Referat
A reste in i Sverige den 5 maj 2004 och ansökte om asyl den 7 maj 2004. A åberopade till stöd för sin ansökan asylskäl gentemot hemlandet. Migrationsverket beslutade den 27 december 2004 att avslå A:s ansökningar om uppehålls- och arbetstillstånd, flyktingförklaring och resedokument samt att avvisa A med stöd av 4 kap. 1 § första stycket 1 och 2 utlänningslagen (1989:529).
Migrationsverket konstaterade inledningsvis att A inte styrkt sin identitet, men fann mot bakgrund av vad som kommit fram i ärendet att A skulle prövas mot uppgivet hemland. Migrationsverket anförde vidare som skäl för beslutet bl.a. följande. Det finns inget som tyder på att A vid ett återvändande till hemlandet skulle riskera några allvarligare trakasserier eller förföljelse.
Vid en samlad bedömning har A således inte gjort troligt att myndigheterna i hemlandet har ett särskilt intresse av A eller att A vid ett återvändande riskerar att utsättas för förföljelse av sådan art att den är att betrakta som förföljelse enligt utlänningslagen.
– A har inte gjort troligt att han är flykting enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen. A:s ansökan om flyktingförklaring och resedokument skall därför avslås.
– A har inte heller gjort troligt att han är att betrakta som skyddsbehövande enligt 3 kap. 3 § utlänningslagen.
– Det föreligger inga humanitära skäl eller annan grund för att bevilja uppehållstillstånd. A:s ansökan om uppehållstillstånd skall avslås och A skall avvisas. Eftersom uppehållstillstånd inte beviljas, kan ansökan om arbetstillstånd inte bifallas.
A överklagade beslutet. Migrationsverket bestred bifall till överklagandet.
Migrationsdomstolen
Domstolen yttrade
A:s berättelse spänner över en avsevärd tidsrymd och innehåller en mångfald av detaljer. Samtidigt är det tydligt att A inte vill betona sin roll som ”oppositionell”. Berättelsen framstår enligt migrationsdomstolens mening som i allt väsentligt trovärdig beträffande de båda dödade brödernas öden och den misstänksamhet regimen härefter känt mot familjen. Det framstår vidare inte som egendomligt om A sedan två av hans bröder mördats närt ett hat mot regimen men av fruktan avhållit sig från egen öppen aktivitet som kunnat vara farlig.
A:s påstående att han efter deltagande i demonstrationer 1990 och 1992 var frihetsberövad måste, mot bakgrund av hans övriga uppgifter, godtas, liksom påståendet att han därefter inskränkt sin opposition till att ibland bistå oppositionella under förutsättning att detta kunde ske utan att han upptäcktes.
Även om det kan förefalla märkligt att det – såvitt framkommit närmast slumpmässiga – frihetsberövande A säger sig ha blivit utsatt för 2002 blev så långt som han säger och att han rymde på sätt han uppgett så är uppgifterna kring detta frihetsberövande inte sådana att A:s utsaga i sig därmed framstår som inte trovärdig.
De uppgifter som hustrun B lämnat styrker A:s uppgifter att familjen utsatts för trakasserier från regimen närstående grupper och att dessa grupper hyste uppfattningen att A var emot regimen. B förefaller inte veta något om A:s deltagande i demonstationer under 1980-talet eller början av 1990-talet eller om samröre han kan ha haft med oppositionella, vilket i förstone kan synas märkligt. Detta kan emellertid förklaras med att A inte vågat inviga hustrun i dessa förhållanden.
Märkligare är att B inte kunnat redogöra närmare för de något längre frihetsberövanden maken skall ha varit utsatt för under deras äktenskap. B:s oförmåga härutinnan kan emellertid förklaras med den press hon levt och lever under och synes även ha rent kulturella orsaker.
Den av A åberopade skriftliga bevisningen finns det inte skäl att nämare redovisa för här. Om den asylsökandes redogörelse förefaller trovärdig och det inte finns goda skäl att anta det motsatta bör den sökande ges en fördel av det uppkomna tvivelsmålet, under förutsättning att redogörelsen inte strider mot allmänt kända fakta. Falska uppgifter och inkonsekvenser i berättelsen sänker dennas trovärdighet.
