Förvaltningsrätten i Uppsala
Bakgrund
Försäkringskassan har vid omprövning beslutat att inte ändra sina tidigare beslut att avslå AAs ansökningar om hel sjukpenning utan endast beviljat henne tre fjärdedels sjukpenning.
Kvinnan anför
Försäkringskassan har i sina beslut ansett att hon har en partiell arbetsförmåga om 25 procent baserat på tidigare arbetsträning. Det får i sammanhanget poängteras att det rör sig om arbetsträning och inte ett normalt förekommande arbete. Arbetsträningen är att betrakta som en meningsfull sysselsättning som varit ytterst anpassad utifrån hennes behov och förmåga.
Specialistläkare har bedömt att hennes arbetsförmåga är helt nedsatt p.g.a. utmattningssyndrom och depressiv episod, och har tydligt förklarat hur omfattande hennes nedsättningar är. Det har gjorts objektiva undersökningsfynd som stöder besvärsbilden och det saknas skäl att ifrågasätta den professionella medicinska bedömning som har gjorts. Hon har beviljats insats i form av meningsfull sysselsättning för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå.
Det är inte rimligt att anta att hon har en kvarstående arbetsförmåga som i någon grad kan tas tillvara på arbetsmarknaden, och p.g.a. sin psykiska ohälsa saknar hon förmåga att leva upp till de krav som arbetsgivare generellt sett har på bl.a. arbetsprestation och arbetstakt.
Hon har deltagit i ett MIA-projekt som varit energidränerande för henne. Hon har beviljats sjukpenning för en period senare än de nu aktuella trots att försämringstillstånd inte förelegat. Hon ger in medicinsk dokumentation samt handlingar från Arbetsförmedlingen och socialtjänsten.
Försäkringskassan anför
Även om Försäkringskassan ska ta hänsyn till handlingar från Arbetsförmedlingen och socialtjänsten så är det Försäkringskassan, som av handlingarna och uppgifterna i målet, ska göra en försäkringsmedicinsk bedömning och bedöma arbetsförmågan. Försäkringskassan anser att de nytillkomna handlingarna inte förändrar den tidigare bedömningen. Den sysselsättning/arbetsträning som AA har deltagit i tidigare genom förstärkt samarbete mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen anser Försäkringskassan visar på att hon har en aktivitetsförmåga som kan tas tillvara i en arbetssituation som ingår i begreppet normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.
Som framgår av det överklagade beslutet är det tillräckligt att det finns en arbetsförmåga överhuvudtaget för att sjukpenningrätten ska begränsas, det vill säga att det innebär att arbetsförmågan inte behöver uppgå till tio timmar i veckan för att rätten till sjukpenning ska påverkas. Försäkringskassan anser även att, utifrån vad som framgår av det medicinska underlaget för den aktuella perioden avseende AAs funktionsnedsättning och dess efterföljande aktivitetsbegränsningar, hennes arbetsförmåga inte är nedsatt med mer än tre fjärdedelar i förhållande till ett arbete som sker i lugn miljö med låg ljudnivå och som inte förutsätter förmåga att klara stora kognitiva krav. Ett sådant arbete får anses ingå i begreppet normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden.
Att AA har beviljats hel sjukpenning ett och ett halvt år senare än den period som är under prövning förändrar inte Försäkringskassans inställning. Av lagen framgår med andra ord tydligt att hel sjukpenning ska utgå i de fall då arbetsförmåga helt saknas. Finns minsta arbetsförmåga, även om den inte skulle uppgå till 25 procent, så föreligger endast rätt till tre fjärdedels sjukpenning. Kravet är således inte att påvisad arbetsförmåga ska uppgå i minst en fjärdedel. Det innebär att det som AA behöver göra sannolikt för att beviljas hel sjukpenning är att hon inte kan arbeta alls. Försäkringskassan anser att det medicinska underlaget och övrig dokumentation i målet inte gör sannolikt att AA helt saknar arbetsförmåga under de perioder som nu prövas.
Skälen för avgörandet
Utgångspunkter för prövningen
Frågan i målen är om AA har rätt till sjukpenning för ovanstående perioder. Hon har sökt hel sjukpenning. En förutsättning för att hon ska ha rätt till sjukpenning är att hennes arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjärdedel. Eftersom AA är arbetslös ska hennes arbetsförmåga bedömas i förhållande till normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden.
