Författningskommentar
Förslaget till kommunallag
5 kap. Fullmäktige
I kapitlet samlas bestämmelserna om fullmäktige. Även bestämmelserna om fullmäktiges uppgifter ska finnas i detta kapitel. Kapitlet bygger på nuvarande 5 kap. KL. Det finns dock ett stort antal bestämmelser i övriga kapitel också som reglerar vad fullmäktige får eller ska göra, t.ex. tillsätta styrelse och nämnder (3 kap. 3 och 4 §§), återkalla uppdraget för förtroendevald (4 kap. 9 §), bestämma om allmänhetens rätt att ställa frågor om årsredovisningen (8 kap. 16 §), besluta att överlämna skötseln av kommunala angelägenheter till annan (10 kap. 1 §), besluta om riktlinjer för god ekonomisk hushållning (11 kap. 1 §) och välja revisorer (12 kap. 4 §).
Fullmäktiges uppgifter
1 § Fullmäktige beslutar i ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt för kommunen eller regionet, främst
1. mål och riktlinjer för verksamheten,
2. budget, skatt och andra viktiga ekonomiska frågor,
3. nämndernas organisation och verksamhetsformer,
4. val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar,
5. val av revisorer,
6. grunderna för ekonomiska förmåner till förtroendevalda,
7. årsredovisning och ansvarsfrihet,
8. folkomröstning i kommunen eller regioner, och
9. extra val till fullmäktige.
Fullmäktige beslutar också i andra ärenden som anges i denna lag eller i andra författningar.
I paragrafen anges fullmäktiges huvudsakliga uppgifter. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 9 § KL (prop. 1990/91:117 s. 157 f., prop. 2005/06:55 s. 54 och prop. 2009/10:80 s. 319).
Denna paragraf preciserar innebörden av att fullmäktige är beslutande församling i kommuner och region. Fullmäktige ska besluta i alla ärenden av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Fullmäktiges beslut gäller i huvudsak beslut av mera grundläggande natur eller av generell räckvidd. Det ska vara fråga om avgöranden där det politiska momentet, allmänt sett, är dominerande (prop. 1973:90 s. 231). Den uppräkning som görs i paragrafen är exempel på sådana betydelsefulla ärenden som ankommer på fullmäktige. Den är dock inte uttömmande, vilket innebär att även andra ärenden kan ligga inom fullmäktiges beslutsområde. De ärendegrupper som anges i paragrafen kan inte bli föremål för delegering, enligt 2 §.
Av första punkten framgår att fullmäktige beslutar om mål och riktlinjer för verksamheten. Med detta avses beslut i sådana övergripande frågor som har betydelse för den kommunala verksamheten i stort. Det gäller t.ex. finanspolitiska riktlinjer och beslut om verksamhets- inriktningen på olika områden. Detta hindrar inte att de nämnder som har ansvaret för ett visst område också har till uppgift att formulera mål för verksamheten. Det som förbehålls fullmäktige är de övergripande frågorna.
Andra punkten ger uttryck för fullmäktiges finansmakt. I begreppet andra viktiga ekonomiska frågor ligger ett allmänt krav på att fullmäktige ska besluta i sådana ärenden som, liksom budgeten och skatten, har avgörande betydelse för den kommunala ekonomin. Det kan t.ex. handla om graden av avgiftsfinansiering och viktiga beslut om förmögenhetstillgångar. Beslut om taxor är ett annat exempel på en finansiell åtgärd som regelmässigt har sådan kommunalekonomisk betydelse att den ankommer på fullmäktige. Till ”viktiga ekonomiska frågor” hör generellt sett beslut om avgifter. Det innebär dock inte att fullmäktige måste avgöra avgiftssättningen i varje enskilt fall (prop. 1990/91:117 s. 159). Om fullmäktige har antagit riktlinjer för avgiftsuttagen bör det vara möjligt att delegera frågan till en nämnd, t.ex. en nämnd som närmare svarar för en viss anläggning att bestämma avgifter för nyttjandet av anläggningen. Även sådana avgiftsuttag som inte har någon direkt betydelse för kommunalekonomin i stort kan anses falla utanför gruppen ”viktiga ekonomiska frågor”. Beslut om kortsiktig upplåning, dvs. i regel lån som har en löptid som understiger ett år, tillhör normalt det delegeringsbara området. I vissa fall kan en fråga om en långsiktig upplåning, som ligger inom ramen för finansieringsbudgeten, vara att betrakta som en ren förvaltningsuppgift för styrelsen. I ett sådant fall är frågan om upplåning inte heller en sådan viktig ekonomisk fråga som är förbehållen fullmäktiges beslut.
Av tredje punkten framgår att fullmäktige beslutar om den kommunala nämndorganisationen. I detta innefattas att fullmäktige utfärdar reglementen för styrelsen och nämnderna, detta framgår också uttryckligen av 6 kap. 44 §.
I punkterna 4–6 anges uppgifter som fullmäktige har enligt särskilda regler i lagen. Av dessa framgår att fullmäktige förrättar val av nämnder och revisorer samt beslutar om grunderna för de förtroendevaldas ekonomiska förmåner.
Av sjunde punkten framgår att till fullmäktiges beslutsområde hör ärenden om årsredovisning och ansvarsfrihet. Detta är en följd av fullmäktiges ansvar för uppföljning och kontroll av hela den kommunala verksamheten. Bestämmelser om ansvarsprövning finns i 24 §, och att fullmäktige ska godkänna årsredovisningen anges i 11 kap. 21 §.
Åttonde punkten innebär att det är exklusivt förbehållet fullmäktige att ta ställning till om folkomröstning ska hållas i en viss fråga. Det gäller oavsett om initiativet till folkomröstning har väckts genom folkinitiativ eller av en behörig initiativtagare inom den kommunala organisationen. Bestämmelser om folkinitiativ finns i 8 kap. 2 §, och bestämmelser om folkomröstning finns 37 § och i lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar.
Nionde punkten innebär att det är förbehållet fullmäktige att ta ställning till om extra val ska hållas. Bestämmelser om extra val finns i 10 §.
Av andra stycket framgår att fullmäktige också beslutar i andra ärenden som anges i denna lag eller i andra författningar. Om fullmäktige enligt en sådan bestämmelse ska fatta beslut kan en sådan uppgift inte delegeras, se även 2 §.
2 § Fullmäktige får uppdra åt en nämnd att i fullmäktiges ställe besluta i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. Ärenden som anges i 1 § första stycket eller som enligt lag eller annan författning ska avgöras av fullmäktige får dock inte delegeras till nämnderna.
Paragrafen reglerar möjligheterna för fullmäktige att delegera ärenden eller ärendegrupper till nämnderna. Paragrafen motsvarar 3 kap. 10 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 158 f.).
Reglerna innebär att det är upp till fullmäktige att avgöra i vilken omfattning delegering bör äga rum. Både grupper av ärenden och ett visst utpekat ärende kan delegeras. Fullmäktige kan när som helst återta sin delegation. Om det anges i en författning att en viss uppgift ankommer på fullmäktige, får en sådan uppgift inte delegeras. Det kan exempelvis gälla beslut om att anta vissa planer, program om mål och riktlinjer och beslut om lokala föreskrifter. De ärendegrupper som anges i 1 § första stycket faller också utanför möjligheten att delegera.
3 § Fullmäktige ska för varje mandatperiod anta ett program med mål och riktlinjer för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare.
I programmet ska det också anges hur fullmäktiges mål och riktlinjer ska följas upp och hur allmänhetens insyn ska tillgodoses.
Paragrafen innehåller bestämmelser om det program med mål och riktlinjer som fullmäktige ska anta för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 3 kap. 19 b § KL (prop. 2013/14:118 s. 95). Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Paragrafen har fått sin utformning efter synpunkter från Lagrådet.
I paragrafens första stycke behandlas det program med mål och riktlinjer som fullmäktige ska anta för sådana kommunala angelägenheter som utförs av privata utförare. Vad som avses med privata utförare framgår av 10 kap. 7 §, se även kommentaren till denna bestämmelse. Fullmäktige ska anta program för varje mandatperiod. Kravet på att anta ett program för varje mandatperiod innebär att fullmäktige ska ta minst ett formellt beslut varje mandatperiod. Det är dock möjligt att enbart fastställa ett befintligt program om fullmäktige inte finner skäl att ändra programmet.
Det är övergripande mål och riktlinjer som fullmäktige ska anta i programmet. Privata utförare kan finnas inom många områden varför det kan vara svårt att i ett enda dokument utforma riktlinjer för samtliga verksamhetsområden. Kommunen eller regionet får självt besluta om programmet ska omfatta alla kommunala verksamheter eller om det ska vara olika program för olika verksamhetsområden.
Att fullmäktige ska anta mål innebär att varje kommun och region ska formulera tydliga mål för sina privata utförare utifrån exempelvis effektivitets- och kvalitetssynpunkt. Finns andra krav som t.ex. miljö-, jämställdhets- eller integrationskrav kan dessa anges.
I kravet att anta riktlinjer ligger att ange tydliga kriterier för hur uppgiften ska utföras för att uppnå de mål som fullmäktige angivit. En fråga som kan uppmärksammas i kriterierna är om verksamheten ska upphandlas eller om ett valfrihetssystem ska inrättas.
Av andra stycket framgår att det i programmet ska anges hur fullmäktiges mål och riktlinjer ska följas upp. Det kan exempelvis anges om det vilar ett särskilt ansvar på en speciell nämnd i något avseende vad gäller uppföljning eller om det finns behov av att tillföra särskilda resurser för uppföljning. Om nämnderna förväntas göra särskilda risk- och sårbarhetsanalyser i något avseende är detta också något som kan anges. Av 6 kap. 6 § framgår att nämnderna inom sitt ansvarsområde ska se till att verksamheten bedrivs i enlighet för att med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de bestämmelser i lag eller annan författning som gäller för verksamheten. Detta ansvar innefattar verksamhet som utförs av privata utförare.
4 § I samband med att budgeten fastställs eller anslag annars beviljas får fullmäktige uppdra åt en nämnd att genomföra en viss verksamhet inom ramen för de riktlinjer om verksamheten som fullmäktige har fastställt, om inte något annat följer av lag eller annan författning.
I paragrafen klargörs fullmäktiges möjligheter att ge s.k. finansbemyndiganden. Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 kap. 12 § KL (prop. 1990/91:117 s. 159).
Med stöd av regeln kan fullmäktige bevilja nämnderna ett ramanslag för en hel verksamhet eller för en hel nämnd. En förutsättning är dock att fullmäktige fastställt verksamhetens omfattning och inriktning genom riktlinjer. Riktlinjerna bör vara sådana att fullmäktiges prioriteringar respekteras. Bestämmelsen får inte tillämpas om annat följer av lag eller annan författning. Inom vissa områden, t.ex. socialtjänsten, finns obligatoriska uppgifter med lagfästa mål.
Antalet ledamöter och ersättare
5 § Fullmäktige bestämmer hur många ledamöter som fullmäktige ska ha. Antalet ska bestämmas till ett udda tal och till minst
1. 21 i kommuner med högst 8 000 röstberättigade,
2. 31 i kommuner med över 8 000 röstberättigade och i region med högst 140 000 röstberättigade,
3. 41 i kommuner med över 16 000 röstberättigade,
4. 51 i kommuner med över 24 000 röstberättigade och i region med över 140 000 röstberättigade,
5. 61 i kommuner med över 36 000 röstberättigade,
6. 71 i region med över 200 000 röstberättigade, och
7. 101 i kommuner med över 600 000 röstberättigade och i region med över 300 000 röstberättigade.
