Norrtälje tingsrätt
Allmän åklagare väckte vid Norrtälje TR åtal mot DW och RD, båda födda 1979, för skadegörelse enligt följande gärningsbeskrivning: DW och RD har tillsammans och i samförstånd d 10 jan 1999 krossat ett fönster till entrédörren samt ett skyltfönster till Pressbyrån i Rimbo, Norrtälje kommun, genom att sparka på rutorna, varvid skador för ca 10 000 kr uppkommit.
Kioskägaren yrkade skadestånd av DW och RD solidariskt med 10 000 kr avseende reparationskostnader.
DW och RD förnekade gärningen.
Av utredningen i målet framgick att skadegörelsen hade inträffat omkring klockan 00.40, då larmet hade gått. Ett av åklagaren åberopat vittne berättade att han hade sett DW och RD, vilka var väl bekanta för honom, sparka sönder rutorna på Pressbyrån.
Tingsrätten fann i dom d 21 april 1999 övertygande visat att det var DW och RD som hade gjort sig skyldiga till den åtalade skadegörelsen. Under rubriken Påföljd anförde tingsrätten i domskälen: DW är 19 år gammal. Han förekommer inte i kriminalregistret men har i september 1995 dömts för grov misshandel, varvid han överlämnades till vård inom socialtjänsten. Han fullgör för närvarande militärtjänst som skyddsvakt vid I 1 i Södertälje. Han har uppgivit att han inte har några problem med alkohol eller andra droger.
Även RD är 19 år gammal. Han dömdes i september 1998 för misshandel till skyddstillsyn med samhällstjänst 65 timmar. Enligt inhämtat frivårdsyttrande fullgjorde han samhällstjänsten på Textilia AB i Rimbo till full belåtenhet. Han har skött kontakten med sin övervakare bra. Han bor hos sin mor och studerar på Komvux i Rimbo med sikte på ett arbete med datorer. Inte heller han säger sig ha något alkohol- eller narkotikaberoende.
Skadegörelse bestraffas ofta endast med dagsböter. Emellertid har tingsrätten tyckt sig märka att antalet fall av meningslös vandalism på allmän plats av det slag som här har förekommit har blivit vanligare. De som drabbas är ofta småföretagare med förhållandevis begränsade resurser. För dem orsakar skadegörelsen betydande kostnader och andra olägenheter, inte minst eftersom samma målsägande kan drabbas av upprepad skadegörelse. Även om det finns en försäkring uppstår kostnader för självrisk, och för många företagare leder de upprepade försäkringsfallen till att självrisken blir för hög eller att försäkringsbolagen inte är beredda att försäkra företaget. Ofta flyr gärningsmännen – som i detta fall – från platsen och vill inte stå till svars för vad de ställt till med. Omständigheterna vid dessa skadegörelsebrott, som begås nattetid i centrala delar av kommunens tätorter, är sådana att upptäcktsrisken inte är särskilt hög.
Tingsrätten anser av dessa skäl att skadegörelsebrott med inslag av meningslös förstörelselusta bör beivras strängare än som hittills varit vanligt. Om det inte rör sig om mera bagatellartade fall eller om brott med förmildrande omständigheter – till exempel att gärningsmannen stannat på platsen och tagit på sig ansvaret för vad han gjort – bör påföljden på grund av brottets art kunna bestämmas till ett kortare fängelsestraff. Eftersom skadegörelsebrott ofta begås av berusade ungdomar bör det anses föreligga särskilda skäl att utdöma fängelse också när gärningsmannen är under 21 år.
Vad DW och RD gjort sig skyldiga till är skadegörelse av det slag som av nyss angivna skäl bör leda till fängelse. På grund av deras ålder kan strafftiden begränsas till 14 dagar.
Domslut
Tingsrätten dömde envar av DW och RD enligt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till fängelse 14 dagar. DW och RD ålades att solidariskt utge skadestånd till målsäganden med 10 000 kr.
DW och RD överklagade i Svea hovrätt och yrkade ogillande av åtalet och skadeståndstalan. I andra hand yrkade de att de skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd.
Åklagaren bestred ändring (även för målsägandens räkning).
Svea hovrätt
Hovrätten anförde i dom d 9 juli 1999.
