Författningskommentar
Förslaget till kommunallag
6 kap. Styrelsen och övriga nämnder
I kapitlet samlas bestämmelser om styrelsen och övriga nämnder. Kapitlet bygger delvis på 6 kap. KL. Bestämmelserna om styrelsens och nämndernas uppgifter som finns i 3 kap. KL återfinns enligt förslaget i detta kapitel.
Bestämmelsen om samråd med dem som utnyttjar nämndernas tjänster, samt bestämmelsen om nämndernas skyldighet att lämna information till enskilda finns i 8 kap. Delaktighet och insyn.
Bestämmelserna i 6 kap. 20 § KL om utskott och 6 kap. 21 § andra stycket KL om nämndberedningar finns delvis i 3 kap. Kommunernas och regionens organisation och verksamhetsformer.
Delegationsbestämmelserna som gäller anställd finns i 7 kap. Anställda. De delegationsbestämmelser som gäller anställd i gemensam nämnd finns i 9 kap. Kommunal samverkan. Jävsbestämmelserna för anställda finns i 7 kap. Anställda, se avsnitt 14.1. Vidare har ordningen på jävsbestämmelserna justerats så att bestämmelsen som anger när man är jävig kommer först. Därefter kommer bestämmelserna som reglerar vad som gäller när någon är jävig. Sist kommer bestämmelsen om hur man överklagar ett beslut om jäv.
Bestämmelser om gemensam nämnd finns i 9 kap. Kommunal samverkan.
Uppgifter
1 § Styrelsen ska leda och samordna förvaltningen av kommunens eller regionets angelägenheter och ha uppsikt över övriga nämnders och eventuella gemensamma nämnders verksamhet.
Styrelsen ska också ha uppsikt över kommunal verksamhet som bedrivs i sådana juridiska personer som avses i 10 kap. 2–6 §§ och sådana kommunalförbund som kommunen eller regionet är medlem i.
Paragrafen reglerar styrelsens roll att leda verksamheten. Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 § KL (prop. 1990/91:117 s. 195 f., prop. 1996/97:105 s. 113, prop. 2008/09:21 s. 101 och prop. 2013/14:118 s. 96). Paragrafen har placerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av första stycket framgår att det är styrelsens ansvar att leda och samordna förvaltningen. Styrelsen ska hålla uppsikt över övriga nämnders verksamhet. Styrelsen kan lämna råd, anvisningar och förslag till åtgärder, som den anser bör vidtas. Om dessa inte följs och behov av bindande direktiv föreligger, kan styrelsen initiera ett ärende i fullmäktige som då kan ge nämnden ett direktiv. Styrelsen kan även begära in yttrande och upplysningar från andra nämnder enligt 12 §. Styrelsen kan även i vissa fall fatta beslut om andra nämnders verksamhet, se 8 §. När det gäller en gemensam nämnd har samtliga samverkande kommuners eller regions styrelser ansvar för att ha uppsikt över den. Uppsiktsplikten åligger därför inte endast värdkommunens eller värdregionets styrelser.
Enligt andra stycket ska styrelsen ha uppsikt över kommunala bolag, stiftelser och ekonomiska föreningar och kommunalförbund där kommunen eller regionet är medlem. Någon lagstadgad rätt till information från kommunala bolag finns inte, men kan åstadkommas genom ägardirektiv.
2 § Fullmäktige ska, om inte något annat anges i lag eller annan författning, bestämma nämndernas verksamhetsområden och inbördes förhållanden. Fullmäktige får besluta
1. att en nämnd ska ha hand om en eller flera verksamheter i hela kommunen eller regioen,
2. att en nämnd ska ha hand om en eller flera verksamheter för en del av kommunen eller regionen,
3. att en nämnd ska ha hand om verksamheten vid en eller flera anläggningar, och
4. att en nämnd ska tillhandahålla tjänster åt en annan nämnd.
Paragrafen innehåller bestämmelser om den kommunala nämndorganisationen Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § 1–3 KL (prop. 1990/91:117 s. 155). Övervägandena finns i avsnitt 6.2.2, 6.3 och 14.2.
Enligt 3 kap. 3 och 4 §§ ska fullmäktige tillsätta en styrelse och de andra nämnder som behövs för att fullgöra kommunens eller regionets uppgifter. I alla kommuner och region ska det finnas en styrelse.
Styrelsen är en nämnd som har vissa ansvarsområden, se 1 och 8–15 §§. I övrigt har kommuner och region i princip en fullständig frihet att organisera nämndarbetet, om något annat inte är reglerat i lag eller annan författning. Ett exempel på en sådan reglering finns i 3 kap. 3 § vallagen (2005:837) som anger att en valnämnd ska finnas i alla kommuner. Fullmäktige ska bestämma vilka nämnder som ska finnas och uppgiftsfördelningen mellan nämnderna. Med verksamhetsområde avses både geografiskt område och de sakområden nämnden ska svara för. Att fullmäktige ska bestämma nämndernas inbördes förhållanden innebär att ställning måste tas till om nämnderna ska fungera på central eller lokal nivå samt hur samordningen ska ske.
I speciallagar finns bestämmelser som innebär att det för en viss specialreglerad verksamhet ska finnas en eller flera nämnder i varje kommun, (jfr t.ex. 3 kap. 11 § lagen [2003:778] om skydd mot olyckor samt plan- och bygglagen [2010:900]). I andra fall uttrycks det så att kommunfullmäktige ska bestämma vilken eller vilka nämnder som ska fullgöra en viss uppgift (jfr t.ex. 2 kap. 4 § socialtjänstlagen [2001:453]). Den organisatoriska friheten befriar inte kommuner och region från att uppfylla de krav som uppställs i speciallagstiftning, exempelvis om skola och socialtjänst. Nämndorganisationen måste vidare vara sådan att de mål och skyldigheter som finns i speciallagarna blir uppfyllda. Organisationen måste också vara så utformad att den kan möta krav på rättsenlighet och på likabehandling av kommunmedlemmarna.