I paragrafen regleras antalet fullmäktigeledamöter. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 1 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175 och prop. 2013/14:5 s. 97). Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1.
Av bestämmelsen framgår att det ankommer på fullmäktige att avgöra hur många ledamöter som ska finnas. Antalet ska dock vara udda och får inte understiga de i bestämmelsen angivna talen beroende på antalet röstberättigade. Syftet med dessa begränsningar är att säkra en god medborgerlig förankring och säkerställa att beslut kan fattas av fullmäktige (prop.1975/76:187 s. 346).
6 § Vid tillämpningen av 5 § ska antalet röstberättigade beräknas på grundval av uppgifterna i folkbokföringsdatabasen enligt lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet den 1 mars året före valåret.
I paragrafen anges hur antalet röstberättigade invånare ska beräknas vid tillämpningen av 5 §. Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175, prop. 1996/97:70 s. 253 och prop. 2008/09:42 s. 16).
Bestämmelsen innebär att beräkningen av de röstberättigade görs på grundval av uppgifterna i folkbokföringen. Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller enligt 4 kap. 1 § andra stycket vallagen (2005:837).
7 § Om fullmäktige beslutar att antalet ledamöter i fullmäktige ska ändras, ska beslutet tillämpas först när val av fullmäktige hålls nästa gång i hela landet. Beslutet ska fattas före utgången av februari månad valåret. Länsstyrelsen ska genast underrättas om beslutet.
I paragrafen regleras när ett beslut om förändrat antal ledamöter ska fattas och när det kan tillämpas. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 3 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175 och prop. 2008/09:42 s. 16). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Om fullmäktige fattar beslut om att antalet ledamöter ska ändras, ska ett sådant beslut tillämpas efter nästa ordinarie val. Beslutet måste dock fattas före utgången av februari under valåret. Anledningen till det är att de fasta valkretsmandaten fördelas med ledning av uppgifter i folkbokföringen den 1 mars valåret. Om fullmäktige efter det skulle besluta att ändra antalet ledamöter i fullmäktige kan fördelningen i viss mån bli felaktig. Det är länsstyrelsen som ansvarar för fördelningen av mandat mellan valkretsarna och denna ska därför omedelbart underrättas om ett beslut fattas enligt 5 §.
8 § För ledamöter i fullmäktige ska det finnas ersättare.
Fullmäktige bestämmer hur många ersättarna ska vara. Antalet ska utgöra en viss andel, dock högst hälften, av det antal platser som varje parti får i fullmäktige. Beslutet ska fattas före utgången av februari månad valåret. Länsstyrelsen ska genast underrättas om beslutet.
I paragrafen regleras antalet ersättare i fullmäktige. Paragrafen motsvarar 5 kap. 4 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175, prop. 1996/97:70 s. 253, prop. 2004/05:163 s. 138 och prop. 2008/09:42 s. 16). Övervägandena finns I avsnitt 14.2. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Av bestämmelsen framgår att det ska finnas ersättare för fullmäktigeledamöterna och att det ankommer på fullmäktige att avgöra hur många ersättare som ska finnas. Antalet får högst vara hälften av de antal platser som varje parti fått i fullmäktige. Beslutet ska fattas före utgången av februari under valåret, se kommentaren till 7 §.
Bestämmelserna om att utse ersättare finns i 14 kap. vallagen (2005:837), av 14 kap. 17 § vallagen framgår att det för ett parti med en eller två ledamöter i kommunfullmäktige alltid kommer utses två ersättare.
Ordinarie val
9 § Ledamöterna och ersättarna i fullmäktige ska väljas för fyra år räknat från och med den 15 oktober valåret.
Om Valprövningsnämnden har beslutat om omval enligt 14 kap. 27 § vallagen (2005:837), ska dock mandattiden förlängas till dess omvalet har avslutats.
Paragrafen innehåller bestämmelser om fullmäktiges mandattid. Paragrafen motsvarar 5 kap. 5 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175, prop. 1996/97:70 s. 253 och prop. 2013/14:5 s. 98). Angående valperioden se prop. 1993/94:115. Av paragrafen framgår att de nyvalda ledamöterna och ersättarna tillträder sina förtroendeuppdrag den 15 oktober valåret.
Extra val
10 § Fullmäktige får besluta om extra val till fullmäktige mellan ordinarie val. Extra val ska hållas om minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar för det. Ett beslut om extra val får dock inte fattas förrän sex månader har gått från det nyvalda fullmäktiges första sammanträde.
I paragrafen regleras att fullmäktige får besluta om extra val till fullmäktige mellan ordinarie val. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 5 a § KL (prop. 2009/10:80 s. 319 f.).
Enligt första meningen får fullmäktige besluta om extra val till fullmäktige mellan ordinarie val. Av detta följer att det efter extra val inte löper någon fullständig mandattid. Det innebär att mandattiden begränsas till den tid som återstår av det avgående fullmäktiges mandattid. Enligt andra meningen ska extra val hållas om en kvalificerad majoritet av minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar för det. För att förhindra att extra val utlyses innan alla möjligheter att finna fungerande lösningar för styret i kommunen eller regionet inom ramen för det resultat som det ordinarie valet inneburit är uttömda får, enligt tredje meningen, ett beslut om extra val inte fattas förrän sex månader har förflutit från det nyvalda fullmäktiges första sammanträde.
Ordförande och vice ordförande (fullmäktiges presidium)
11 § Fullmäktige väljer bland sina ledamöter en ordförande och en eller flera vice ordförande som tillsammans utgör fullmäktiges presidium. Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.
I paragrafen anges att fullmäktige ska välja ordförande och vice ordföranden samt att dessa utgör fullmäktiges presidium. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 6 § KL (prop. 1990/91:117 s. 176 och prop. 2013/14:5 s. 98). Paragrafens rubrik har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av bestämmelsen framgår att fullmäktige ska ha en ordförande och så många vice ordföranden som fullmäktige bestämmer. Dessa utgör tillsammans fullmäktiges presidium som är ett kommunalt organ, se avsnitt 9.2.2. De regler som behövs om hur ordförandeskapet ska utövas i olika situationer kan tas in i arbetsordningen för fullmäktige. I 72 § anges att det i arbetsordningen ska regleras vem som ska föra ordet, tills en ordförande utsetts. Om ordförande eller vice ordförande skulle avgå eller deras uppdrag upphöra, kan ny ordförande väljas för den tid som återstår av mandatperioden.
Fullmäktige kan besluta att tiden för uppdragen ska överensstämma med fullmäktiges mandatperiod eller avse kortare tid.
Tidpunkt för sammanträdena
12 § Fullmäktige bestämmer när ordinarie sammanträden ska hållas.
Sammanträde ska hållas också om styrelsen eller minst en tredjedel av fullmäktiges ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det behövs.
I paragrafen behandlas när fullmäktiges sammanträden ska hållas. Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § KL (prop. 1990/91:117 s. 176).
I paragrafens första stycke anges huvudregeln att fullmäktige ska bestämma när ordinarie sammanträden ska hållas. Det innebär även att fullmäktige ska bestämma antalet sammanträden. Fullmäktiges arbets- ordning ska enligt 72 § reglera när sammanträdena ska hållas. Även de regler som behövs i övrigt, t.ex. när sammanträden får ställas in, kan tas in i arbetsordningen.
Av andra stycket framgår att sammanträde måste hållas om styrelsen eller minst en tredjedel av fullmäktiges ledamöter begär det och om ordföranden anser att det behövs.
Hur sammanträdena tillkännages
13 § Ordföranden ska tillkännage tid och plats för varje sammanträde med fullmäktige och uppgifter om de ärenden som ska behandlas.
Fullmäktiges sammanträden ska tillkännages på kommunens eller regionets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen.
I paragrafen regleras hur sammanträden tillkännages. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 8 § och 5 kap. 9 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 177). Övervägandena finns i avsnitt 10.2.2 och 14.2. Av första stycket framgår att det ankommer på ordföranden att tillkännage tid och plats för varje sammanträde och uppgifter om de ärenden som ska behandlas. De i tillkännagivandet upptagna ärendena måste vara tydligt och fullständigt angivna. I annat fall kan följden bli att vid sammanträdet fattade beslut upphävs efter överklagande, se t.ex. RÅ 83 2:32 och RÅ 1990 ref. 18.
I andra stycket regleras att sammanträden ska tillkännages på kommunens eller regionets anslagstavla minst en vecka före sammanträdesdagen. Regler om anslagstavlan finns i 8 kap. 9–11 §§.
14 § Om ett ärende är så brådskande att det inte hinner tillkännages enligt 13 §, ska uppgift om ärendet tillkännages på anslagstavlan senast vardagen närmast före sammanträdesdagen.
I paragrafen behandlas tillkännagivanden av brådskande ärenden. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 11 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 177). Övervägandena finns i avsnitt 10.2.2 och 14.2.
Ett brådskande ärende, som inte kan tillkännges enligt huvudregeln i 13 §, får i stället tillkännages senast vardagen före sammanträdesdagen. I 52 § regleras möjligheten att behandla ärenden som inte har tillkännagetts.
Kallelse till sammanträde
15 § Varje ledamot och ersättare ska kallas till sammanträde minst en vecka före sammanträdesdagen. Kallelsen ska innehålla uppgift om tid och plats för sammanträdet och om de ärenden som ska behandlas.
Information om sådana ärenden som tillkännagetts enligt 14 § ska lämnas till varje ledamot och ersättare så att den kan antas nå dem senast vardagen närmast före sammanträdesdagen.
I paragrafen regleras kallelse av ledamöter och ersättare. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 9 § andra stycket och 5 kap. 11 § andra stycket (prop. 1990/91:117 s. 177 och prop. 1993/94:188 s. 97). Övervägandena finns i avsnitt 10.3.1.
Första stycket anger att varje ledamot och ersättare ska kallas till fullmäktiges sammanträde minst en vecka före sammanträdesdagen. Kallelsen ska innehålla samma uppgifter som tillkännagivandet. Kallelse kan t.ex. ske skriftligen, via e-post eller via en annan teknisk lösning som kommunen eller regionet bestämmer.
I andra stycket anges att om ett ärende tillkännages enligt 14 § så ska information om ärendet lämnas till varje ledamot och ersättare så att den kan antas nå dem senast vardagen närmast före sammanträdesdagen. Även sådan information kan ske skriftligen, via e-post eller via en annan teknisk lösning som kommunen eller regionet bestämmer.
Deltagande på distans
16 § Ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans om fullmäktige har beslutat det. Deltagandet ska i sådant fall ske genom ljud- och bildöverföring i realtid samt på ett sådant sätt att samtliga deltagare kan se och höra varandra och delta på lika villkor.
En ledamot som deltar på distans ska anses vara närvarande vid fullmäktiges sammanträde.
Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om beslutsfattande på distans i fullmäktige. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 38 a § KL (prop. 2013/14:5 s. 98 f.).
Första stycket anger att ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans om fullmäktige har beslutat det. Enligt 72 § ska arbetsordningen i så fall reglera i vilken utsträckning sådant deltagande får ske. Bestämmelsen anger ett antal krav som måste vara uppfyllda för att en ledamot som inte befinner sig i sammanträdeslokalen ska kvalificeras som deltagande på distans i lagens mening. Deltagandet ska ske genom ljud- och bildöverföring i realtid och på ett sådant sätt att samtliga deltagare kan se och höra varandra och delta på lika villkor.