Om det framkommer att den asylsökande lämnar falska uppgifter i något betydelsefullt avseende kan det finnas anledning att helt ifrågasätta dennes trovärdighet. Det förhållandet att A inledningsvis hävdade att han hette AA innebär emellertid inte att han lämnat sådan falsk uppgift. Namnförvanskningen kan uppenbarligen ha tillkommit för att förvirra eventuella informatörer från hemlandet. Inte heller i övrigt kan A anses ha lämnat sådana falska uppgifter att hans trovärdighet på den grunden kan ifrågasättas.
Frågan är då om det finns några inkonskekvenser av betydelse som påverkar trovärdigheten i A:s utsaga. Som framgår ovan delar migrationsdomstolen inte Migrationsverkets uppfattning att A:s beskrivningar av den avrättade broderns politiska verksamhet och av hans eget agerande är så vaga att detta påverkar A:s berättelses trovärdighet. Migrationsdomstolen anser heller inte att det förhållandet att A säger sig ha fått skriftliga kallelser till polis och domstol förringar hans trovärdighet.
Under beaktande av vad som förekommit och vad i övrigt är känt om A:s hemland finner migrationsdomstolen att A:s berättelse skall läggas till grund för domstolens vidare bedömningar.
A har berättat att han, driven av hämndbegär mot den regim som dödat hans bröder, under åratal gjort vad han kunnat för att bilda opinion mot regimen utan att själv synas. Myndigheterna och myndigheterna närstående grupper har, enligt A, under åratal misstänkt honom för sådan verksamhet men aldrig lyckats bevisa någonting. Migrationsdomstolens bedömning är att A:s agerande i ett annat land inte hade ansetts som politiskt i konventionell mening men att det om det upptäckts den diktatur i hans hemland utgör säkerligen betraktats som allvarligt och kunnat rendera honom synnerligen allvarliga påföljder.
A misstänks av myndigheterna för att vara regimmotståndare och är det, efter vad som framkommit, också. Mot bakgrund av vad som ovan angetts om förhållandena i A:s hemland kan det enligt migrationsdomstolens bedömning inte råda någon tvekan om att han redan i hemlandet hyste fruktan för förföljelse från landets myndigheter eller från dessa myndigheter närstående grupper. Inte heller kan det råda någon tvekan om att han vid ett återvändande till hemlandet har anledning att känna välgrundad fruktan för sådan förföljelse.
Vid angivna förhållanden har A uppfyllt kriterierna för flyktingskap och skall hans ansökan om uppehållstillstånd i Sverige beviljas. Uppehållstillståndet skall vara permanent. Utlänning som har permanent uppehållstillstånd behöver inte ha arbetstillstånd. Då A begärt det skall det särskilt förklaras att han är flykting samt skall hans ansökan om särskild passhandling för resor utanför Sverige (resedokument) beviljas.
Migrationsverket överklagade domen till Migrationsöverdomstolen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle fastställa verkets beslut att avslå A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd samt ansökningarna om flyktingförklaring och resedokument och att avvisa honom. A bestred bifall till överklagandet.
Migrationsöverdomstolen
Domstolen yttrade
Enligt 4 kap. 1 § första stycket utlänningslagen (2005:716) är en flykting en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd. Det gäller enligt andra stycket nämnda lagrum oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen utsatts för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda.
Enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen avses med skyddsbehövande i övrigt en utlänning som i andra fall än som avses i 4 kap. 1 § befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon (1) känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, (2) behöver skydd på grund av yttre eller inre väpnad konflikt eller på grund av svåra motsättningar i hemlandet känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp eller (3) inte kan återvända till sitt hemland på grund av en miljökatastrof.
Migrationsöverdomstolen har i rättsfallet MIG 2006:1 slagit fast att bl.a. den av Förenta nationernas flyktingkommissarie utgivna ”Handboken om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning” (handboken) är en viktig rättskälla rörande förfarandet att fastställa skyddsbehov.
Utgångspunkter vid värdering av asylberättelser och bevisning
Inom asylrätten är det en grundläggande princip att det är den asylsökande som skall göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt. I linje med detta har Migrationsöverdomstolen i rättsfallet MIG 2006:1 – efter att även ha slagit fast att det är en vedertagen bevisrättslig princip inom förvaltningsprocessrätten att den som ansöker om en förmån har bevisbördan för att han eller hon uppfyller de krav som uppställs i lagen för att förmånen skall beviljas – konstaterat att bevisbördan initialt ligger på sökanden även när frågan avser uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl.