Domskäl
Vad som förekommit i hovrätten föranleder inte hovrätten att göra någon annan bedömning än den tingsrätten gjort vare sig i fråga om skuld eller skadestånd.
Liksom tingsrätten har hovrätten kunnat konstatera att antalet fall av meningslös vandalism av det slag varom här är fråga har blivit allt vanligare. Hovrätten delar därför tingsrättens uppfattning att det finns anledning att skärpa påföljden för sådana brott. Hovrätten gör således ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort i fråga om val av påföljd.
Domslut
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
DW och RD överklagade och yrkade, var och en för sin del, att HD skulle döma till en icke frihetsberövande påföljd.
Riksåklagaren bestred ändring.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
Högsta domstolen
HD beslöt följande dom.
Domskäl
I enlighet med vad domstolarna funnit har DW och RD gjort sig skyldiga till skadegörelse genom att tillsammans och i samförstånd krossa ett fönster till entrédörren samt ett skyltfönster till Pressbyråns butik i Rimbo inom Norrtälje kommun, varvid skador för ca 10 000 kr uppkommit. DW och RD har i HD erkänt gärningen men inte kunnat lämna någon annan förklaring till denna än att skadegörelsen berott på ett infall, föranlett av att de vid tillfället varit kraftigt berusade.
Straffet för skadegörelse är enligt 12 kap 1 § BrB böter eller fängelse i högst 6 månader. I praxis bestäms straffet vanligen till böter även vid skador för förhållandevis höga belopp (jfr Sterzel, Studier rörande påföljdspraxis, s 3-5 ff).
I enlighet med vad Riksåklagaren har anfört är meningslös förstörelse på allmän plats av det slag som det här är fråga om ägnad att ge upphov inte bara till avsevärda olägenheter för målsäganden utan också till obehag för allmänheten. Även i betraktande av detta kan straffvärdet av brottet enligt hittillsvarande praxis inte anses vara så högt att det föranleder att påföljden skall bestämmas till fängelse. Härvid är också att beakta att DW och RD var endast 19 år när de begick brottet.
Fråga uppkommer då om det finns anledning till en ändrad praxis när det gäller brott av nu aktuellt slag. Vid tillkomsten av 1988 års regler om straffmätning och påföljdsval underströks betydelsen av en enhetlig rättstillämpning, något som också har kommit till uttryck i 29 kap 1 § 1 st BrB. Det borde i första hand ankomma på lagstiftaren att väga in sådana omständigheter som att brottsligheten blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former. I vissa fall kunde det emellertid också finnas anledning till en ändrad domstolspraxis av sådana skäl. (prop 1987/88:120 s 37 och 80).
Att i rättspraxis låta bedömningen av straffvärdet för ett enskilt brott påverkas av brottsutvecklingen bör emellertid ske med viss försiktighet och normalt förutsätta objektivt hållbara uppgifter om att en viss typ av brottslighet ökat i omfattning eller antagit mera svårartade former (jfr t ex NJA 1989 s 870 och 1992 s 190). Riksåklagaren har emellertid förklarat att han inte har något belägg för att skadegörelsebrott generellt sett blivit vanligare eller allvarligare vare sig i hela landet eller i ett lokalt perspektiv. Det finns inte heller underlag för att anta att skadegörelse av den art som det är fråga om i målet har ökat på ett sätt som bör påverka bedömningen.
Både DW och RD har före den nu aktuella skadegörelsen dömts för brott. DW har i september 1995 dömts för bl a grov misshandel, varvid det överlämnats åt socialnämnden att föranstalta om vård, och RD har i september 1998 dömts för misshandel till skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Inte heller dessa tidigare lagföringar kan föranleda att påföljden nu bör bestämmas till fängelse.
Den RD ådömda skyddstillsynen pågår fortfarande. DW har i maj 2000 dömts för misshandel och hets mot folkgrupp till skyddstillsyn i förening med fängelse 2 månader, varvid förordnats att fängelsestraffet skulle anses helt verkställt genom anhållande och häktning. Påföljden i förevarande mål bör för envar av de tilltalade med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB bestämmas till ett högt bötesstraff.
Domslut
HD ändrar hovrättens dom på det sättet att påföljden för envar av DW och RD med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 2 BrB bestäms till 100 dagsböter om 30 kr.
HD:s dom meddelades d 26 sept 2000 (mål nr B 3332-99).