Författningskommentar
Förslaget till lag om vissa kommunala befogenheter
Förslaget till lag om vissa kommunala befogenheter har behandlats i avsnitt 10. Lagen ersätter den kommunala delegationslagen (1954:130), lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m., lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande, lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet, lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade, lagen (1989:977) om kommunalt stöd till ungdomsorganisationer, lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet, lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd, lagen (2002:683) om rätt för kommuner att ge stöd till åtgärder i vissa investeringsprogram, lagen (2004:772) om kommunal medverkan vid statlig trängselskatt, lagen (2004:1225) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sjuktransporter, lagen (2005:952) om vissa kommunala befogenheter i fråga om kollektivtrafik, lagen (2006:492) om kommunal befogenhet att tillhandahålla servicetjänster åt äldre och lagen (2007:1360) om kommuners medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
I huvudsak innebär förslaget att befintliga bestämmelser sammanförs i en ny lag. Samtliga bestämmelser i lagen utgör undantag från kommunallagen (1991:900), KL, vad gäller kommuners och landstings befogenheter. Vissa redaktionella ändringar har gjorts, bl.a. mot bakgrund av att språkbruket i några av lagarna framstår som ålderdomligt. Bestämmelser som utgör undantag från lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § KL har angetts särskilt i lagens första kapitel. Vidare har bestämmelser som utgör avsteg från självkostnads- principen i 8 kap. 3 c § KL och förbudet mot driva företag i vinstsyfte i 2 kap. 7 § KL särskilt angetts i samma kapitel. Däremot har det inte särskilt angetts vilka bestämmelser som utgör undantag från den grundläggande kompetensbestämmelsen i 2 kap. 1 § KL om förbud mot att ge understöd åt enskild, eftersom det av bestämmelsens ordalydelse framgår vem som är stödberättigad. Inte heller har det särskilt angetts vilka bestämmelser som utgör undantag från kompetensbestämmelsen i 2 kap. 1 § KL om att uppgifter som ankommer på annan inte får handhas av kommunen eller landstinget, eftersom det av bestämmelsernas ordalydelse framgår att kommunen respektive landstinget har rätt att ha hand om en specifik angelägenhet. Vidare har inte bestämmelser som utgör undantag från likställighetsprincipen i 2 kap. 2 § KL särskilt angetts, eftersom det av bestämmelserna framgår att kommunen eller landstinget får frångå kravet på en objektiv och rättvis likabehandling av kommunmedlemmarna.
Bestämmelserna i 2 kap. 1–3 §§ och 3 kap. 6 § är nya i förhållande till de lagar som nu föreslås upphöra att gälla. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § ersätter dock till viss del 9 § väglagen (1971:948) som också föreslås upphävas. Bestämmelserna i 2 kap. 1–3 §§ har behandlats i avsnitt 6.1−2 och avsnitt 8.4. Bestämmelsen i 3 kap. 6 § har behandlats i avsnitt 7.3.
1 kap. Inledande bestämmelser
Innehåll
1 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Bestämmelsen anger lagens tillämpningsområde och dess förhållande till kommunallagen.
Undantag från kravet på kommunal anknytning
2 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10, 6.2.2 och 8.4.
I paragrafens första stycke anges vilka bestämmelser i lagen som utgör undantag från lokaliseringsprincipen i 2 kap. 1 § KL. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser får kommuner och landsting således göra undantag från lokaliseringsprincipen. Bestämmelsen ersätter motsvarande bestämmelser om undantag från lokaliseringsprincipen i lagen (2004:1225) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sjuktransporter och lagen (2005:952) om vissa kommunala befogenheter i fråga om kollektivtrafik. I bestämmelsen tydliggörs också att motsvarande undantag från lokaliseringsprincipen finns vad gäller rätt för kommun att bistå utländska studerande, kommunala åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar samt kommunal tjänstexport och kommunalt internationellt bistånd. Bestämmelsen innebär en redaktionell bearbetning såtillvida att samtliga dessa undantag från lokaliseringsprincipen samlas i en paragraf, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser. Vidare innebär bestämmelsen att vid tillämpningen av 2 kap. 3 § om medfinansiering av projekt inom ramen för EG:s strukturfonder och program, utgör inte lokaliseringsprincipen något hinder för kommuners och landstings internationella samarbete eller satsningar som kan anses motiverade utifrån regional nytta och som innebär tilldelning av EU- medel.