Det är alltså den sökande som har bevisbördan, vilket innebär att det är han eller hon själv som i första hand har att tillhandahålla relevanta uppgifter till ledning för bedömningen av hans eller hennes behov av skydd. För att en sökande skall kunna få uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande i övrigt måste krav ställas på att denne talar sanning och hjälper utredaren så att alla fakta i ärendet kan klarläggas (se handboken artiklarna 195 och 205 a). Detta inbegriper även att den asylsökande måste göra sin identitet sannolik.
Med hänsyn till de problem en sökande kan ha att tillhandahålla bevisning kan Migrationsverket och i vissa fall även en migrationsdomstol – trots att sökanden har den initiala bevisbördan – i vissa fall få dela ansvaret att fastställa vissa fakta bl.a. avseende inhämtande av landinformation. Utredningsansvaret avseende fakta kan också innebära att det allmänna i vissa fall måste bistå sökanden med att få autenciteten i originalhandlingar bedömda av svenska ambassader eller låta sökanden få besvara frågor vid en förhandling (se MIG 2006:1 och MIG 2006:7, jfr även handboken artiklarna 196, 204 och 205 b).
Det ligger i sakens natur att många av de förhållanden som åberopas av en asylsökande angående sitt skyddsbehov inte kan göras sannolika med skriftlig eller annan bevisning. I förarbetena till lagen framhålls därför att beviskraven inte kan ställas allt för högt när det gäller påståenden om risk för förföljelse, eftersom någon fullständig bevisning som klart kan styrka att det finns en sådan risk sällan kan läggas fram. Motsvarande synsätt måste även anläggas när den sökande gör gällande att han eller hon är skyddsbehövande i övrigt. Sökandens berättelse får därför godtas om den framstår som trovärdig och sannolik (se prop. 1996/97:25 s. 98). Inom asylrätten finns därför en bevislättnadsregel till förmån för den asylsökande, tvivelsmålets fördel (benefit of the doubt). En förutsättning för att den asylsökande skall kunna få förmånen av denna bevislättnadsregel är att han eller hon gjort ett ärligt försök att styrka sin berättelse och att hans eller hennes allmänna trovärdighet inte ifrågasätts (se handboken artiklarna 203 och 204).
Vid bedömningen av trovärdigheten i sökandens utsaga bör enligt bevislättnadsregeln normalt fästas vikt vid att berättelsen är sammanhängande och inte präglas av motstridiga uppgifter. De omständigheter som åberopas får inte heller strida mot allmänt kända fakta, t.ex. relevant och aktuell landinformation. Betydelse i trovärdighetshänseende tillmäts också det förhållandet, att berättelsen till sina huvuddrag förblir oförändrad under asylprövningens gång i olika instanser (jfr handboken artiklarna 197, 204 och 205 a).
I sammanhanget kan även noteras att hantering och bedömning av asylansökningar är ett område som f.n. håller på att harmoniseras inom EU. Medlemsstaterna har bl.a. antagit Rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (asylprocedurdirektivet).
Vidare finns ett regelverk beträffande bedömning av fakta och omständigheter i artiklarna 4 och 5 i rådets direktiv 2004/83/EG av den 29 april 2004 om miniminormer för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det beviljade skyddet (skyddsgrundsdirektivet). Införlivandet av direktiven i svensk rätt har ännu inte skett (se SOU 2006:6 och SOU 2006:61).
Migrationsöverdomstolens bedömning
Hur skyddsskäl skall prövas
Vid prövning av skyddsskäl som åberopats av en sökande är det viktigt att Migrationsverket och domstolarna följer de förvaltningsrättsliga principer som styr förfarandet, vilket inom utlänningsrättens område inbegriper det förfarande för fastställande av fakta som finns i bl.a. artiklarna 195-205 i handboken (jfr prop. 1996/97:25 s. 98). Detta innebär att verket/domstolarna först har att bedöma om sökanden gjort sin identitet och sitt uppgivna medborgarskap eller hemland sannolik.
Migrationsverket/domstolarna har därefter att pröva de åberopade skyddsskälen. Detta inbegriper två delmoment, nämligen dels frågan om sökandens berättelse i sig är tillräcklig för att kriterierna för skydd skall vara uppfyllda (första ledet), dels frågan om sökanden har gjort sin asylberättelse sannolik antingen genom åberopad bevisning eller genom att han eller hon bedöms vara trovärdig och därför tillerkänts förmånen av uppkommet tvivelsmål (andra ledet).
