60). Han har varit sjukskriven på heltid sedan juli 2015. Besvären har varit kontinuerliga och av samma slag. Det finns inte några rimliga medicinska eller andra rehabiliteringsåtgärder som återstår efter en så lång sjukskriving.
AA ger in läkarintyg för sjukpenning perioden 10 juli 2015–26 februari 2023 samt läkarutlåtande för sjukersättning utfärdade den 25 oktober 2022 och den 7 november 2022.
Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås och anför i huvudsak följande till stöd för sin inställning. Kammarrättens prövningsram utgörs av det överklagade beslutet. Detta innebär att det endast är frågor som prövats i det överklagade beslutet och förhållanden vid tiden för ansökan om sjukersättning eller senast vid tidpunkten för det överklagade beslutet som kammarrätten kan pröva.
Vid tiden för Försäkringskassans beslut var det inte visat att AAs arbetsförmåga var nedsatt för all överskådlig framtid. Försäkringskassan har i ett beslut den 2 maj 2023 beviljat aA hel sjukersättning från och med augusti 2022.
Försäkringskassan ger in ett yttrande från kassans försäkringsmedicinska rådgivare daterat den 28 mars 2023.
SKÄLEN FÖR KAMMARRÄTTENS AVGÖRANDE
Tillämpliga bestämmelser m.m.
En försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan har rätt till sjukersättning. För rätt till sjukersättning krävs vidare att arbetsförmågan kan anses stadigvarande nedsatt och att medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår arbetsförmågan.
När det bedöms hur nedsatt arbetsförmågan är ska den försäkrades förmåga att försörja sig själv genom förvärvsarbete på arbetsmarknaden beaktas. Hel sjukersättning lämnas när den försäkrades arbetsförmåga är helt eller i det närmaste helt nedsatt. Detta framgår av 33 kap. 5, 6, 9 och 10 §§ socialförsäkringsbalken i för målet aktuell lydelse.
I förarbetena till aktuella bestämmelser (prop. 2007/08:136 s. 88 och 103) anförs bl.a. följande. Sjukersättning ska endast kunna beviljas i de fall rehabiliteringsåtgärder inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga. Nedsättningen av arbetsförmågan ska vara stadigvarande. Med detta begrepp avses att nedsättningen bedöms bestå för all överskådlig framtid.
Det måste således röra sig om kroniska sjukdomar och irreversibla skador där ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte bedöms kunna leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga eller att den arbetsförmåga som finns kan förbättras.
Bedömningen av om arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt eller om ytterligare rehabilitering kan leda till att den försäkrade återfår någon arbetsförmåga måste utgå från den kunskap som är tillgänglig vid prövningstillfället.
Kammarrättens bedömning
Kammarrätten anser att AA gjort sannolikt att hans arbetsförmåga redan i december 2021 var i det närmaste helt nedsatt. Frågan i målet är därefter om nedsättningen redan från och med den tidpunkten var stadigvarande och att det inte fanns rehabiliteringsinsatser som kunde leda till att arbetsförmågan skulle förbättras.
Avgörande för denna bedömning är vad utredningen visar om omständigheterna vid den aktuella tidpunkten.
När utredningen är tillkommen har ingen självständig betydelse (jfr rättsfallet RÅ 2010 not. 19).
AA har varit sjukskriven på heltid sedan 2015. Den fysiska och psykiska problematik som beskrivs i de medicinska underlagen har under tiden fram till december 2021 i allt väsentligt varit likartad. Problematikens varaktighet och kontinuitet talar enligt kammarrättens mening för en stadigvarande nedsättning av arbetsförmågan (jfr rättsfallet HFD 2013 ref. 60).
För detta talar även att underlag som avser senare tidsperioder, vilka låg till grund för Försäkringskassans beslut att bevilja AA hel sjukersättning från och med augusti 2022, ger en i huvudsak liknande bild.
Frågan är därmed om ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering kunnat medföra att arbetsförmågan skulle förbättras.
I aktivitetsförmågeutredningen från den 26 oktober 2021 anges att multimodal smärtrehabilitering möjligen skulle vara av värde för AA fysiska rörlighet, styrka och uthållighet. Vidare anges att han fortsatt behöver hjälp bl.a. för att hitta vägar framåt för att få bättre egenkontroll och konstruktiva strategier för att hantera sin energibegränsning.
Den utredande läkaren har angett att det inte finns något som tyder på att aktivitetsnivån kommer att öka i någon signifikant omfattning inom överskådlig tid. Läkaren har därefter förtydligat att förhoppningen med multimodal rehabilitering var att AA skulle uppnå bättre livskvalitet men att detta nödvändigtvis inte skulle öka hans aktivitetsnivå.
Av läkarintyg från den 17 november 2021 och den 3 februari 2022 framgår att AA får medicinering mot nervsmärta och nedstämdhet samt stödsamtal och behandling mot ätstörningar. I det senare intyget anges att det finns ett planerat läkarbesök inom psykiatrin. Av det intyget framgår även att läkarens bedömning är att AAs funktionsnivå inom överskådlig framtid inte kommer öka till den grad att han kommer att få en arbetsförmåga, men att det däremot finns förhoppning om en viss förbättringspotential som kan öka hans livskvalitet.
Enligt kammarrätten ger utredningen inte stöd för annat än att de insatser som gavs och planerades för AA endast hade i syfte att förbättra hans livskvalitet i stort, och inte kunde ses som rehabilitering med målet att han skulle återfå någon arbetsförmåga. Mot denna bakgrund kan ytterligare medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering inte antas medföra att AA återfår någon arbetsförmåga. Så var fallet redan i december 2021.
AA har därmed rätt till hel sjukersättning från denna tidpunkt. Överklagandet ska därmed bifallas.
—
Kammarrätten i Sundsvall dom den 2023-09-05 i mål nr 3017-22