Paragrafens andra stycke innebär att kommuner och landsting, vid tillämpningen av 2 kap. 1 § om bidrag till byggande av statlig väg och järnväg, endast får göra undantag från lokaliseringsprincipen i KL om särskilda skäl föreligger. Genom att undantaget är tillämpligt endast då särskilda skäl föreligger är bestämmelsen förknippad med vissa begränsningar. Exempelvis finns fortfarande naturligtvis en begränsning såtillvida att bidrag från en kommun eller ett landsting inte får ges till projekt i en helt annan del av landet. Med rekvisitet särskilda skäl avses att projektet, till vilket bidraget ges, ska ha regional nytta för ett större område än varje enskild kommun. Den nya trafiklösningen måste även medföra markant förbättrade kommunikationsmöjligheter i området.
Krav på affärsmässighet
3 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
I paragrafen anges vilka bestämmelser i lagen som utgör undantag från självkostnadsprincipen och förbudet mot att driva företag i vinstsyfte i 8 kap. 3 c § respektive 2 kap 7 § KL. Bestämmelsen ersätter nuvarande bestämmelser om att verksamheten ska bedrivas på affärsmässiga grunder i lagen (2004:1225) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sjuktransporter, lagen (2005:952) om vissa kommunala befogenheter i fråga om kollektivtrafik och lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd. Bestämmelsen innebär en redaktionell bearbetning så till vida att kravet på att verksamheten ska bedrivas affärsmässigt samlas i en paragraf. Bestämmelsen innehåller också ett förtydligande att kravet på affärsmässighet utgör ett undantag från bestämmelserna i 2 kap. 7 § och 8 kap. 3 c § KL. Någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser är dock inte avsedd. Vidare innebär bestämmelsen ett krav på affärsmässighet i samtliga fall då kommuner tillhandahåller lokaler till företag enligt 3 kap. 6 §. En kommun som avser att uppföra en lokal för uthyrning måste därför göra en grundlig ekonomisk analys och kalkyl. Av den ekonomiska analysen ska framgå att det är möjligt att täcka de faktiska kostnaderna, dvs. samtliga kostnader för fastighetsförvaltning och medel för konsolidering och utdelning på insatt kapital, samt att verksamheten inte blir beroende av stöd eller korssubventioner. Affärsmässighet behöver i detta fall inte innebära en strävan efter kortsiktig vinstmaximering, men utgångspunkten bör likväl vara en strävan efter i vart fall långsiktig vinst. En följd av kravet på affärsmässighet blir att lokalhyrorna måste sättas till en nivå som motsvarar den en privat aktör skulle ha tillämpat.
Skyldigheter enligt socialtjänstlagen
4 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
I paragrafens första stycke anges att bestämmelserna om stöd till boende och servicetjänster åt äldre inte medför någon inskränkning i de skyldigheter som kommunen har enligt socialtjänstlagen (2001:453). Bestämmelsen ersätter motsvarande bestämmelser i lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet och lagen (2006:492) om kommunal befogenhet att tillhandahålla servicetjänster åt äldre. Någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser är inte avsedd.
I paragrafens andra stycke specificeras vilken kommunal nämnd som ansvarar för servicetjänster för äldre. Bestämmelsen ersätter motsvarande bestämmelse i lagen om kommunal befogenhet att tillhandahålla servicetjänster åt äldre. Någon förändring i sak är inte avsedd.
2 kap. Rätt att lämna olika former av bidrag, bistånd och stöd Bidrag till byggande av statlig väg och järnväg
1 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 6.2.2.
Med stöd av bestämmelsen får kommuner och landsting lämna bidrag till byggande av väg och järnväg som staten ansvarar för. Bestämmelsen utvidgar således kommunernas och landstingens befogenheter i förhållande till kompetensbestämmelsen i 2 kap. 1 § KL om att uppgifter som ankommer på annan inte får handhas av kommuner eller landsting. Bestämmelsen innebär en möjlighet, men ingen skyldighet, för kommunerna att lämna bidrag till byggande av statlig väg och järnväg.