För det första måste det alltså ske en överföring av både ljud och bild i realtid. Bild- och ljudöverföring måste även ske på ett sådant sätt att samtliga deltagare kan se och höra varandra. Det är således inte tillräckligt att de som är närvarande i sammanträdeslokalen kan se den distansdeltagande ledamoten. Den distansdeltagande måste även kunna se samtliga andra deltagare. Om flera ledamöter deltar på distans måste även de kunna se varandra.
Ytterligare ett krav är att samtliga deltagare kan delta på lika villkor. Det innebär att ljud- och bildöverföringen måste vara stabil och av hög kvalitet. Om bild- eller ljudkvaliteten försämras eller förbindelsen bryts måste sammanträdet avbrytas tills en förbindelse av sådan kvalitet har återupprättats att alla åter kan sägas delta på lika villkor.
Den som deltar på distans måste även ha möjlighet att ta del av handlingar som delas ut vid sammanträdet och delta i avgörandet av ärendena, även i de fall avgörandet sker genom omröstning.
Öppna omröstningar förutsätter ingen annan teknisk lösning än den redan nämnda bild- och ljudöverföringen. Slutna omröstningar ställer andra krav. Den tekniska lösning som används måste säkerställa att valhemligheten bevaras, att alla de beslutandes röster kommer med i rösträkningen och att alla ges möjlighet till insyn i förfarandet så att omröstningen inte kan manipuleras. Om inte alla dessa krav kan tillgodoses får distansdeltagande inte ske vid sammanträden då sluten omröstning kan komma att tillämpas, dvs. då ärenden som gäller val eller anställning av personal ska avgöras.
I andra stycket anges att en ledamot som deltar på distans ska anses vara närvarande vid sammanträdet. Det innebär bl.a. att en ledamot som deltar på distans kan delta i avgörandet av ärendena. En ledamot som deltar på distans ska naturligtvis även antecknas som närvarande i sammanträdesprotokollet.
Ersättarnas tjänstgöring
17 § Om en ledamot är förhindrad att inställa sig till ett sammanträde eller att fortsätta delta i ett sammanträde, ska en ersättare tjänstgöra i ledamotens ställe.
Paragrafen innebär att när en ledamot är förhindrad att delta eller måste avbryta sitt deltagande i ett sammanträde så ska en ersättare tjänstgöra i ledamotens ställe. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 12 § KL (prop. 1990/91:117 s. 178). Om ett hinder objektivt sett föreligger eller inte behöver inte prövas. Det får anses tillräckligt att ledamoten anmäler förhinder eller uppger sig behöva lämna ett pågående sammanträde. Arbetsordningen ska enligt 72 § reglera inkallande av ersättare och deras tjänstgöring utöver vad som framgår av 17–21 §§.
18 § Ersättarna ska tjänstgöra enligt den ordning som är bestämd mellan dem. En ersättare som har börjat tjänstgöra har dock alltid företräde oberoende av turordningen. En ersättare som avbryter tjänstgöringen på grund av jäv i ett ärende får åter tjänstgöra, sedan ärendet har handlagts.
I paragrafen regleras i vilken ordning ersättare ska tjänstgöra. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 13 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175).
Av paragrafen framgår att ersättarna tjänstgör enligt den ordning som bestämts i valet. En ersättare som börjat tjänstgöra får dock fortsätta oberoende av att en ersättare som står på tur enligt den bestämda ordningen blir tillgänglig. Detta kan ske t.ex. genom att en ersättare kommer för sent till sammanträdet och en annan ersättare då tagit platsen eller om en ersättare får avbryta sin tjänstgöring på grund av att ledamoten trätt in enligt 19 § och en annan ersättare börjat tjänstgöra för en annan ledamot. Om en ersättare avbryter sin tjänstgöring på grund av jäv får denna tjänstgöra igen efter att ärendet handlagts. Om en ersättare avbryter sin tjänstgöring av någon annan anledning får denne inte tjänstgöra igen (prop. 1975/76:187 s. 367). Detta motsvarar vad som gäller för ledamöter, se nedan under 20 §. Om en ledamot enligt 19 § inställer sig har den ersättare som då inträtt dock rätt att tjänstgöra igen under dagen.
19 § En ledamot som inställer sig under ett pågående sammanträde eller till ett fortsatt sammanträde har rätt att tjänstgöra även om en ersättare har trätt in i ledamotens ställe.
I paragrafen regleras ledamöters rätt att inleda tjänstgöring under pågående sammanträde även om en ersättare inträtt. Paragrafen motsvarar 5 kap. 14 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175).
20 § En ledamot som har avbrutit tjänstgöringen vid ett sammanträde på grund av något annat hinder än jäv får därefter under samma dag inte tjänstgöra vid sammanträdet.
I paragrafen regleras förhållandet att en ledamot avbryter sin tjänstgöring under pågående sammanträde. Paragrafen motsvarar 5 kap. 15 § KL (prop. 1990/91:117 s. 175). Bestämmelsen innebär att s.k. växel- tjänstgöring är tillåten när en ledamot avbryter sin tjänstgöring på grund av jäv men inte under några andra förhållanden, se dock 19 §.
21 § I kommunfullmäktige har ersättare från samma valkrets som ledamoten företräde till tjänstgöring.
Om samtliga ersättare för en ledamot i kommunfullmäktige är förhindrade att inställa sig eller att fortsätta delta i ett sammanträde, ska i ledamotens ställe den ersättare inträda som enligt den bestämda ordningen står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den första platsen för partiet i valkretsen. Om en sådan ersättare inte kan tjänstgöra, ska den ersättare inträda som står i tur att tjänstgöra för den ledamot som har fått den andra platsen för partiet i valkretsen och så vidare efter samma grund.
Om partiets samtliga ersättare i valkretsen är förhindrade att inställa sig eller att fortsätta delta i ett sammanträde, ska den ersättare inträda som har utsetts för partiet i någon annan valkrets efter den grund som anges i första och andra stycket. Den ersättare som har utsetts i den valkrets där partiets röstetal är högst har då företräde.
I paragrafen anges hur ersättare i kommunfullmäktige ska tjänstgöra när ingen av de utsedda ersättarna kan tjänstgöra. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 16 § KL (prop. 1990/91:117 s.175 och prop. 1996/97:70 s. 252). Paragrafen är endast tillämplig på kommunfullmäktige.
Paragrafen innebär att en ersättare som utsetts för en annan ledamot från samma parti ska kallas in och då i första hand en ersättare från samma valkrets som den frånvarande ledamoten och i andra hand från en annan valkrets. I det sistnämnda fallet har ersättare från den valkrets där partiets röstetal är högst företräde.
Ärenden i fullmäktige
22 § Ärenden i fullmäktige får väckas av
1. en nämnd,
2. en ledamot genom motion,
3. en revisor, om ärendet gäller förvaltning som har samband med revisionsuppdraget eller om ärendet gäller granskningen,
4. en fullmäktigeberedning, om fullmäktige har beslutat det, eller
5. styrelsen i en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§, om fullmäktige har beslutat det för särskilda fall.
Ärenden i fullmäktige får även väckas genom medborgarförslag och folkinitiativ enligt 8 kap. 1 och 2 §§.
I paragrafen anges vilka som kan väcka ärenden i fullmäktige. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 23 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 182, prop. 1998/99:66 s. 95 och prop. 2005/06:55 s. 55).
I paragrafen uppräknas vilka organ och personer som har rätt att väcka ärenden hos fullmäktige. Ärende ska väckas skriftligt.
I första stycket tredje punkten regleras revisorernas rätt att väcka ärenden som har samband revisionsuppdraget eller om ärendet gäller granskningen. Med granskningen avses revisorernas granskning inom nämndernas verksamhetsområden, fullmäktigeberedningarnas verksamhet och lekmannarevisorernas granskning av de kommunala företagen. Initiativrätten omfattar ärenden som väcks för debatt men också ärenden där revisorerna anser att fullmäktige bör fatta beslut och där revisorerna också lämnat förslag till beslut. Av bestämmelserna om beredningsplikt i detta kapitel följer att sådana ärenden som initieras av revisorerna och som innebär att fullmäktige ska besluta i sak ska beredas. Rätten i femte punkten för styrelsen i kommunala bolag, stiftelser och föreningar att väcka ärende hänger samman med bestämmelserna i 10 kap. 3 och 4 §§ om att fullmäktiges yttrande ska inhämtas innan vissa beslut fattas. För att yttranden ska få inhämtas måste det finnas en motsvarande rätt att anhängiggöra ärenden hos fullmäktige. Rätten gäller endast om fullmäktige har beslutat det.
Andra stycket hänvisar till bestämmelserna om medborgarförslag och folkinitiativ i 8 kap. 1 och 2 §§.
23 § Fullmäktige ska besluta i ärenden som avses i 22 §.
Fullmäktige får dock överlåta till styrelsen eller en annan nämnd att besluta i ett ärende som har väckts genom medborgarförslag, utom i de fall som anges i 1 §.
Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 25 § KL (prop. 1990/91:117 s. 182 och prop. 2006/07:24 s. 18).
Av första stycket framgår att fullmäktige har en skyldighet att besluta i de ärenden som får väckas enligt 22 §. Om en statlig myndighet tar initiativ till ett ärende hos en kommun eller ett region, får det anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga principer att kommunen eller regionet ska handlägga ärendet. Hur ärendet sedan ska behandlas, bestäms av uppgiftsfördelningen mellan de kommunala organen.
Andra stycket innebär att fullmäktige får välja att överlåta till styrelsen eller till den nämnd vars ansvarsområde berörs av ett medborgarförslag att besluta i ärendet. Om medborgarförslaget berör flera nämnder får ärendet överlämnas till den mest berörda nämnden. Nämnden får i sådana fall bereda sitt förslag till ställningstagande med andra berörda nämnder. Med ”överlåta” avses dels ren delegation av fullmäktiges beslutanderätt, dels överlämnande av frågor för vidare handläggning hos det organ som är behörigt att befatta sig med frågan i sak. Ärenden som enligt 1 § ska beslutas av fullmäktige får dock inte överlåtas med stöd av denna bestämmelse.
Fullmäktige får fatta beslut i alla typer av medborgarförslagsärenden, dvs. även i de som är av enklare beskaffenhet. Det är upp till fullmäktige att avgöra om man anser att ett medborgarförslagsärende, oavsett beskaffenhet, har ett sådant värde eller intresse att man inte överlåter på en nämnd att fatta beslut i ärendet. Möjligheten att överlåta beslutanderätten bör användas med stor försiktighet.
Ansvarsfrihet och anmärkning
§ Fullmäktige ska vid ett sammanträde före utgången av juni månad året efter det år som revisionen avser, besluta om ansvarsfrihet ska beviljas eller vägras. Beslutet ska motiveras om det inte är uppenbart obehövligt.
Om revisorerna enligt 12 kap. 13 § riktat anmärkning mot en nämnd eller en fullmäktigeberedning eller mot enskilda förtroendevalda i sådana organ, ska fullmäktige besluta om även fullmäktige ska rikta anmärkningen. Fullmäktige får rikta anmärkning även om revisorerna inte gjort det. Beslut om anmärkning ska motiveras.
Paragrafen behandlar fullmäktiges prövning av frågan om ansvarsfrihet och anmärkning. Paragrafen motsvarar 5 kap. 25 a § första–tredje styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 222, prop. 1998/99:66 s. 96 och prop. 2005/06:55 s. 56).