Det är inte givet att prövningen alltid måste ske i denna ordning och i vissa fall kan det även räcka med att enbart pröva ett av dessa två led. Om det exempelvis står klart att sökanden kommer från ett visst land/region och förhållandena i detta är sådant att alla (eller alla i en viss grupp) som kommer från landet/regionen måste ges rätt att stanna som skyddsbehövande behöver oftast inte någon trovärdighetsbedömning göras, eftersom redan det förhållandet att sökanden är från regionen/landet är tillräckligt för uppehållstillstånd. Detta är dock en undantagssituation och oftast måste en individuell bedömning av skyddsskälen göras.
På samma sätt räcker det att pröva tillräckligheten (dvs. första ledet), om sökanden enbart åberopat omständigheter som inte kan konstituera flyktingskap eller ställning som skyddsbehövande i övrigt, t.ex. enbart sociala och ekonomiska skäl. På motsvarande sätt kan det ibland räcka att Migrationsverket eller migrationsdomstolarna gör en bedömning enligt det andra ledet.
Om det kan fastställas att sökanden ljugit om sin identitet och/eller sitt medborgarskap/hemland och ovisshet alltjämt kvarstår i nämnda delar, är det sällan meningsfullt att pröva berättelsen specifikt mot förhållandena i det uppgivna hemlandet. Vidare kan det vara svårt att pröva berättelsen mot landinformation om berättelsen är alltför vag eller alltför motsägelsefull. Det är också viktigt att Migrationsverket och domstolarna – när de kommer in på prövningen enligt andra ledet – först prövar om sökanden kunnat göra sin berättelse sannolik genom den bevisning han eller hon åberopat, innan de går in på sin trovärdighetsbedömning. Det är således inte riktigt att, som migrationsdomstolen gjort i det aktuella fallet, först gå in på en bedömning av sökandens allmänna trovärdighet innan bevisningen värderas.
Migrationsverket och domstolarna måste också i prövningen enligt andra ledet noga skilja på vad som utgör bevismedel och vad som är sökandens utsaga.
Sökandens identitet
I en prövning av en asylansökning måste som ovan nämnts alltid initialt bedömas om sökanden gjort sin identitet och sitt ursprung sannolik, bl.a. för att fastställa vilket eller vilka länder ansökan skall prövas mot.
I förevarande fall är utrett att A under asylutredningen medvetet lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. A har enligt Migrationsöverdomstolens bedömning inte lyckats göra någon av de identiteter A uppgett under utredningen sannolika. Frågetecken kvarstår därför beträffande de uppgifter som A lämnat rörande sitt ursprung och sin familj. Migrationsöverdomstolen godtar trots detta att prövning görs mot det uppgivna hemlandet, eftersom ingen av parterna har motsatt sig detta. Det kan konstateras att sökanden från detta land inte generellt kan ges uppehållstillstånd på grund av skyddsskäl. En individuell prövning av de uppgivna omständigheterna måste alltså göras.
Värdering av åberopad bevisning
A har till stöd för sin ansökan åberopat handlingar som ostridigt är falska, eftersom namnet på den person handlingarna avser har ändrats. Handlingarnas bevisvärde måste med beaktande av detta anses vara så lågt att domstolen kan bortse ifrån dessa vid den fortsatta bedömningen. Det kan i sammanhanget noteras att det även finns andra omständigheter som kraftigt minskar vissa av handlingarnas bevisvärde, nämligen dels att de utgör en skriftväxling mellan myndigheter som normalt är sekretessbelagd för enskilda, dels att de tillhandahållits av smugglare. Inte heller den av A åberopade tidningsartikeln ger, bl.a. med beaktande av A:s oklara identitet, något nämnvärt stöd för A:s redogörelse.
Vad därefter gäller värderingen av vittnena B:s och C:s utsagor ger dessa – åtminstone på det sätt utsagorna utformats hos Migrationsöverdomstolen – ett visst stöd för A:s redogörelse. Utsagorna är emellertid mycket vaga och detaljfattiga särskilt när det gäller avgörande moment som t.ex. omständigheterna vid de olika gripandena och husrannsakningarna. B har vidare under utredningen och hos domstolarna lämnat motstridiga uppgifter om väsentliga händelser för familjen, vilket B inte kunnat förklara på ett godtagbart sätt. Till detta kommer att vittnenas uppgifter bör värderas med stor försiktighet, eftersom såväl B som C båda har ett eget intresse av att A får tillstånd att stanna i Sverige. I detta sammanhang kan noteras att familjen, om den anlänt vid samma tillfälle, hade prövats som en enhet enligt principen om familjens enhet, varvid familjemedlemmarna inte kunnat vittna till förmån för varandra.
