Två läkare har oberoende av varandra gjort bedömningen att hans funktionsnedsättning inte är kopplad till missbruk. Det har inte kommit fram något som tyder på att det inlämnade medicinska underlaget skulle vara otillräckligt. Drogfrihet kan inte förväntas leda till en sådan förbättring av hans tillstånd att han återfår någon arbetsförmåga. Det får anses stå klart att det inte finns behov av en neuropsykiatrisk utredning och det är därmed inte heller skäligt att ställa upp krav om att han ska genomgå en sådan utredning för att beviljas sjukersättning.
Försäkringskassan anser att överklagandet ska avslås.
Skälen för kammarrättens avgörande
Mannen har ansökt om hel sjukersättning från och med augusti 2015. Det är ostridigt att han i nuläget saknar arbetsförmåga. För att han ska kunna beviljas sökt ersättning krävs dock att hans arbetsförmåga kan anses stadigvarande helt nedsatt och att rehabiliteringsåtgärder inte bedöms kunna leda till att han återfår någon arbetsförmåga.
Den medicinska utredningen i målet består av en psykiatrisk funktionsbedömning av företagsläkaren och specialisten i allmän psykiatri “SAP”, vilken gjordes den 18 november 2014, en konsultation den 21 december 2015 med den försäkringsmedicinska rådgivaren “FMR” samt ett läkarutlåtande om hälsotillstånd utfärdat av överläkaren “ÖL” den 15 april 2016.
Enligt Försäkringskassan har det inte visats att samtliga rehabiliteringsmöjligheter är uttömda. Försäkringskassan anser att han i första hand bör genomgå en neuropsykiatrisk utredning och därefter ta emot eventuell påföljande behandling.
Även den försäkringsmedicinska rådgivaren har angett att möjligheterna till medicinsk rehabilitering inte kan anses vara uttömda. Han har emellertid inte närmare motiverat bl.a. varför det bedöms föreligga ett behov för mannen att genomgå en neuropsykiatrisk utredning eller vilka resultat en sådan utredning samt påföljande behandling kan förväntas ge.
Vad gäller den möjliga effekten av en sådan utredning och eventuell behandling har “SAP” och “ÖL” samstämmit framhållit att mannens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt. De har vidare uttalat att den av Försäkringskassan föreslagna åtgärden inte kan förväntas leda till en sådan förbättring av hans arbetsförmåga att han framöver skulle kunna stå till arbetsmarknadens förfogande.
I målet har det inte presenterats någon medicinsk utredning som motsäger läkarnas bedömningar när det gäller att hans arbetsoförmåga är bestående. Det finns dessutom inte skäl att ifrågasätta att dessa bedömningar grundar sig på ett tillräckligt medicinskt underlag.
Med hänsyn till vad som har kommit fram anser kammarrätten att en neuropsykiatrisk utredning inte kan antas kunna leda till att han återfår någon arbetsförmåga. Det har vidare inte gjorts gällande att det finns någon annan tillgänglig rehabiliteringsåtgärd som inom en överskådlig framtid skulle kunna förbättra hans arbetsförmåga.
När det gäller hans drogmissbruk och dess eventuella effekter för hans arbetsförmåga har “ÖL” uttalat att inte heller total drogfrihet kan förväntas medföra en förbättring. Kammarrätten anser inte heller att utredningen i övrigt ger något stöd för att en längre period av drogfrihet är nödvändig för att kunna bedöma hans möjligheter att återfå någon arbetsförmåga.
Enligt kammarrätten är det sammantaget tillräckligt visat att hans arbetsförmåga är stadigvarande helt nedsatt och att möjligheterna till rehabilitering är uttömda. Han har således rätt till hel sjukersättning. Det saknas dessutom anledning att anta annat än att förutsättningarna för att bevilja honom den sökta förmånen var uppfyllda redan i augusti 2015. Han ska därför beviljas hel sjukersättning från och med denna tidpunkt.