Med ”normalt förekommande arbeten” menas vanliga arbeten på arbetsmarknaden där arbetsförmågan kan tas till vara i full eller närmast full omfattning. Ett sådant arbete innebär krav på normal prestation där ringa eller ingen anpassning kan väntas förekomma med hänsyn till funktionshinder eller medicinska besvär hos en arbetstagare (se rättsfallet HFD 2018 ref. 51).
För att AA ska ha rätt till sjukpenning krävs att det medicinska underlaget på ett tydligt sätt anger hur sjukdomen visar sig och sätter ned hennes arbetsförmåga. Behandlande läkares bedömning av arbetsförmågans nedsättning är inte i sig avgörande för om sjukpenning ska beviljas. Så långt det är möjligt ska bedömningen utgå från tester och observationer. Det är AA som ska visa att förutsättningarna för sjukpenning är uppfyllda.
Sjukpenning är en dagersättning. Detta innebär att det för varje sjukskrivningsperiod måste finnas aktuell medicinsk utredning som visar att den försäkrade på grund av sjukdom har en nedsatt arbetsförmåga. Det finns dock inget hinder mot att beakta medicinska underlag som upprättas senare, under förutsättning att dessa ger en bild av ett sjukdomstillstånd som i huvudsak kan anses ha förelegat vid den tid som är aktuell i målen (se rättsfallet HFD 2016 ref. 10).
Utredning i målet
Av de medicinska underlagen för de aktuella perioderna framgår bland annat följande. AA har diagnosticerats med utmattningssyndrom och recidiverande depression, medelsvår episod. Det anges att hon har kognitiva svårigheter som problem med bland annat energinivå, uppmärksamhet, minne och tankefunktioner. Hon anges ha aktivitetsbegränsningar när det gäller att företa en enstaka uppgift, att företa mångfaldiga uppgifter, hantera stress, grundläggande socialt samspel och att sköta sin hälsa.
Det framgår att hon har oförmåga att läsa, svårighet att minnas och att hålla en röd tråd i samtal, har svårt att ta initiativ och är glömsk. Hon tål inte röriga miljöer med hög ljudnivå då hon får tinnitus och huvudvärk. Hon har svårt att lära nytt och att förstå instruktioner, hon behöver hjälp med att sköta sin ekonomi, är helt oförmögen att lägga upp planer för sig själv eller barnen och har svårt att passa tider. Hon erhåller samtalsbehandling, rekommenderas sysselsättning inom socialpsykiatrin och av senare intyg framgår att hon även har sjukgymnastisk och farmakologisk behandling.
Läkaren skriver i intyg att då AA inte klarade av tidigare anpassad arbetsträning som testats är möjliga insatser för rehabilitering uttömda. Av intyg daterat den 15 februari 2021 framgår att AA erhållit praktikplats inom sysselsättningen på Cervera och att sysselsättningsgraden kunnat utökas något. Senare anges att hon varit aktiv i MIA-projektet och att hon ska få ta del av arbetsintegrerade arbetsinsatser. Det framgår av handlingar från Region Stockholm att AA under åren 2020-2021 beviljats bisatsen meningsfull sysselsättning med en omfattning om två tillfällen per vecka enligt 4 kap. l § socialtjänstlagen (2001:453).
Av handlingar från Arbetsförmedlingen framgår att AA under januari-februari 2019 haft arbetsträning vilken avslutats då hon inte kommit upp i den avtalade sysselsättningsgraden om 10 timmar per vecka. Det anges i mars 2019 att hon är i behov av mer medicinsk behandling och insatser från vården innan arbetsprövning kan bli aktuellt igen. I en kompletterande handling från juli 2021 skriver Arbetsförmedlingen att AA sedan april 2021 deltar i MIA Vidare-projekt, vilka riktar sig till personer vars behov av rehabilitering inte kan tillgodoses inom ordinarie verksamheters arbetslivsinriktade insatser.
Förvaltningsrättens bedömning
Förvaltningsrätten ifrågasätter inte att AA har besvär som påverkar henne i vardagen och i vissa typer av arbeten. Det medicinska underlaget visar enligt förvaltningsrättens bedömning dock inte tillräckligt tydligt vilka konkreta hinder i arbetsuppgifter som svårigheterna medför och hur samt i vilken omfattning hennes aktivitetsförmåga sätts ned i ett psykiskt lättare arbete i en lugn arbetsmiljö, som inte innebär en hög stressnivå eller ställer höga kognitiva krav. Ett sådant arbete far anses normalt förekommande på arbetsmarknaden.