Bestämmelsen ersätter nuvarande 9 § väglagen (1971:948), som upphör att gälla.
Med bidrag avses i första hand medel för att finansiera en investering, men det kan även avse att kostnadsfritt ställa mark till förfogande. Avsikten är inte att begränsa vad som enligt tidigare praxis godtagits som bidrag till vägbygge, t.ex. räntekostnader eller uteblivna ränteintäkter vid förskotteringar. Bidragets storlek bestäms av kommunen eller landstinget. I begreppet bidrag ligger dock en begränsning såtillvida att det inte kan vara fråga om att helt finansiera viss investering.
Vad som avses med byggande av väg framgår av väglagen (1971:948) och vad som avses med byggande av järnväg framgår av lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.
Med väg som staten ansvarar för avses allmän väg som staten är väghållare för. Med järnväg som staten ansvarar för avses den järn- vägsinfrastruktur som tillhör eller ägs av staten och som förvaltas av Banverket.
Av 1 kap. 2 § framgår att kommuner och landsting, om särskilda skäl föreligger, kan lämna bidrag till byggande av väg och järnväg som staten ansvarar för, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Se vidare kommentaren till denna bestämmelse.
Bidrag till högskoleverksamhet
2 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 6.3.2.
Med stöd av bestämmelsen får kommuner och landsting lämna bidrag till utbildning och forskning som bedrivs vid statliga universitet och högskolor samt av enskilda utbildningsanordnare med examensrätt enligt lagen (1993:792) om tillstånd att utfärda vissa examina. Bestämmelsen utvidgar kommunernas och landstingens befogenheter i förhållande till kompetensbestämmelsen i 2 kap. 1 § KL om att uppgifter som ankommer på annan inte får handhas av kommuner eller landsting samt i förhållande till den kompletterande bestämmelsen i 2 kap. 8 § KL. Utgångspunkten är att den enskilda utbildningsanordnaren är att betrakta som en näringsidkare enligt 2 kap. 8 § KL.
Däremot utgör inte bestämmelsen något undantag från lokaliserings- principen, vilket innebär att åtgärden måste ha anknytning till kommu- nens eller landstingets område eller deras medlemmar för att vara kompetensenlig.
Med begreppet bidrag avses ett tillskott av medel. Någon begränsning vad gäller ändamålet, förutom att det ska vara fråga om bidrag till högskoleutbildning eller forskning, uppställs inte. I begreppet utbildning ingår bidrag till stödfunktioner och infrastruktur. Det kan vara fråga om såväl allmänna som riktade bidrag. Det ankommer på kommunen eller landstinget att besluta om bidragets storlek och innehåll. I begreppet bidrag ligger dock en begränsning såtillvida att det inte kan vara fråga om att helt finansiera viss utbildning eller forskning. Att starta eller driva högskoleverksamheten är dessutom förbehållet staten eller den enskilda utbildningsanordnaren.
Medfinansiering av projekt inom ramen för EG:s strukturfonder och program
3 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 8.4.
Med stöd av bestämmelsen, och bestämmelsen i 1 kap. 2 §, får kommuner och landsting befogenhet att medfinansiera projekt inom ramen för EG:s strukturfonder och program, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Se vidare kommentaren till 1 kap. 2 §.
Bestämmelsen innebär en möjlighet, men ingen skyldighet, för kommunerna att medfinansiera projekt ur EG:s strukturfonder och program.
Den utvidgade kompetensbestämmelsen är endast tillämplig på kommuners och landstings medfinansiering av projekt inom ramen för EG:s strukturfonder och program. En utvidgad kompetens som är tillämplig för andra projekt, t.ex. inom ramen för regionala tillväxt- program skulle kunna utnyttjas för i princip alla kommunala bidrag till näringslivsinriktade projekt, vilket inte är avsikten. En bedömning utifrån
2 kap. 1 § KL ska således göras i frågor som gäller kommunal medfinansiering av projekt utanför ramen för EG:s strukturfonder och program.