Enligt första stycket ska fullmäktige vid ett sammanträde före utgången av juni månad året efter det år som revisionen avser besluta om ansvarsfrihet ska beviljas eller vägras. Fullmäktiges beslut om ansvarsfrihet ska motiveras. Kravet på motivering innebär att det av fullmäktiges beslut ska framgå vilka omständigheter som legat till grund för beslutet. Omfattningen av fullmäktiges motivering får bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I de fall man följer revisorernas förslag kan fullmäktiges motivering bestå av en hänvisning till revisionsberättelsen. I de fall fullmäktige avviker från revisorernas bedömning måste det av fullmäktiges motivering framgå i vilket avseende man gör en annan bedömning än revisorerna. Endast om det framstår som uppenbart obehövligt kan fullmäktige avstå från att motivera sitt beslut. Så kan exempelvis vara fallet när revisorerna inte riktat någon anmärkning eller framfört kritik på annat sätt mot någon del av den kommunala verksamheten och det under fullmäktiges behandling inte heller kommit fram någon omständighet som föranleder annan bedömning. Av 57 § andra stycket framgår att ordföranden kan vägra att lägga fram ett förslag till beslut om ordföranden bedömer att detta strider mot lag. Detta innebär att det ytterst är fullmäktiges ordförandes ansvar att tillse att beslutet är motiverat för att ärendet ska kunna behandlas av fullmäktige.
Bestämmelsen i andra stycket innebär att när revisionsberättelsen behandlas på fullmäktigesammanträde ska fullmäktige ta ställning till om de ställer sig bakom revisorernas anmärkning eller inte. Om fullmäktige inte delar revisorernas uppfattning kan fullmäktige avstå från att rikta anmärkning. Revisorernas anmärkning kvarstår dock även om anmärkning inte riktas från fullmäktiges sida. Fullmäktige kan rikta anmärkning även om revisorerna inte riktat någon anmärkning. Beslut om att ställa sig bakom eller att inte ställa sig bakom revisorernas anmärkning samt att rikta en egen anmärkning ska alltid motiveras. Omfattningen av motiveringen får bedömas utifrån förhållanden i det enskilda fallet. Om fullmäktige beslutar att rikta anmärkning utan föregående förslag från revisorerna måste det framgå vilka bedömningar och eventuella nya omständigheter som motiverar fullmäktiges beslut.
25 § Om ansvarsfrihet vägras, får fullmäktige besluta att skadeståndstalan ska väckas.
Talan som inte grundas på brott ska väckas inom ett år från det att beslutet om vägrad ansvarsfrihet fattades.
Bestämmelser om att fullmäktige får återkalla uppdraget vid vägrad ansvarsfrihet finns i 4 kap. 9 §.
Paragrafen reglerar fullmäktiges rätt att fatta beslut om att väcka skadeståndstalan om ansvarsfrihet vägrats och om tidsfristen för att väcka sådan talan. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 25 b § KL (prop. 1990/91:117 s. 222 och prop. 1998/99:66 s. 96).
Bestämmelsen innebär inte något krav på att framställa en skadeståndstalan. I tredje stycket finns en hänvisning till 4 kap. 9 §, av vilken det framgår att fullmäktige får återkalla uppdraget för en förtroendevald som valts av fullmäktige, om den förtroendevalde har vägrats ansvarsfrihet.
Hur ärendena bereds
26 § Innan ett ärende avgörs av fullmäktige, ska det ha beretts antingen av en nämnd vars verksamhetsområde ärendet berör eller av en fullmäktigeberedning.
Av paragrafen framgår kravet på att ärenden i fullmäktige ska vara beredda. Paragrafen motsvarar 5 kap. 26 § KL (prop. 1990/91:117 s. 183–186).
I paragrafen anges ett beredningstvång. Alla ärenden som fullmäktige avgör måste först ha beretts av någon nämnd vars verksamhetsområde ärendet berör eller av en fullmäktigeberedning. Syftet med beredningen är att ge fullmäktige ett tillförlitligt och allsidigt belyst underlag för besluten. Det är fullmäktige som bestämmer vilka nämnder som ska delta i beredningen av ärendena. Urvalet måste dock ske på saklig grund. Styrelsen är alltid den sista instansen i beredningsprocessen och ytterst ansvarig för beredningen av alla ärenden, vilket framgår av 28 § och 6 kap. 13 § 1. Vilken eller vilka nämnder i övrigt som bör delta i beredningen beror på det aktuella ärendet. En nämnd bör i normalfallet alltid få yttra sig i ett ärende som berör nämndens verksamhetsområde, detta gäller särskilt om nämnden ansvarar för en obligatorisk verksamhet (prop. 1990/91:117 s. 183). I kommuner och region som har många lokala nämnder får fullmäktige välja ut ett lämpligt antal nämnder som får yttra sig, även om samtliga lokala nämnder är berörda.
27 § Om ett ärende har beretts bara av en fullmäktigeberedning, ska en nämnd vars verksamhetsområde ärendet berör alltid ges tillfälle att yttra sig.
I paragrafen regleras nämnders rätt att få yttra sig över förslag som beretts av en fullmäktigeberedning. Paragrafen motsvarar 5 kap. 27 § KL (prop. 1990/91:117 s. 183–186).
Att bereda de ärenden som ska avgöras av fullmäktige är en av nämndernas huvuduppgifter. Om en fullmäktigeberedning ensam har svarat för beredningen av ett ärende, ska därför nämnden eller de nämnder vars verksamhetsområde ärendet berör alltid ges tillfälle att yttra sig.
28 § Styrelsen ska alltid ges tillfälle att yttra sig i ett ärende som har beretts av en annan nämnd eller av en fullmäktigeberedning.
Styrelsen ska lägga fram förslag till beslut i ett ärende, om inte någon annan nämnd eller en fullmäktigeberedning har gjort det.
I paragrafen behandlas styrelsens yttranderätt och skyldighet att lägga fram förslag till beslut. Paragrafen motsvarar 5 kap. 28 § KL (prop. 1990/91:117 s.183–186).
Första stycket anger att styrelsen, som den sista instansen i beredningsprocessen, alltid ska ges möjlighet att yttra sig i alla ärenden inför fullmäktige.
Av andra stycket framgår att nämnder och fullmäktigeberedningar som bereder ett ärende till fullmäktige även förutsätts utforma ett förslag till beslut. Om något förslag till beslut inte finns är styrelsen skyldig att lägga fram ett sådant.
29 § Fullmäktige får hålla val utan föregående beredning.
Ett ärende som avser avsägelse från ett uppdrag som förtroendevald behöver inte heller beredas.
Paragrafen innebär undantag från beredningstvånget i ärenden om val och avsägelse av uppdrag. Paragrafen motsvarar 5 kap. 29 § KL (prop. 1990/91:117 s.183–186). Övervägandena finns avsnitt 14.2.
30 § De år val av fullmäktige har hållits i hela landet får nyvalda fullmäktige besluta att ändra mandattiden för en nämnd eller att ändra antalet ledamöter eller ersättare i en nämnd utan föregående beredning.
Paragrafen innebär undantag från beredningstvånget i ärenden där nyvalda fullmäktige under valår beslutar om ändrad mandattid för nämnd eller att ändra antalet ledamöter eller ersättare i en nämnd. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 30 § KL (prop. 1990/91:117 s.183–186). Övervägandena finns avsnitt 14.2.
Syftet med detta undantag är att nyvalda fullmäktige ska kunna ändra sammansättningen av en befintlig nämnd före valet av ledamöter i nämnden och ändra mandattiden för att möjliggöra ett snabbare valgenomslag (prop. 1975/76:187 s. 386). Bestämmelsen är inte tillämplig på ärenden som innebär att antalet ledamöter eller ersättare i en nämnd ska ändras under löpande mandatperiod. Den är inte heller tillämplig på andra förändringar av nämndorganisationen, t.ex. inrättandet av nya nämnder. Bestämmelser om mandattider för styrelsen finns i 6 kap. 18 § och för andra nämnder i 6 kap. 19 §. Bestämmelser om antalet ledamöter och ersättare finns i 6 kap. 16 §.
31 § Fullmäktige får besluta om extra val till fullmäktige utan föregående beredning.
Paragrafen innebär undantag från beredningstvånget vid beslut om extra val. Paragrafen motsvarar 5 kap. 30 a § KL (prop. 2009/10:80 s. 320).
32 § Fullmäktige får behandla revisionsberättelsen utan föregående beredning. Fullmäktige ska dock från de ansvariga hämta in förklaring över
1. anmärkning som framställts i revisionsberättelsen, och
2. revisorernas uttalande att ansvarsfrihet inte tillstyrks.
Revisorerna och deras sakkunniga ska alltid ges tillfälle att yttra sig vid fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen.
Om en förtroendevald har vägrats ansvarsfrihet, får fullmäktige också utan ytterligare beredning besluta att den förtroendevaldes uppdrag ska återkallas enligt 4 kap. 9 §.
I paragrafen regleras att fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen i normalfallet inte behöver beredas. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 31 § KL (prop. 1990/91:117 s. 183–186 och 222, prop. 1998/99:66 s. 97 och prop. 2005/06:55 s. 56 f.). Paragrafen har fått sin utformning efter synpunkter från Lagrådet.
Av första stycket framgår att revisionsberättelsen kan behandlas utan beredning. Om en anmärkning framställts ska fullmäktige dock hämta in förklaringar över den från det organ eller, i förekommande fall, den enskilde befattningshavare som anmärkningen avser dvs. den som revisorerna i revisionsberättelsen håller ansvarig för någon konstaterad brist. Detsamma gäller när revisorerna har uttalat att ansvarsfrihet inte tillstyrks. Tillsammans med revisionsberättelsen utgör dessa förklaringar underlaget för fullmäktiges ställningstagande till frågorna om anmärkning och ansvarsfrihet enligt 24 §. De allmänna reglerna i 26– 28 §§ gäller således inte för handläggningen av revisionsberättelsen och inhämtande av förklaringar enligt denna bestämmelse. Inget hindrar att nämnden på eget initiativ redovisar sin syn på en sådan kritik genom en skrivelse till fullmäktige. Förslag till beslut i dessa ärenden kan läggas t.ex. av fullmäktiges presidium.
I andra stycket anges att revisorerna och deras sakkunniga alltid ska ges tillfälle att yttra sig vid fullmäktiges behandling av revisionsberättelsen. Övervägandena finns i avsnitt 11.4.1. Bestämmelsen ger alla revisorer och sakkunniga biträden en ovillkorlig rätt att delta vid det fullmäktigesammanträde där revisionsberättelsen behandlas. Bestämmelsen innebär en möjlighet, men ingen skyldighet att delta. Ett beslut kan inte upphävas efter laglighetsprövning enligt 13 kap. enbart på den grunden att revisorerna eller de sakkunniga inte yttrat sig vid sammanträdet.
Av tredje stycket framgår ett annat undantag från beredningstvånget. Det gäller för ärenden i vilka fullmäktige utnyttjar sin möjlighet enligt 4 kap. 9 § att återkalla en förtroendevalds uppdrag på grund av att denne vägrats ansvarsfrihet. Bestämmelsen är inte tillämplig på ärenden som avser återkallande av uppdrag på grund av brott.
33 § Ett brådskande ärende får avgöras trots att ärendet inte har beretts, om samtliga närvarande ledamöter är ense om beslutet.
I paragrafen finns undantag från beredningskravet vid brådskande ärenden. Paragrafen motsvarar 5 kap. 32 § KL (prop. 1990/91:117 s. 183–186).