Förvaltningsrätten anser vidare att det saknas uppgifter om på vilka grunder, utöver AAs anamnes, intygsskrivande läkare bedömt arbetsförmågans nedsättning. Även om det vid psykisk ohälsa inte kan ställas allt för stora krav på objektiva undersökningsfynd anser förvaltningsrätten att det, när arbetsförmågan bedöms vara helt nedsatt, bör framkomma vad läkaren baserar sin bedömning på. Det är inte tillräckligt att hänvisa till Arbetsförmedlingens handlingar och bedömningar eftersom arbetsförmågans nedsättning ska grundas på medicinska skäl.
Utredningen ger därför inte tillräckligt stöd för att bedöma att AAs arbetsförmåga under de aktuella perioderna har varit nedsatt med mer än tre fjärdedelar i förhållande till normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Förvaltningsrätten noterar vad som angetts från Arbetsförmedlingens sida om AAs behov av rehabilitering, men anser inte att det medicinska underlaget ger stöd för att hennes arbetsförmåga är helt nedsatt. Hon har i omgångar visat en viss aktivitetsförmåga varför förutsättningar att bevilja hel sjukpenning saknas.
Förvaltningsrätten anser därför att Försäkringskassan har haft fog för sina beslut att inte bevilja AA mer än tre fjärdedels sjukpenning under de aktuella perioderna. Överklagandena ska därför avslås.
Kammarrätten i Stockholm
Kvinnan anför
AA yrkar att hon ska beviljas hel sjukpenning för de sökta perioderna och för fram bland annat följande. Försäkringskassan har bedömt att det finns en medicinsk förklaring till att hennes arbetsförmåga är nedsatt med tre fjärdedelar. Det är orimligt att ställa betydligt högre krav på undersökningsfynd för att bevilja ytterligare en fjärdedels sjukpenning. Hon har beviljats hel sjukpenning både före och efter de nu aktuella perioderna trots att det hela tiden har rört sig om samma besvärsbild och tillståndet i stort sett har varit oförändrat under flera års tid.
Hon bedöms av läkare inte vara i skick att söka arbete på den reguljära arbetsmarknaden. Kognitiva tester hos arbetsterapeut i juli 2021 visar nedsättning i kognitiv förmåga samt bristande snabbhet och koncentration. Hon har beviljats insatsen meningsfull sysselsättning via socialpsykiatrin. Under perioden februari-maj 2021 utökades tiden för sysselsättningen till tre timmar vid två tillfällen per vecka. Hon upplevde då att tröttheten förvärrades och i slutet av varje pass uppkom tilltagande kognitiva svårigheter.
Av Arbetsförmedlingens sammanfattande dokument framgår att man i mars 2019 efter utförd arbetsträning gjorde bedömningen att hennes hälsotillstånd inte medger fortsatta arbetsmarknadspolitiska insatser. Av Arbetsförmedlingens komplettering daterad den 6 juli 2021 framgår bl. a. att Arbetsförmedlingens bedömning är att hennes funktionsnedsättningar och aktivitetsbegränsningar kvarstår och medför att hon inte har arbetsförmåga i något förekommande arbete på arbetsmarknaden, inte heller i mycket anpassade arbeten som Samhall.
Den arbetsträning som hon har deltagit i är en sysselsättning som har varit ytterst väl anpassad utifrån hennes behov och förmåga. Arbetsträningen kan därför inte jämställas med ett normalt förekommande arbete. Då hon arbetade under oktober 2018-februari 2019 uppgick hennes genomsnittliga veckoarbetstid till 7,2 timmar. Hon har endast vid två tillfallen uppnått en veckoarbetstid på drygt 10 timmar. Den tidigare arbetsträningen kan inte efter så lång tid läggas till grund för Försäkringskassans bedömning. Deltagandet i MIA-projektet har varit subjektivt krävande för henne, men innebär inte att hon har uppvisat en aktivitetsförmåga som går att ta vara på arbetsmarknaden.