Rätt att bistå utländska studerande
4 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar, tillsammans med 1 kap. 2 §, innehållet i lagen (1962:638) om rätt för kommun att bistå utländska studerande. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Av 1 kap. 2 § framgår att kommuner och landsting kan bistå utländska studerande, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Se vidare kommentaren till denna bestämmelse.
Stöd till ungdomsorganisationer
5 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar innehållet i lagen (1989:977) om kommunalt stöd till ungdomsorganisationer. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Stöd till boende
6 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar, tillsammans med 1 kap. 4 § första stycket, lagen (1993:406) om kommunalt stöd till boendet. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Av 1 kap. 4 § första stycket framgår att bestämmelsen om stöd till boende inte medför någon inskränkning i de skyldigheter som kommunen har enlig socialtjänstlagen (2001:453). Se vidare kommentaren till denna bestämmelse.
Servicetjänster åt äldre
7–8 §§
Bakgrunden till och skälen för paragraferna har behandlats i avsnitt 10.
Paragraferna motsvarar, tillsammans med 1 kap 4 §, innehållet i lagen (2006:492) om kommunal befogenhet att tillhandahålla servicetjänster åt äldre. Bestämmelserna har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedda att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser.
Av 1 kap. 4 § första stycket framgår att bestämmelsen om stöd till boende inte medför någon inskränkning i de skyldigheter som kommunen har enlig socialtjänstlagen (2001:453). Av 1 kap. 4 § andra stycket framgår vilken kommunal nämnd som ansvarar för servicetjänster för äldre. Se vidare kommentaren till dessa bestämmelser.
Stöd till åtgärder i vissa investeringsprogram
9 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar innehållet i lagen (2002:683) om rätt för kommuner att ge stöd till åtgärder i vissa investeringsprogram. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
3 kap. Rätt att bedriva vissa typer av näringsverksamhet Sysselsättning för personer med funktionshinder
1 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar innehållet i lagen (1970:663) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, bl.a. genom att begreppet personer med funktionshinder ersätter begreppet handikappade, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Sjuktransporter
2 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar, tillsammans med 1 kap 2−3 §§, innehållet i lagen (2004:1225) om vissa kommunala befogenheter i fråga om sjuktransporter. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Av 1 kap. 2 § framgår att kommuner och landsting får ingå avtal om att
utföra sjuktransporter, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Av 1 kap. 3 § framgår att sådan verksamhet ska utövas på affärsmässiga grunder. Se vidare kommentaren till dessa bestämmelser.
Kollektivtrafik
3–5 §§
Bakgrunden till och skälen för paragraferna har behandlats i avsnitt 10.
Paragraferna motsvarar, tillsammans med 1 kap. 2−3 §§, innehållet i lagen (2005:952) om vissa kommunala befogenheter i fråga om kollektivtrafik. Bestämmelserna har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedda att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser.
Av 1 kap. 2 § framgår att kommuner och landsting får ingå avtal om att utföra viss kollektivtrafik, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Av 1 kap. 3 § framgår att sådan verksamhet ska ske på affärsmässiga grunder. Se vidare kommentaren till dessa bestämmelser.
Lokaler
6 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3.
Genom bestämmelsen i paragrafens första stycke tydliggörs att kommuner får tillgodose små företags behov av lokaler i kommunen under förutsättning att verksamheten inriktar sig på företagarkollektivet i allmänhet. Bestämmelsen tydliggör således kommunernas befogenheter i förhållande till bestämmelsen i 2 kap. 8 § första stycket KL. Vilken verksamhet som bedrivs i lokalerna saknar betydelse för bedömningen av kompetensenligheten. I begreppet tillhandahålla innefattas att uppföra eller förvärva lokaler i syfte att tillgodose företagens behov, men även att hyra ut lokaler som redan finns i kommunens ägo. Vad som avses med begreppet små företag får bedömas från fall till fall, dock kan EG- kommissionens rekommendation (2003/361/EG) av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag tjäna som vägledning. Enligt denna rekommendation avses med små företag fristående företag och företag som tillsammans med partnerföretag eller anknutna företag har färre än 50 anställda och antingen har en omsättning eller en balansomslutning som motsvarar högst 10 miljoner euro per år.