Enligt bestämmelsen får ärenden som är brådskande avgöras utan beredning. Det ankommer på fullmäktige att bedöma vilka ärenden som ska anses vara brådskande. För att ett brådskande ärende ska få avgöras utan beredning enligt denna bestämmelse krävs att samtliga närvarande ledamöter i sak är ense om beslutet i ärendet. Om ett ärende inte har tillkännagetts enligt 13 och 14 §§, krävs även ett enhälligt beslut för ärendet ska kunna tas upp till handläggning vilket framgår av 52 §.
34 § Fullmäktiges beslut att enligt 23 § andra stycket överlåta till styrelsen eller en annan nämnd att besluta i ett ärende som har väckts genom medborgarförslag får fattas utan föregående beredning.
I paragrafen finns undantag från beredningskravet för beslut om att överlåta till styrelsen eller annan nämnd att besluta om ett ärende som väckts genom medborgarförslag. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 32 a § KL (prop. 2006/07:24 s. 19). Bestämmelsen utgör inget hinder mot att fullmäktige låter bereda medborgarförslagsärendet om fullmäktige bedömer att det är lämpligt.
35 § En motion eller ett medborgarförslag ska om möjligt beredas på sådant sätt att fullmäktige kan fatta beslut inom ett år från det att motionen eller medborgarförslaget väcktes.
Om beredningen inte kan avslutas inom denna tid, ska detta och vad som har kommit fram vid beredningen anmälas till fullmäktige inom samma tid. Fullmäktige får då avskriva motionen eller medborgarförslaget från vidare handläggning.
I paragrafen regleras beredningen av motioner och medborgarförslag och möjligheten att avskriva dessa från vidare handläggning. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 33 § KL (prop. 1990/91:117 s. 186 och prop. 2001/02:80 s. 143).
Paragrafen innebär en ettårig beredningsfrist för motioner och medborgarförslag och en plikt för styrelse och nämnder att anmäla till fullmäktige om fristen inte kan hållas. När fullmäktige får en sådan anmälan kan fullmäktige besluta att beredningen ska fortsätta och bestämma en ny tid inom vilken motionen åter ska redovisas för fullmäktige. Fullmäktige får också besluta att avskriva motionen eller medborgarförslaget från vidare handläggning. Den ettåriga beredningsfristen är knuten till varje enskild motion. Motioner kan innehålla flera olika yrkanden. Bestämmelsen utgör inget hinder mot att fullmäktige, om yrkandena kan hållas isär från varandra, tar ställning till ett yrkande och samtidigt beslutar att motionen i övrigt ska beredas ytterligare (prop. 1975/76:187 s. 387).
Närmare föreskrifter om handläggningen av motioner ska tas in i fullmäktiges arbetsordning enligt 72 §. Fullmäktige kan i arbetsordningen närmare reglera t.ex. återkommande anmälan och redovisning av motioner som inte är färdigberedda. Paragrafen utgör inte något hinder mot att fullmäktige i arbetsordningen bestämmer att motioner normalt ska beredas inom kortare tid än ett år(prop. 1975/76:187 s. 387).
36 § Fullmäktige får besluta att det, som ett led i beredningen av ett ärende som fullmäktige ska handlägga, ska hämtas in synpunkter från medlemmarna.
Detta kan ske genom folkomröstning, opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Vid opinionsundersökning eller liknande förfarande får valnämnden i kommunen anlitas, om nämndens verksamhet i övrigt inte hindras av det.
Ska synpunkter hämtas in genom en folkomröstning får fullmäktige besluta att röstlängd och röstkort ska framställas för omröstningen enligt 5 kap. vallagen (2005:837).
I paragrafen anges att fullmäktige kan besluta att hämta in synpunkter från medlemmarna som ett led i beredningen av ett ärende. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 34 § första–tredje styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 186, prop. 1996/97:70 s. 253 och prop. 2004/05:163 s. 138).
Första stycket innebär att fullmäktige får ta initiativ till olika slag av undersökningar av opinionsläget i kommunen eller regionet. En förutsättning är att synpunkter hämtas in i ett ärende som ankommer på fullmäktige att besluta om.
Enligt andra stycket kan medlemmarnas synpunkter tas in genom folkomröstning, opinionsundersökning eller något liknande förfarande. Undersökningen kan begränsas till en del av kommunen eller regionet t.ex. om frågan endast har intresse för medlemmarna där(prop. 1975/76:187 s. 389). Grundläggande förutsättningar är att alla som ska ges tillfälle att yttra sig får en reell möjlighet att göra det, garanterad anonymitet och rätt till likvärdig information. Bestämmelsen reglerar inte närmare hur opinionsundersökning eller liknande förfarande ska genomföras, detta är upp till fullmäktige att besluta om. Valnämnden i en kommun får anlitas för att genomföra en opinionsundersökning eller liknande förfarande under förutsättning att detta inte hindrar nämndens övriga verksamhet. Region har inte någon valnämnd, de får därför under samma förutsättningar anlita en kommuns valnämnd. Om det sker har kommunen rätt till ersättning för sina kostnader enligt 38 §.
Enligt tredje stycket får fullmäktige besluta om att röstlängder och röstkort enligt vallagen (2005:837) ska framställas för en kommunal folkomröstning.
37 § Har ett folkinitiativ väckts enligt 8 kap. 2 § ska fullmäktige besluta att folkomröstning ska hållas, om
1. den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den, och
2. inte minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar mot förslaget. Vid sådan folkomröstning ska 36 § tredje stycket tillämpas.
I paragrafen regleras förfarandet i fullmäktige om ett folkinitiativ väckts. Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 5 kap. 34 a § KL (prop. 2009/10:80 s. 321).
I första stycket anges att om ett folkinitiativ har väckts ska fullmäktige besluta att en folkomröstning ska hållas om den fråga som folkinitiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den (första punkten) och inte minst två tredjedelar av de närvarande ledamöterna röstar mot förslaget (andra punkten). Bestämmelsen innebär att det finns en presumtion för att ett folkinitiativ ska leda till att en folkomröstning hålls om den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den.
Av andra stycket framgår att fullmäktige får besluta att det med tillämpning av vallagen (2005:837) ska framställas röstkort och röstlängd för omröstningen. Lagen (1994:692) om kommunala folkomröstningar är tillämplig även på kommunala folkomröstningar enligt kommunallagen, således även på sådana som tillkommer enligt denna bestämmelse.
38 § Kommunen har rätt att få ersättning för de kostnader som föranleds av att ett region anlitar valnämnden.
I paragrafen anges kommuners rätt till ersättning för kostnader som uppkommer när ett region anlitat valnämnden i kommunen enligt 36 § andra stycket. Paragrafen motsvarar 5 kap. 35 § KL (prop. 1990/91:117 s. 186).
Rätt och skyldighet för andra än ledamöterna att medverka
39 § En förtroendevald som anges i 4 kap. 2 § första stycket och som inte är ledamot i fullmäktige har rätt att närvara vid fullmäktiges sammanträden. Sådan förtroendevald får delta i överläggningar och framställa förslag men inte delta i besluten.
I paragrafen regleras närvaroplikt och rätt att delta i överläggningar och framställa förslag för kommunal- och regionsråd m.m. som inte är ledamot av fullmäktige. Paragrafen motsvarar delvis 4 kap. 28 § KL (prop. 1990/91:117 s. 173 f. och prop. 1993/94:188 s. 97). Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.
Bestämmelserna gäller bara en sådan förtroendevald som anges i 4 kap. 2 § första stycket men som inte är ledamot i fullmäktige. En sådan förtroendevald har rätt att närvara vid fullmäktigesammanträdena. Bestämmelsen ger inte någon rätt att delta i överläggningar i sådana ärenden i vilka det föreligger sekretess.
40 § Fullmäktige får bestämma att också andra än ledamöter och de som anges i 39 § ska ha rätt att delta i överläggningar men inte i besluten.
I paragrafen regleras fullmäktiges rätt, utöver vad som framgår av 39 § att avgöra vilka som ska delta i dess överläggningar. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 21 § KL (prop. 1990/91:117 s. 181).
Bestämmelsen innebär att fullmäktige får bestämma vilka som har rätt att delta i överläggningar förutom ledamöterna och sådana förtroendevalda som anges i 39 §. Fullmäktige kan antingen meddela generella regler om närvarorätt eller besluta i enskilda fall. Om fullmäktige medger att besvarandet av interpellationer och frågor får överlåtas enligt 63 §, måste fullmäktige också ge den som ska svara rätt att delta i överläggningarna.
Rätten att delta i överläggningar enligt denna bestämmelse innebär enbart en rätt att yttra sig, inte att lägga förslag eller få sin mening antecknad i protokollet. Rätten att delta i överläggningar ska regleras i arbetsordningen enligt 72 §. Revisorerna och de sakkunniga biträdena har rätt att yttra sig vid det fullmäktigesammanträde där årsredovisningen behandlas enligt 32 §. Enligt 49 § får enskilda förtroendevalda som inte är ledamöter i fullmäktige men mot vilka anmärkning kan riktas delta i fullmäktiges överläggningar när revisionsberättelsen över den verksamhet som de har ansvaret för behandlas.
41 § Ordföranden och vice ordföranden i en nämnd, revisorerna och de anställda i kommunen eller regionet är skyldiga att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden, om fullmäktige begär det och om det inte finns något hinder mot det på grund av sekretess.
I paragrafen anges vissa förtroendevaldas och de anställdas skyldighet att lämna upplysningar till fullmäktige. Paragrafen motsvarar 5 kap. 22 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 181). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Bestämmelsen innebär en skyldighet att lämna upplysningar om fullmäktige begär det. Denna skyldighet omfattar inte upplysningar som skyddas av sekretess. Andra än de som anges i bestämmelsen är inte skyldiga att inställa sig. Fullmäktige kan dock med stöd av 40 § bestämma att t.ex. en utomstående sakkunnig eller en styrelseledamot i ett kommunalt bolag har rätt att lämna upplysningar och delta i överläggningar.
Offentlighet och ordning vid fullmäktiges sammanträden
42 § Fullmäktiges sammanträden är offentliga.
Fullmäktige får dock besluta att överläggningen i ett visst ärende ska hållas inom stängda dörrar. Ersättarna får närvara vid en sådan överläggning, även när de inte tjänstgör.
I paragrafen behandlas mötesoffentligheten för fullmäktiges sammanträden. Paragrafen motsvarar 5 kap. 38 § KL (prop. 1990/91:117 s.187 f.).
Av första stycket framgår att fullmäktiges sammanträden ska vara offentliga. Detta innebär att det är tillåtet att spela in eller filma sammanträden om det inte stör ordningen. Fullmäktige kan dock enligt 43 § förbjuda upptagningar av sammanträdet, om det påkallas av ordningsskäl (se RRK R77 2:40).
I andra stycket anges att överläggningar i ett visst ärende får ske bakom stängda dörrar. Denna bestämmelse tar sikte på ärenden där det förekommer handlingar som kan omfattas av sekretess. Det är endast överläggningarna som kan hållas bakom stängda dörrar. Beslutet ska fattas offentligt. Bestämmelser om ledamöternas och ersättarnas tystnadsplikt finns i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
43 § Ordföranden leder fullmäktiges sammanträden och ansvarar för ordningen vid sammanträdena.
Ordföranden får visa ut den som uppträder störande och inte rättar sig efter tillsägelse.
I paragrafen regleras ordförandens ansvar för att leda och hålla ordning under fullmäktiges sammanträden. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 39 § KL (prop. 1990/91:117 s.187 f.).