Försäkringskassan anför
Det saknas medicinskt underlag som visar att AAs arbetsförmåga är nedsatt med mer än tre fjärdedelar. I Arbetsförmedlingens slutdokumentation och komplettering framgår bland annat att hon bedömdes ha en sysselsättningsförmåga om 14 timmar per vecka. Det krävs att AAs arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och det är inte tillräckligt att hänvisa till Arbetsförmedlingens handlingar och bedömningar eftersom bedömningen av arbetsförmågan ska vara medicinskt grundad. Det är inte heller anmärkningsvärt att AA har beviljats hel sjukpenning för perioder före och efter de perioder som nu är aktuella eftersom hennes hälsotillstånd har fluktuerat, vilket också bekräftas av Arbetsförmedlingens uppgift om hennes sysselsättningsförmåga samt det faktum att hon har kunnat delta i t. ex. MIA-projektet som uppges ha varit väldigt krävande.
Tidigare inlämnade medicinska underlag grundas enbart på AAs anamnes och saknar uppgifter om objektiva fynd och gradering av AAs besvär. Det enda medicinska underlag som AAs ombud har tillfört är en kognitiv funktionsbedömning som gjordes av arbetsterapeut den 8 juli 2021, dvs. under den sista av de perioder som är aktuella i målen. Den fullständiga funktionsbedömningen har inte getts in.
Skälen för avgörandet
AA har av Försäkringskassan beviljats tre fjärdedelars sjukpenning för de aktuella perioderna. Frågan i målen är om hon i stället har rätt till hel sjukpenning. AA har under tiden som prövningen avser varit arbetslös och en förutsättning för att hon ska kunna beviljas hel sjukpenning är därför att hennes arbetsförmåga bedöms vara helt nedsatt i förhållande till arbeten som är normalt förekommande på arbetsmarknaden. Det ska röra sig om vanliga arbeten som hon kan utföra med ringa eller inga krav på anpassning med hänsyn till sina medicinska besvär (HFD 2018 ref. 51).
Beviskravet är att hon ska göra nedsättningen av arbetsförmågan sannolik (HFD 2022 ref. 47 p. 14). Det är ostridigt i målen att AA har beviljats hel sjukpenning såväl före som efter de nu aktuella perioderna för samma sjukdomsbesvär. Detta innebär inte i sig att hon vid förevarande prövning har rätt till hel sjukpenning men det är en omständighet som kan tala för att så är fallet. En utgångspunkt för prövningen i målen är vidare att det är ostridigt att AAs arbetsförmåga varit nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten under nu aktuella perioder även om hennes arbetsförmåga av underinstanserna inte har bedömts vara helt nedsatt.
AA är diagnosticerad med utmattningssyndrom och recidiverande depression. Intygsskrivande läkare har bedömt att AAs arbetsförmåga under de i målen aktuella perioderna har varit helt nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden.
Till skillnad från förvaltningsrätten anser kammarrätten att läkarintygen med tillräcklig tydlighet beskriver att det finns konkreta hinder för AA att utföra arbetsuppgifter även i ett psykiskt lättare arbete i en lugn arbetsmiljö. Det framgår t.ex. av läkarintygen att AA har uppgett att hon har helt nedsatt ork, inte kan läsa då hon inte förstår vad hon läser, inte kan sköta sin egen ekonomi eller fylla i blanketter och inte kan se en hel långfilm eller läsa en bok eftersom hon inte kan koncentrera sig.
Vidare är hon helt oförmögen att lägga upp planer, har svårt att passa tider och hålla sig till enkla planeringar, glömmer det mesta och har en sänkt initiativförmåga. Även till synes enkla uppgifter skapar enligt läkarintygen stark ångest och irritation. Enligt kammarrätten ger dessa och övriga uppgifter i läkarintygen en tydlig och detaljerad bild av nedsättningar i arbetsförmågan även i förhållande till ett psykiskt lättare arbete i en lugn arbetsmiljö.
Enligt förvaltningsrätten saknas det uppgifter om på vilka grunder intygsskrivande läkare har bedömt att arbetsförmågan är nedsatt. Kammarrätten konstaterar att sjukskrivningen grundar sig på psykiatriska tillstånd, vilket enligt Högsta förvaltningsdomstolens praxis innebär att läkarens bedömning med nödvändighet i stor utsträckning måste utgå från de uppgifter som den försäkrade lämnar (HFD 2022 ref. 47 p. 16 och 18).
Även ett läkarintyg där bedömningen huvudsakligen grundas på uppgifter från den försäkrade kan enligt Högsta förvaltningsdomstolen vara tillräckligt för att det ska anses vara sannolikt att den försäkrade saknar förmåga att utföra den typ av arbete som prövningen av rätten till sjukpenning avser. Vid psykiatriska tillstånd krävs alltså inte, enligt Högsta förvaltningsdomstolen, att det medicinska underlaget innehåller undersökningsfynd som bygger på annat än läkarens iakttagelser och uppgifter som den försäkrade har lämnat.