Migrationsöverdomstolen finner sammanfattningsvis att A inte lyckats styrka sina påståenden med skriftlig eller annan bevisning. Migrationsöverdomstolen har härefter att pröva om A:s redogörelse ändå framstår som trovärdig och – om så bedöms vara fallet – A bör ges fördel av det uppkomna tvivelsmålet (jfr handboken artikel 196). Bedömningen av trovärdigheten bör därvid följa de kriterier som uppställts i handboken (se redogörelsen ovan samt handboken artiklarna 197, 203-204 och 205 a).
Bedömning av sökandens trovärdighet
Som ovan redovisats har A under asylutredningen lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Detta är en omständighet som normalt inverkar på beslutet om tillstånd och även kan utgöra grund för återkallelse av uppehållstillstånd enligt 7 kap. 1 § utlänningslagen och förordnande om återreseförbud enligt 8 kap. 19 § samma lag (jfr regeringens beslut den 7 juli 2005, reg. 100-05). Det ligger i sakens natur att den som beslagits med att lämna oriktiga uppgifter om sin identitet kan få svårt att göra sin berättelse trovärdig så länge det alltjämt kvarstår frågetecken kring vem den asylsökande är och dennes ursprung.
A har vidare till stöd för sin ansökan åberopat handlingar som är falska. Enligt Migrationsöverdomstolens uppfattning minskar även denna omständighet starkt tilltron till A:s uppgifter i övrigt.
Trots att det numera är klarlagt att A lämnat oriktiga uppgifter måste en helhetsbedömning av A:s berättelse ändå göras, eftersom osanna påståenden och falska handlingar i sig inte är tillräckligt för att vägra uppehållstillstånd (jfr handboken, artiklarna 199 och 205 b).
När det gäller bedömningen av trovärdigheten av A:s redogörelse konstaterar Migrationsöverdomstolen inledningsvis att A:s berättelse i dess helhet är vag och anmärkningsvärt detaljfattig. A har t.ex. inte kunnat lämna några närmare detaljer kring omständigheterna vid de upprepade frihetsberövandena. Inte heller minns A några detaljer kring när eller hur A fick de av honom påstådda fysiska skadorna. A är också ytterst vag beträffande omständigheterna kring de demonstrationer som A påstår sig ha deltagit i.
A har även både under asylutredningen och hos domstolarna i vissa avseenden ändrat sin berättelse. A har också lämnat ett flertal motstridiga uppgifter om sin medverkan i och sympatier för den regimkritiska organisationen som A uppgett sig kunna sammankopplas med. A har vid upprepade förhör hävdat att han alltid agerat försiktigt samt försökt hålla sig undan, vilket står i strid med att A påstått sig ha deltagit i offentliga demonstrationer samt transporterat flygblad åt organisationen. Det sistnämnda har enligt A:s egen uppgift dessutom varit förenat med stora risker. Vidare har A hävdat att han aldrig haft någon egentlig kontakt med organisationen samtidigt som att det skulle vara organisationen som låg bakom A:s flykt från sjukhuset i februari 2004.
Med hänsyn till vad som ovan redovisats finner Migrationsöverdomstolen sammanfattningsvis att A inte lyckats göra sin berättelse trovärdig. A kan därför inte få fördelen av den ovan nämnda bevislättnadsreglen.
Migrationsöverdomstolen finner således vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet att A inte förmått göra sannolikt att A känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av en politisk uppfattning som tillskrivits A av myndigheterna. A har inte heller gjort sannolikt att A är skyddsbehövande i övrigt. På grund av det anförda skall Migrationsverkets överklagande bifallas på så sätt att Migrationsverkets beslut den 27 december 2004 fastställs, dock med den ändringen att A skall utvisas.
Migrationsöverdomstolens avgörande. Migrationsöverdomstolen bifaller överklagandet och fastställer, med ändring av migrationsdomstolens dom, Migrationsverkets beslut den 27 december 2004, med den ändringen att A utvisas.