I första stycket anges att det är ordförandes ansvar att leda och hålla ordning vid sammanträdena. En vice ordförande får endast föra ordet om ordföranden är förhindrad att delta. Ytterligare reglering som behövs kan tas in i fullmäktiges arbetsordning. Sådan reglering får dock inte utformas så att den begränsar den grundlagsfästa yttrandefriheten. Ordföranden kan inte ges rätt att ingripa mot en talare på grund av själva innehållet i ett yttrande men får ingripa om en talare avviker från ämnet eller stör ordningen på annat sätt än med innehållet i sitt yttrande, se RÅ 1982 ref. 2:15 och jfr även RÅ 1981 ref. 2:1. Ordförandens ansvar för ordningen innefattar en rätt att ajournera sammanträdet för att få tid att återställa ordningen eller som yttersta åtgärd upplösa sammanträdet. Hur sådana undantagssituationer ska hanteras kan regleras i arbetsordningen.
I andra stycket anges att ordföranden, efter tillsägelse, har rätt att visa ut den som stör ordningen vid ett sammanträde.
Offentlighet vid fullmäktigeberednings sammanträden
44 § En fullmäktigeberednings sammanträden ska hållas inom stängda dörrar. En sådan beredning får dock besluta att dess sammanträden ska vara offentliga, om fullmäktige har medgett det.
I paragrafen behandlas mötesoffentligheten för fullmäktigeberedningars sammanträden. Paragrafen motsvarar 3 kap. 7 § andra stycket KL (prop. 2001/02:80 s. 136).
Av paragrafen framgår att fullmäktigeberedningars sammanträden som huvudregel inte ska vara offentliga. Om fullmäktige beslutar att medge att sammanträden får vara offentliga är det sedan fullmäktigeberedningen själv som avgör om, och vid vilka sammanträden, allmänheten ska tillåtas närvara.
Beslutsförhet
45 § Fullmäktige får handlägga ett ärende bara om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Fullmäktige får dock bestämma att interpellationer och frågor får besvaras även om färre ledamöter är närvarande.
I paragrafen regleras fullmäktiges beslutsförhet. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 18 § KL (prop. 1990/91:117 s. 180).
Paragrafen innebär en regel om att fullmäktige bara får handlägga ett ärende om mer än hälften av ledamöterna är närvarande. Närvarokravet gäller i princip all handläggning, dvs. även för överläggningar innan besluten fattas. En rent tillfällig frånvaro från överläggningen i ett ärende påverkar dock inte beslutsförheten. Fullmäktige kan med undantag från närvarokravet bestämma att interpellationer och frågor får besvaras även om mer än hälften av ledamöterna inte är närvarande. Av 46 § framgår att jäv inte påverkar beslutsförheten.
46 § Om en ledamot enligt 47 eller 48 § är jävig i ett ärende, får fullmäktige handlägga ärendet, även om antalet deltagande på grund av jävet inte uppgår till det antal som föreskrivs i 45 §.
I paragrafen anges att om en ledamot är jävig i ett ärende och detta leder till att närvarokravet enligt 45 § inte är uppfyllt för detta ärende så får ärendet ändå handläggas. Paragrafen motsvarar 5 kap. 19 § KL (prop. 1990/91:117 s. 180 och prop. 1998/99:66 s. 94).
Jäv
47 § En ledamot får inte delta i handläggningen av ett ärende som personligen rör ledamoten själv, ledamotens make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående.
I fråga om jäv för ledamöter ska 6 kap. 30 § andra och tredje styckena tillämpas. Vid fullmäktiges beslut i fråga om jäv gäller 6 kap. 32 §. Vad som sägs om nämnd i dessa bestämmelser ska i stället gälla fullmäktige.
I paragrafen regleras grunder för jäv för fullmäktigeledamöter. Paragrafen motsvarar i huvudsak 5 kap. 20 § första och tredje styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 180 och prop. 1993/94:188 s. 98). Övervägandena finns i avsnitt 14.1.
Bestämmelsen i första stycket innebär att en ledamot inte får delta i handläggningen av ett ärende som personligen berör denne eller någon närstående. Handläggningen avser både överläggningen och beslutet i ärendet. Eftersom sammanträden i fullmäktige är offentliga behöver ledamoten dock inte fysiskt lämna möteslokalen men bör lämna sin plats. Med jäv avses att en person har ett sådant förhållande till saken eller parterna att det kan äventyra dennes opartiskhet vid behandlingen av ett visst ärende. Med personligen berörd avses ett ärende som berör ledamoten eller någon närstående som individ snarare än som del av ett kollektiv. Som exempel kan anges att fullmäktige kan besluta om arvoden till samtliga förtroendevalda medan styrelsens ordförande bör bedömas som jävig i ärendet om arvode till detta uppdrag. Ledamöter är inte jäviga vid deltagande i val inom fullmäktige även om det föreslås att de ska väljas till ett uppdrag.
Enligt hänvisningarna i andra stycket ska bestämmelserna i 6 kap. 30 § andra och tredje styckena och 32 § tillämpas på fullmäktige. Se kommentaren till dessa paragrafer.
48 § Den som är redovisningsskyldig till kommunen eller regionet får inte delta i
1. val av revisor för granskning av verksamhet som omfattas av redovisningsskyldigheten, eller
2. handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet för verksamheten.
Detsamma gäller make, sambo, förälder, barn, syskon eller någon annan närstående till den redovisningsskyldige.
I paragrafen regleras vilka som får delta i val av revisorer och vid handläggningen av ärenden om ansvarsfrihet. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 20 a § KL (prop. 1990/91:117 s. 281, prop. 1998/99:66 s. 94 och prop. 2005/06:55 s. 55).
Paragrafen anger att fullmäktigeledamot som är redovisningsskyldig till en kommun eller region inte får delta i val av revisor eller handläggning av ärende om ansvarsfrihet för sådan verksamhet. Begreppet redovisningsskyldig avser både förtroendevalda och anställda, som i sin befattning är redovisningsskyldiga till kommunen eller regionet eller genom delegation fått rätt att besluta på nämndens vägnar. Även ledamöter i styrelsen i kommunala bolag, stiftelser och föreningar är redovisningsskyldiga. Regeln tillämpas också på närstående till den som är redovisningsskyldig.
49 § Enskilda förtroendevalda mot vilka anmärkning kan riktas enligt 12 kap. 13 § får, trots vad som anges i 48 §, delta i fullmäktiges överläggningar, när revisionsberättelsen över den verksamhet som de har ansvaret för behandlas.
Ordföranden och vice ordföranden i en nämnd får också delta i fullmäktiges överläggning när verksamhet inom den egna nämnden behandlas.
Första och andra styckena gäller även om de förtroendevalda inte är ledamöter i fullmäktige.
I paragrafen regleras rätten för redovisningsskyldiga att delta i överläggningarna när revisionsberättelsen för verksamheten behandlas. Paragrafen motsvarar 5 kap. 20 b § KL (prop. 1990/91:117 s. 281 och prop. 1998/99:66 s. 94 f.).
Reglerna om vilka som får delta i överläggningarna när frågan om ansvarsfrihet ska prövas hänger samman med bestämmelsen i 12 kap. 13 § om vem anmärkning kan riktas mot, se kommentaren under denna paragraf. Syftet med bestämmelsen är att alla förtroendevalda mot vilken en anmärkning kan riktas ska ha en möjlighet att inför fullmäktige ge en förklaring till sitt handlande. Eftersom fullmäktige kan vägra ansvarsfrihet även om det inte har framställts någon anmärkning mot de enskilda förtroendevalda, gäller rätten att medverka i överläggningen alla förtroendevalda för vilka frågan om ansvarfrihet prövas av fullmäktige, oavsett vad revisionsberättelsen innehåller.
Bordläggning och återremiss
50 § Ett ärende ska bordläggas eller återremitteras, om det begärs av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna. Enkel majoritet krävs dock om ärendet tidigare bordlagts eller återremitterats på begäran av en minoritet.
För bordläggning eller återremiss i fråga om val krävs enkel majoritet. Ett ärende om extra val ska dock alltid bordläggas första gången det tas upp till behandling.
Motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som begärt återremittering. Vid flera motiveringar får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna.
I paragrafen regleras bordläggning eller återremiss på begäran av minoriteten. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 36 § KL (prop. 1990/91:117 s.186 f., prop. 2001/02:80 s, 143 f., prop. 2008/09:21 s. 101 och prop. 2009/10:80 s. 321).
Regleringen i första stycket innebär ett skydd för minoriteten. Den innebär att minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna kan få ett ärende bordlagt eller återremitterat. Bordläggning innebär att beslutet skjuts upp till ett kommande sammanträde utan att någon ny utredning tillförs ärendet. En bordläggning innebär ett uppskov som endast kan avse kortare tid. Normalt bordläggs ett ärende till fullmäktiges nästkommande sammanträde, se 51 §. Ärendet ska vidare tas upp till behandling med samma underlag. Bestämmelsen utgör inget hinder mot att fullmäktige avbryter överläggningen i ett ärende och skjuter upp den till en senare tidpunkt under ett sammanträde. Det kan av olika praktiska skäl vara lämpligt att göra så utan att ärendet bordläggs. Om någon ledamot yrkar på bordläggning i en sådan situation, måste detta yrkande dock behandlas på vanligt sätt. Återremiss innebär att ärendet kompletteras med ytterligare beslutsunderlag innan beslut kan fattas. Ärendet skickas då tillbaka till beredande organ, som kan vara en nämnd, en fullmäktigeberedning eller styrelsen. Det beredande organet ska därefter bereda ärendet på nytt och lämna ett förslag till beslut i ärendet. Återremiss och bordläggning ska beslutas på begäran av en minoritet även om ärendet tidigare har återremitterats på begäran av en majoritet. Återremiss och bordläggning kan bara beslutas på begäran av minoriteten en gång, därefter krävs enkel majoritet. Syftet med bestämmelsen är att hindra överrumplande manövrer från en majoritet i fullmäktige, som t.ex. kan utnyttja bestämmelserna om brådskande ärenden för att snabbt få upp ett ärende till behandling i fullmäktige. Om yrkanden ställs om både bordläggning och återremiss, får fullmäktige besluta om i vilken ordning man ska ta ställning till yrkandena.
Av andra stycket framgår att för bordläggning eller återremiss i fråga om val krävs alltid enkel majoritet. Ett ärende om extra val däremot ska alltid bordläggas första gången det tas upp till behandling. Detta innebär inget hinder mot att frågan om extra val bordläggs vid flera tillfällen. Minoriteten i fullmäktige kan dock inte med stöd av första stycket få till stånd en bordläggning eller återremittering av en fråga om extra val.
I tredje stycket anges att en återremiss ska motiveras och att motiveringen till ett beslut om återremiss ska bestämmas av de ledamöter som har begärt återremittering. Syftet är att klargöra vad som ytterligare bör utredas för det beredande organet. Omfattningen av beredningsåtgärderna beslutas genom majoritetsbeslut. För att ärendet ska anses ha beretts fordras att någon nämnd eller beredning givits möjlighet att lämna synpunkter på ärendet. Ett yrkande om återremiss och motiveringen till yrkandet ska ses som en helhet. Detta innebär att det krävs en tredjedels majoritet för varje återremissyrkande inklusive motivering, dvs. yrkandet och motiveringen kan inte bestämmas av färre ledamöter än en tredjedel. Uppkommer situationen att det finns flera motiveringar till en återremiss får ordföranden pröva vilken motivering som biträds av minst en tredjedel av de närvarande ledamöterna. Om ingen av återremissyrkandena biträds av en tredjedel faller yrkandena. Teoretiskt skulle en situation kunna uppstå att två (eller tre) yrkanden om återremiss biträds av en tredjedel var av de närvarande ledamöterna. I en sådan situation får styrelsen beakta detta i sin fortsatta hantering av frågan.