Enligt kammarrätten framgår det att den intygsskrivande läkarens bedömning grundar sig på AAs egna uppgifter i förening med de observationer som läkaren själv har kunnat göra. Vad gäller läkarens observationer anges i läkarintygen t. ex. att AA har en förhöjd ångestnivå i rummet, svårighet att minnas och oförmåga att läsa. Vidare upprepar hon sig vid samtal och har ibland svårt att få fram ord samt är energilös och håglös med spända käkar och nacke. Att ytterligare objektiva undersökningsfynd inte redovisas i läkarintygen måste enligt kammarrätten ses mot bakgrund av de sjukdomstillstånd som är aktuella i målen.
Vidare har dokumentation från ett besök hos arbetsterapeut getts in till Försäkringskassan inför omprövningsbeslutet för perioden 5 juni-15 november 2021. Anteckningen är upprättad den 8 juli 2021 och det framgår att AA har genomfört olika kognitiva tester som samtliga visar på nedsättning av kognitiv förmåga, särskilt när det kommer till uppgifter som utförs under tidtagning. Det anges även att hon brister i snabbhet och koncentration. Denna dokumentation ger enligt kammarrätten ytterligare stöd till intygsskrivande läkares bedömning. Kammarrätten konstaterar att läkarintygen i allt väsentligt är oförändrade under den aktuella perioden som uppgår till cirka ett år och nio månader.
Högsta förvaltningsdomstolen har framhållit att läkarens möjligheter att fördjupa och säkerställa bedömningen bör vara större ju längre den försäkrades besvär består (HFD 2022 ref. 47 p. 18). I detta fall har läkaren motiverat de oförändrade intygen med att status och aktivitetsbegränsningar är oförändrade. Det utgör enligt kammarrätten en svaghet hos intygen att ingen ytterligare uppföljande bedömning av sjukdomstillståndet redovisas. Vid en sammantagen bedömning av den medicinska utredningen anser kammarrätten dock att den intygsskrivande läkarens slutsats att AAs arbetsförmåga har varit helt nedsatt i förhållande till normalt förekommande arbeten framstår som välgrundad.
Förvaltningsrätten och Försäkringskassan har framhållit att AA har visat viss aktivitetsförmåga, bl. a. under tidigare arbetsprövning. Kammarrätten konstaterar att AA har arbetstränat fram till mars 2019. Arbetsförmedlingen bedömde då att fortsatta arbetsmarknadspolitiska insatser inte var aktuella på grund av AAs hälsotillstånd. Målen gäller AAs arbetsförmåga för perioder från och med cirka ett år efter det att arbetsträningen avslutades. Den aktivitetsförmåga som AA uppvisade under arbetsträningen har enligt kammarrätten en mycket begränsad betydelse för bedömningen av om hennes arbetsförmåga har varit nedsatt för de perioder som prövas i målen.
Arbetsförmedlingen har vidare i sin bedömning i mars 2019 ansett att AA saknar arbetsförmåga, även om hon har 14 timmars sysselsättningsförmåga. I kompletteringen till slutdokumentationen daterad den 7 juli 2021 har Arbetsförmedlingen förtydligat att denna sysselsättningsförmåga inte är att jämställa med arbetsförmåga i något normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Uppgifterna från Arbetsförmedlingen motsäger alltså inte intygsskrivande läkares bedömning att AAs arbetsförmåga har varit helt nedsatt under de perioder som är aktuella i målen. AA har under våren 2021 deltagit i Arbetsförmedlingens MIA Vidare-projekt, som är en motiverande och arbetslivsinriktad kurs. Varken detta eller hennes deltagande i insatsen meningsfull sysselsättning talar enligt kammarrätten emot att hennes arbetsförmåga har varit helt nedsatt i förhållande till ett normalt förekommande arbete.
Kammarrätten anser sammantaget att AA har gjort sannolikt att hennes arbetsförmåga under de perioder som målen gäller har varit helt nedsatt i förhållande till ett normalt förekommande arbete på arbetsmarknaden. Hon har därför rätt till hel sjukpenning. Överklagandet ska alltså bifallas.
—
Kammarrätten i Stockholm dom den 2023-02-15 i mål nr 4246-22