Genom bestämmelsen i paragrafens andra stycke ges kommuner en rätt att tillhandahålla lokaler även till enskilda företag, under förutsättning att särskilda skäl föreligger. Bestämmelsen utvidgar således kommunernas befogenheter i förhållande till bestämmelsen i 2 kap. 8 § andra stycket KL. Med begreppet enskilda företag innefattas såväl mindre som större företag. Avsikten är dock inte att det ska vara fråga om specialanpassade lokaler. I begreppet särskilda skäl ligger en begränsning genom att en grundförutsättning för tillhandahållandet av lokaler är att det enskilda företaget bedöms sakna möjlighet att själv göra investeringen. I rekvisitet särskilda skäl finns också en begränsning såtillvida att det ska ha framkommit att privata aktörer inte är beredda att göra investeringen. Förutom dessa grundläggande förutsättningar krävs också att det finns omständigheter i det specifika fallet som kan anses utgöra särskilda skäl för tillhandahållandet av lokaler. Som exempel på när sådana särskilda skäl kan anses föreligga kan nämnas fall då kommunen utgör stödområde enligt förordningen (1999:1382) om stödområden för vissa regionala företagsstöd. Även investeringar i uppföranden av teknikparker som är avsedda både för små och enstaka större företag kan i vissa fall omfattas av rekvisitet ”särskilda skäl” i den föreslagna bestämmelsen.
Bestämmelserna i paragrafen omfattar endast kommuner, inte landsting.
Av 1 kap. 3 § framgår att i samtliga fall när kommuner tillhandahåller lokaler till företag ska verksamheten ske på affärsmässiga grunder. I kommentaren till den bestämmelsen behandlas frågan om affärsmässighet vid tillhandahållandet av lokaler till företag närmare.
4 kap. Turism
Åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar
1 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar, tillsammans med 1 kap. 2 §, innehållet i lagen (1968:131) om vissa kommunala befogenheter inom turistväsendet. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Av 1 kap. 2 § framgår att kommuner och landsting får vidta åtgärder för uppförande och drift av turistanläggningar, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dess medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Se vidare kommentaren till denna bestämmelse.
5 kap. Möjlighet att ta ut avgifter i vissa fall
Rätt för kommuner att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m.
1 och 2 §§
Bakgrunden till och skälen för paragraferna har behandlats i avsnitt 10.
Paragraferna motsvarar innehållet i lagen (1957:259) om rätt för kommun att ta ut avgift för vissa upplåtelser av offentlig plats, m.m. Bestämmelserna har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedda att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser.
6 kap. Tjänsteexport och internationellt bistånd
1-9 §§
Bakgrunden till och skälen för paragraferna har behandlats i avsnitt 10.
Paragraferna motsvarar, tillsammans med 1 kap. 2−3 §§, innehållet i lagen (2001:151) om kommunal tjänsteexport och kommunalt internationellt bistånd. Bestämmelserna har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedda att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelser. Således får kommuner och landsting också besluta att kommunala företag och kommunalförbund får ägna sig åt tjänsteexport och internationellt bistånd på samma villkor som anges i kapitlet, vilket följer direkt av 3 kap. 16 § och 3 kap. 20 § KL.
Av 1 kap. 2 § framgår att kommuner och landsting får bedriva tjänstexport och lämna internationellt bistånd, utan att det finns en sådan anknytning till kommunens eller landstingets område eller dessa medlemmar som avses i 2 kap. 1 § KL. Av 1 kap. 3 § framgår att då kommuner och landsting bedriver tjänstexport ska detta ske på affärsmässiga grunder. Se vidare kommentaren till dessa bestämmelser.
7 kap. Övriga befogenhetsutvidgande bestämmelser
Kommunal medverkan vid statlig trängselskatt
1 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10.
Paragrafen motsvarar innehållet i lagen (2004:772) om kommunal medverkan vid statlig trängselskatt. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Kommunal medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder
2 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar innehållet i lagen (2007:1360) om kommuners medverkan i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.
Kommunal delegation
3 §
Bakgrunden till och skälen för paragrafen har behandlats i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar innehållet i den kommunala delegationslagen (1954:130).
Bestämmelsen har bearbetats redaktionellt, men är inte avsedd att innebära någon förändring i sak jämfört med tidigare bestämmelse.