51 § Ett bordlagt ärende ska behandlas på fullmäktiges nästa sammanträde, om fullmäktige inte beslutar något annat.
I paragrafen anges när ett ärende som bordlagts ska tas upp på nytt. Paragrafen motsvarar 5 kap. 37 § KL (prop. 1990/91:117 s. 186 f.).
Enligt bestämmelsen ska ett ärende som bordlagts tas upp på fullmäktiges nästa sammanträde, om fullmäktige inte beslutar något annat. I de fall ett fullmäktigesammanträde sträcker sig över mer än en dag kan det t.ex. vara aktuellt att fullmäktige beslutar att ärendet ska handläggas redan under nästa sammanträdesdag. Ett sådant beslut fattas med enkel majoritet, även om själva bordläggningen bestämts av en minoritet. Om ett ärende som bordlagts är brådskande kan fullmäktige också förlänga ett sammanträde, besluta om fortsatt sammanträde eller sätta ut ett extra sammanträde.
Hur ärendena avgörs
52 § Ordföranden ska se till att bara sådana ärenden avgörs som har tillkännagetts enligt 13 eller 14 §.
Ett brådskande ärende får dock avgöras om samtliga närvarande ledamöter beslutar det.
I paragrafen regleras ordförandens ansvar för att ärenden på fullmäktiges sammanträde ska ha tillkänngetts innan sammanträdet. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 40 § första och andra styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 189). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Av första stycket framgår att ordförandens ansvar för att bara ärenden som tillkännagetts i enlighet med lagens bestämmelser får avgöras av fullmäktige. Har ett ärende inte tillkännagetts på föreskrivet sätt ska ordföranden vägra att lägga fram ett förslag till beslut. Ordförandes beslut om att inte ta upp ett ärende på denna grund kan inte överprövas av fullmäktige.
Bestämmelsen i andra stycket innebär en möjlighet att avvika från första stycket. Ett ärende som inte tillkännagetts enligt lagens bestämmelser får avgöras om samtliga närvarande ledamöter är eniga om det. Har ett sådant ärende inte beretts får det bara avgöras om ledamöterna dessutom är eniga om utgången enligt 33 §.
53 § När överläggningen har avslutats, lägger ordföranden fram förslag till beslut.
Förslagen ska utformas så, att de kan besvaras med ja eller nej.
Ordföranden redovisar därefter sin uppfattning om vad som har beslutats och bekräftar beslutet med ett klubbslag, om inte omröstning begärs.
I paragrafen regleras hur förslag ska ställas. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 41 § KL (prop. 1990/91:117 s. 189).
Av första stycket framgår att när överläggningen är avslutad är det ordförandens ansvar att lägga fram förslag till beslut. Överläggningen är avslutad när alla som begärt ordet fått yttra sig. Att avbryta överläggningen och inte låta samtliga talare yttra sig är oförenligt med den grundlagsfästa yttrandefriheten (RÅ 1971 ref. 55).
Enligt andra stycket ska ordförandens förslag till beslut utformas så att de kan besvaras med ja eller nej. Först ska eventuella formella yrkanden behandlas, dvs. om återremiss och bordläggning, se 50 §. Förekommer båda yrkandena ska de behandlas var för sig och efter varandra. Efter det ska ordföranden behandla de materiella yrkanden som framförts under överläggningen. Ordföranden frågar då fullmäktige för varje yrkande om det bifalls. Finns endast ett förslag kan ordföranden fråga om det förslaget bifalles.
Enligt tredje stycket ska ordföranden redovisa vad denne anser har beslutats. Vill någon ledamot invända mot ordförandens uppfattning sker det genom att ledamoten begär omröstning.
54 § Om omröstning begärs, ska den ske öppet utom i ärenden som avser val eller anställning av personal.
I paragrafen regleras förfarandet för omröstningar. Paragrafen motsvarar 5 kap. 42 § KL (prop. 1990/91:117 s. 189).
I paragrafen anges att omröstning sker öppet, dvs. redovisning sker av hur varje ledamot tagit ställning. Ärenden som avser val och anställning av personal är undantagna och ska avgöras genom sluten omröstning. I de flesta kommuner är det inte fullmäktiges uppgift att besluta i anställningsärenden. En sådan ordning kan dock undantagsvis förekomma, t.ex. i vissa mindre kommuner beträffande anställning av vissa chefer. Regeln är genom en hänvisning i 6 kap. 33 § också tillämplig vid nämndernas beslutsfattande. Sluten omröstning i ärenden som avser val och anställning kan begäras utan föregående acklamationsförfarande. Begärs inte omröstning kan även ärenden som avser val och anställning avgöras öppet genom acklamation.
55 § Utgången bestäms genom enkel majoritet, om inte något annat anges i denna lag eller annan författning.
I paragrafen regleras att utgången vid omröstning bestäms genom enkel majoritet. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 43 § KL (prop. 1990/91:117 s. 189). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
I valärenden där mer än en person ska utses och den proportionella metoden inte används bestäms utgången genom relativ majoritet. De personer som fått flest röster av dem som föreslagits blir valda (RÅ 1982 2:64). Reglering som avviker från denna bestämmelse finns när det gäller bordläggning och återremiss i 50 §, samt om hanteringen av brådskande ärenden i 33 och 52 §§. Av 10 § framgår att beslut om extra val ska fattas med två tredjedelars majoritet av de närvarande ledamöterna.
56 § Vid lika röstetal har ordföranden utslagsröst.
I ärenden som avser val eller anställning av personal fattas beslutet dock genom lottning.
I paragrafen regleras förfarandet vid lika röstetal. Paragrafen motsvarar 5 kap. 44 § KL (prop. 1990/91:117 s. 189).
I paragrafen anges att ordföranden har utslagsröst. Om en omröstning utfallit så att två förslag har fått lika många röster innebär det att det förslag som ordförande röstat för blir fullmäktiges beslut. Vid lika röstetal är en ordförande som avstått från att rösta skyldig att rösta enligt 4 kap. 25 § andra stycket. En tjänstgörande ordförande kan inte avstå sin utslagsröst till någon annan i presidiet (RÅ 1982:10 och RÅ 1998 ref. 15). Ärenden som avser val eller anställning av personal avgörs vid lika röstetal i stället genom lottning.
57 § Ordföranden ska vägra att lägga fram ett förslag till beslut, om ordföranden anser att förslaget innebär att ett nytt ärende väcks.
Ordföranden får vägra att lägga fram ett förslag till beslut, om ordföranden anser att förslaget skulle leda till ett beslut som strider mot lag eller annan författning. Fullmäktige får dock besluta att förslaget ändå ska läggas fram.
I paragrafen regleras ordförandens möjligheter att vägra lägga fram förslag. Paragrafen motsvarar 5 kap. 45 § KL (prop. 1990/91:117 s. 189).
Av första stycket framgår att ordföranden ska vägra lägga fram förslag till beslut om ordföranden anser att förslaget går utöver vad ärendet handlar om och i stället innebär att nytt ärende väcks. Bakgrunden till denna bestämmelse är beredningstvånget för ärenden i fullmäktige. Ordförandes beslut att vägra lägga fram förslag på denna grund kan inte överprövas av fullmäktige.
I andra stycket anges att ordföranden också får vägra lägga fram ett förslag till beslut som ordföranden anser att det strider mot lag eller annan författning. Ett sådant beslut kan dock överprövas av fullmäktige om någon ledamot yrkar det. Det är främst en uppgift för förvaltningsdomstolarna att pröva beslutens laglighet.
Proportionella val
58 § Om det begärs av det antal väljande som anges i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska följande val vara proportionella:
1. val av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar,
2. val av revisorer som avses i 12 kap. 4 och 5 §§,
3. val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för aktiebolag,
4. val av ledamöter och suppleanter i styrelsen för ekonomiska föreningar eller stiftelser, och
5. val av revisorer, revisorssuppleanter och lekmannarevisorer som ska granska styrelsens förvaltning i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser.
Första stycket 1 ska inte gälla vid val till en nämnd som avses i 6 kap. 2 § 2, om två tredjedelar av de närvarande ledamöterna i fullmäktige vid inrättandet av nämnden har röstat för att ledamöter i nämnden ska väljas på någon annan grund än partipolitisk.
I paragrafen regleras vilka val som ska vara proportionella. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 46 § första och tredje stycket KL (prop. 1990/91:117 s.281, prop. 1998/99:66 s. 190, prop. 2005/06:55 s. 57 och prop. 2013/14:5 s. 99).
Av första stycket framgår att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska tillämpas om det begärs av det antal ledamöter som framgår av 2 § i lagen om proportionellt valsätt. Av denna bestämmelse framgår att valförfarandet i denna lag ska användas om det begärs av minst så många väljande som motsvarar den kvot som man får om antalet närvarande ledamöter delas med det antal personer som valet avser, ökat med 1. De val som omfattas av denna bestämmelse är enligt första punkten valen av ledamöter och ersättare i nämnder och beredningar. Med beredningar avses både permanenta beredningsorgan men också organ och enstaka personer som har utsetts att bereda vissa ärenden (prop. 1975/76:187 s. 403). Enligt andra punkten omfattas också val av de revisorer som ska granska kommuner och region. Såväl revisorer som utför en samlad revision som de som utför en särskild granskning enligt 12 kap. 5 § andra stycket omfattas. Enligt punkterna 3–5 omfattas de representanter som fullmäktige ska välja i aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser. Ideella föreningar omfattas således inte av bestämmelsen, det finns dock inget hinder mot att det i föreningens stadga regleras att proportionellt valsätt ska tillämpas. Även val av revisorer och revisorssuppleanter i ekonomiska föreningar och stiftelser samt val av lekmannarevisorer i aktiebolag omfattas av bestämmelsen. Det som anges i bestämmelsen gäller för fullmäktige även om flera ledamöter, ersättare eller revisorer ska välja på annat sätt t.ex. på bolagsstämma eller av en annan kommun eller annat region (prop. 1975/76:187 s. 403).
Utöver bestämmelserna i första stycket finns ytterligare bestämmelser om proportionella val av ledamöter och ersättare i vissa statliga styrelser och andra organ i annan lag eller författning. Exempelvis regleras val av nämndemän i 4 kap. 7 § rättegångsbalken.
I andra stycket anges ett undantag som innebär att paragrafens bestämmelser om proportionellt valsätt inte ska tillämpas vid val till en geografisk nämnd om en kvalificerad majoritet har röstat för att ledamöter i nämnden ska väljas på någon annan grund än partipolitisk.
Valet av samtliga ledamöter i nämnden avgörs i sådana fall genom enkel majoritet.
Fullmäktiges ställningstagande i frågan om på vilken grund ledamöterna i nämnden ska väljas ska ha gjorts med kvalificerad majoritet redan i samband med inrättandet av nämnden. Fullmäktiges beslut i den frågan utgör inte ett avgörande av ett valärende. Beslutet måste därför föregås av beredning enligt 26 §. För att bestämmelsen om undantag från reglerna om proportionellt valsätt ska vara tillämplig är det således inte tillräckligt att två tredjedelar av de närvarande vid valet av ledamöter röstar för att utse ledamöterna på någon annan grund än partipolitisk.
Ett beslut att avskaffa en geografisk nämnd vars ledamöter väljs på annan grund än partipolitisk eller ett beslut att ledamöterna i en sådan nämnd åter ska väljas på partipolitisk grund kan fattas med enkel majoritet. Inte heller dessa beslut utgör beslut i valärenden och ska därför beredas på vanligt sätt.
Interpellationer
59 § Interpellationer får ställas av ledamöterna och riktas till ordföranden i en nämnd eller en fullmäktigeberedning samt till de förtroendevalda i övrigt som fullmäktige bestämmer.
Fullmäktige får besluta att interpellationer får ställas endast till sådan förtroendevald som anges i 4 kap. 2 § första stycket.
I paragrafen anges till vilka interpellationer får ställas. Paragrafen motsvarar delvis 5 kap. 52 § första och andra styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f.).
Av första stycket framgår att fullmäktigeledamöter får ställa interpellationer till ordföranden i nämnder och fullmäktigeberedningar. Vidare anges att fullmäktige kan bestämma att interpellationer får ställas även till andra förtroendevalda. Handläggningen av interpellationer ska regleras i arbetsordningen enligt 72 §. Bestämmelsen innebär inte någon skyldighet att svara på en interpellation.
Andra stycket innebär att fullmäktige får bestämma att interpellationer får ställas endast till sådan förtroendevald som anges i 4 kap. 2 § första stycket. Övervägandena finns i avsnitt 7.1.1.
60 § Interpellationerna ska ha ett bestämt innehåll och vara försedda med motivering.
I paragrafen regleras de formella kraven på en interpellation. Paragrafen motsvarar 5 kap. 50 § första meningen KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f.). Bestämmelsen har samma innehåll som 8 kap. 2 § andra meningen i riksdagsordningen. Till skillnad från frågor så ska interpellationer motiveras.
61 § Interpellationer ska avse ämnen som hör till fullmäktiges, en nämnds eller en fullmäktigeberednings handläggning. De får dock inte avse ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild.
Interpellationer bör ställas endast i angelägenheter av större intresse för kommunen eller regionet.
I paragrafen regleras ämnesområdet för interpellationer. Paragrafen motsvarar 5 kap. 49 § och 50 § andra meningen KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f.).
Bestämmelserna innebär att interpellationer kan ställas avseende alla ämnen som hör till fullmäktige, nämnder och fullmäktigeberedningars handläggning. Detta innebär att interpellationer inte får ställas i ämnen som inte utgör en kommunal angelägenhet. Interpellation får inte heller ställas i ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Om en interpellation ställs om frågor om uppgifter som skyddas genom sekretess måste den besvaras på sådant sätt att sekretessbelagda uppgifter inte röjs (prop. 1982/83:97 s. 32). Till skillnad från frågor bör interpellationer i fullmäktige bara ställas i angelägenheter av större intresse för kommunen eller regionet. Det är främst upp till fullmäktige att avgöra vilka angelägenheter som är av större intresse för kommunen eller regionet.
62 § Fullmäktige beslutar utan föregående överläggning om en interpellation får ställas.
I paragrafen anges att fullmäktige utan någon överläggning ska besluta om en interpellation får ställas. Paragrafen motsvarar 5 kap. 51 § KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f.). Bestämmelsen innebär ett debattförbud avseende frågan om en interpellation ska få ställas.
63 § Fullmäktige får besluta att ordföranden i en nämnd får överlåta besvarandet av en interpellation till en av fullmäktige utsedd ledamot i styrelsen för en sådan juridisk person som avses i 10 kap. 2–6 §§ eller till ordföranden i styrelsen eller annan nämnd i ett kommunalförbund som kommunen eller regionet är medlem i.
I paragrafen regleras möjlighet för en nämndordförande att överlåta besvarandet av en interpellation. Paragrafen motsvarar 5 kap. 53 § KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f., prop. 1996/97:105 s. 112 och prop. 2013/14:118 s. 96).
Ordföranden i nämnden kan överlåta besvarandet av en interpellation till en av fullmäktige utsedd styrelseledamot i ett kommunalt bolag, stiftelse eller förening. Avseende kommunalförbund så kan nämndordföranden överlåta till ordförande i styrelsen eller annan nämnd i kommunalförbundet att besvara interpellationen utan något krav på att denne är utsedd av den egna kommunen eller regionet. En förutsättning för att personer som avses i denna paragraf ska kunna besvara interpellationen är att de ges rätt att delta i överläggningarna enligt 40 §.
Frågor
64 § För att hämta in upplysningar får ledamöterna ställa frågor. Bestämmelserna i 59 §, 61 § första stycket, 62 och 63 §§ ska då tillämpas.
En fråga ska ha ett bestämt innehåll. Den får vara försedd med en kort inledande förklaring.
När en fråga besvaras, får bara den som ställer frågan och den som svarar delta i överläggningen.
I paragrafen behandlas vad som gäller för frågor. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 54–56 §§ KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f.).
Av första stycket framgår att bestämmelserna för interpellationer ska tillämpas även på frågor. Det finns dock vissa principiella skillnader mellan interpellationer och frågor.
I andra stycket anges att en fråga ska förses med en kort förklaring. Den behöver dock inte motiveras, vilket gäller för interpellationer enligt 60 §. Avsikten är att en fråga ska avse tämligen okomplicerade ämnen, medan en interpellation är avsedd för angelägenheter av större intresse (prop. 1990/91:117 s. 86).
Av tredje stycket framgår att debatten med anledning av en fråga är begränsad till den som ställer frågan och den som svarar.
Protokollet
65 § Vid sammanträden ska protokoll föras på ordförandens ansvar.
I paragrafen anges att protokoll över fullmäktiges sammanträde förs på ordförandens ansvar. Paragrafen motsvarar 5 kap. 57 § KL (prop. 1990/91:117 s. 193). I detta ansvar ingår en skyldighet att se till att protokollets justering samt information om var det finns tillgängligt tillkännages på den kommunala anslagstavlan.
66 § Protokollet ska redovisa vilka ledamöter och ersättare som har tjänstgjort och vilka ärenden som har handlagts.
I paragrafen anges att det av protokollet ska framgå vilka ledamöter och ersättare som tjänstgjort och vilka ärenden som behandlats av fullmäktige. Paragrafen motsvarar 5 kap. 58 § KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f.). Bestämmelsen innebär inte något krav på att de närvarande räknas upp i protokollet (prop. 1975/76:187 s. 411). Detta kan i stället framgå av en bilaga. Bestämmelsen utgör ett minimikrav. Det finns därför inget hinder mot att fullmäktige bestämmer att protokollen ska innehålla mer information.
67 § Protokollet ska för varje ärende redovisa
1. vilka förslag och yrkanden som har lagts fram och inte tagits tillbaka,
2. i vilken ordning ordföranden har lagt fram förslag till beslut,
3. genomförda omröstningar och resultaten av dem,
4. vilka beslut som har fattats,
5. vilka ledamöter som har deltagit i besluten och hur de har röstat vid öppna omröstningar, och
6. vilka reservationer som har anmälts mot besluten.
I paragrafen anges vad som ska redovisas för varje ärende. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 59 § KL (prop. 1990/91:117 s. 193). Bestämmelserna utgör ett minimikrav. Det finns därför inget hinder mot att fullmäktige bestämmer att protokollen ska innehålla mer information.
68 § I protokollet ska det anges vilka interpellationer och frågor som har ställts och vilka som har besvarats.
I paragrafen anges att de interpellationer och frågor som ställts och besvarats ska framgår av protokollet. Paragrafen motsvarar 5 kap. 60 § KL (prop. 1990/91:117 s. 193). Bestämmelsen utgör ett minimikrav. Det finns därför inget hinder mot att fullmäktige bestämmer att protokollen ska innehålla mer information.
69 § Ett protokoll ska justeras senast fjorton dagar efter sammanträdet på det sätt som fullmäktige har bestämt.
I paragrafen regleras när protokollet ska justeras. Paragrafen motsvarar 5 kap. 61 § KL (prop. 1990/91:117 s. 193).
Bestämmelsen innebär att fullmäktige har stor frihet att bestämma om formerna för justeringen. Det är obligatoriskt att reglera formerna för justeringen i arbetsordningen enligt 72 §. Denna reglering kan t.ex. innefatta formerna för omedelbar justering och antalet justerare utöver ordföranden som får anses självskriven.
70 § Bestämmelser om att justering av protokollet ska tillkännages på anslagstavlan finns i 8 kap. 12 §.
Paragrafen innehåller en upplysning om att bestämmelser om hur protokoll ska tillkännages finns i 8 kap. 12 §.
Arbetsordningen
71 § Fullmäktige ska anta en arbetsordning av vilken det ska framgå vad som i övrigt ska gälla för fullmäktiges sammanträden och handläggningen av ärenden.
Av paragrafen framgår att fullmäktige ska anta en arbetsordning. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 63 § KL (prop. 1990/91:117 s. 194). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Det är obligatoriskt att ha en fastställd arbetsordning, men fullmäktige har en stor frihet att själva bestämma dess utformning och innehåll. Regleringen i arbetsordningen kompletterar lagens bestämmelser om fullmäktiges arbetsformer. Vid utformningen av denna måste det beaktas att regleringen i arbetsordningen inte strider mot lag, annan författning eller allmänna kommunalrättsliga grundsatser.
72 § I arbetsordningen ska regleras
1. antalet ledamöter i fullmäktige,
2. när sammanträden ska hållas,
3. anmälan av hinder att delta i sammanträden,
4. inkallande av ersättare och deras tjänstgöring,
5. vem som ska föra ordet tills ordförande utsetts,
6. rätten att delta i fullmäktiges överläggningar,
7. förfarandet vid omröstningar,
8. handläggningen av motioner, interpellationer och frågor,
9. formerna för justeringen av protokollet, och
10. fullmäktigepresidiets arbetsuppgifter.
Om fullmäktige med stöd av 8 kap. 1 § har beslutat att medborgarförslag får väckas, ska arbetsordningen reglera hur sådana förslag ska handläggas.
Om fullmäktige har beslutat att ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans, ska arbetsordningen reglera i vilken utsträckning sådant deltagande får ske.
I paragrafen anges ett antal frågor som är obligatoriska att reglera i arbetsordningen. Paragrafen motsvarar huvudsakligen 5 kap. 64 § KL (prop. 1990/91:117 s. 191 f., prop. 2001/02:80 s. 144 och prop. 2013/14:5 s. 100). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Reglerna i detta kapitel innebär att kommuner och region har en relativt stor frihet att besluta om det som ska gälla. Det är därför nödvändigt att fullmäktige i arbetsordningen beslutar om komplementerar regleringen i lagen. Det gäller t.ex. vilket antal ledamöter fullmäktige ska ha, när sammanträden ska hållas och vem som ska föra ordet tills ordförande utsetts.
På områden där lagen ger de grundläggande bestämmelserna ska arbetsordningen komplettera dessa. Det gäller t.ex. förfarandet vid omröstningar. Sådan reglering bör främst avse ordningsfrågor vid genomförandet av omröstningarna. Särskilt för slutna omröstningar behövs ytterligare anvisningar, t.ex. om hur valproceduren ska genomföras, hur röstsedlarna ska vara utformade och hur ordföranden ska biträdas när valsedlarna avlämnas och sammanräkningen görs.
Av andra och tredje stycket framgår att om fullmäktige har beslutat att medborgarförslag får väckas eller att ledamöter får delta i fullmäktiges sammanträden på distans enligt 16 §, ska arbetsordningen reglera handläggningen av medborgarförslag och i vilken utsträckning deltagande på distans får ske.
Vilka övriga ämnen som det är lämpligt att ha bestämmelser om i arbetsordningen får kommunerna och regionen själva avgöra. Ett grundkrav på samtliga bestämmelser i arbetsordningarna är att de inte strider mot lagens innehåll eller syften eller annan lag eller författning.