Av första punkten följer att fullmäktige kan fördela uppgifter inom ett visst specialreglerat område på flera nämnder. Exempelvis är det möjligt att lägga kulturfrågor på en utbildningsnämnd och att inom socialtjänsten inrätta särskilda äldreomsorgsnämnder eller särskilda äldre- och handikappnämnder med ansvar för både sociala och medicinska insatser. Det går vidare att samordna vissa delar av utbildningsväsendet med annan kommunal verksamhet, t.ex. inom det sociala området eller kultur och fritidsområdena och på så sätt inrätta särskilda barn- och ungdomsnämnder. Det är också möjligt att låta en nämnd sköta enbart en avgränsad del av ett större sakområde, t.ex. en nämnd för gymnasieskolan.
Av andra punkten framgår att det är möjligt för en kommun eller ett region att skapa lokala nämnder. Fullmäktige kan således skapa geografiska distrikt i kommunen eller regionet och utse en nämnd för varje distrikt samt föreskriva att de lokala nämnderna ska ha förvaltningsuppgifter av skilda slag, exempelvis inom socialtjänst och skola. Den lokala nämnden kommer då att fungera som socialnämnd respektive utbildningsnämnd. Vid sådant decentraliserat beslutsfattande måste kommunen eller regionet dock se till att likställighetsprincipen iakttas genom att alla medlemmar behandlas lika, oavsett vilken kommun- eller regionsdel de tillhör.
Av 5 kap. 58 § andra stycket framgår att lagen (1992:339) om proportionellt valsätt inte behöver tillämpas vid val av ledamöter och ersättare i sådana nämnder, om två tredjedelar av de närvarande ledamöterna i fullmäktige vid inrättandet av nämnden har röstat för att ledamöter i nämnden ska väljas på någon annan grund än partipolitisk.
Av tredje punkten följer att en nämnd kan utses för en särskild anläggning, t.ex. ett sjukhus.
Av fjärde punkten framgår att det är möjligt att fördela uppgifterna så att en eller flera nämnder svarar för produktionen av vissa tjänster åt andra nämnder, s.k. beställar- och utförarnämnder. Ett system för intern debitering kan då behöva inrättas.
En begränsning i möjligheten att inrätta en nämndorganisation framgår av bestämmelserna i 7 § om att en nämnd inte får bestämma om rättigheter eller skyldigheter för kommunen eller regionet i ärenden där nämnden företräder kommunen eller regionet som part, eller utöva tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver.
3 § Nämnderna beslutar i frågor som rör förvaltningen och i frågor som de enligt lag eller annan författning ska ha hand om.
Nämnderna beslutar också i frågor som fullmäktige har delegerat till dem.
Paragrafen reglerar nämndernas beslutanderätt. Paragrafen motsvarar 3 kap. 13 § KL (prop. 1990/91:117 s. 160).
Av första stycket framgår att nämnderna har en självständig beslutanderätt inom ramen för sin förvaltande verksamhet. De beslutar om anställning av personal, inköp av utrustning och annan materiel m.m. I allmänhet avgör nämnden själv hur verksamheten lämpligast ska bedrivas med utgångspunkt i de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt, men nämnden kan även vara bunden av t.ex. av reglerna om offentlig upphandling eller bestämmelser i kollektivavtal.
Den beslutsbefogenhet som nämnderna har enligt lag eller annan författning kan grundas på bestämmelser i kommunallagen eller i speciallagstiftning. Den beslutanderätt som nämnderna utövar med stöd av föreskrifter i specialförfattningar innefattar ofta myndighetsutövning. Nämnderna har i dessa fall en grundlagsfäst rätt till självständighet gentemot fullmäktige enligt 12 kap. 2 § regeringsformen.
Enligt andra stycket kan en nämnds beslutanderätt även ha sin grund i delegation från fullmäktige. Sådana bemyndiganden fastställer fullmäktige ofta i de reglementen som ska fastställas för nämnderna, men de kan även ges i form av särskilda delegationsbeslut. Ett lämnat uppdrag att besluta på delegation kan när som helst återkallas, antingen generellt eller för visst ärende, men har fullmäktige överlåtit beslutanderätten till en nämnd är de i princip förhindrade att i efterhand ändra eller ompröva det beslut som nämnden har fattat med stöd av bemyndigandet.
4 § Nämnderna bereder fullmäktiges ärenden och ansvarar för att fullmäktiges beslut verkställs.
I paragrafen regleras nämndernas beredningsskyldighet och ansvar för att verkställa fullmäktiges beslut. Paragrafen motsvarar 3 kap. 14 § KL (prop. 1990/91:117 s. 160).
Nämnderna ska bereda fullmäktiges ärenden. Alla ärenden i fullmäktige ska beredas, se 5 kap. 26 §. En berörd nämnd har rätt att yttra sig i ett ärende som enbart beretts av en fullmäktigeberedning, se 5 kap. 27 §. I beredningen förutsätts ingå att även lägga fram ett förslag till beslut, se kommentaren till 5 kap. 28 §.
Nämnderna ska också verkställa fullmäktiges beslut. I detta ansvar ligger att lojalt verkställa de beslut som fullmäktige fattat.
5 § Nämnderna ska redovisa till fullmäktige hur de har fullgjort sådana uppdrag som fullmäktige har lämnat till dem med stöd av 5 kap. 2 och 4 §§.
Fullmäktige ska besluta om omfattningen av redovisningen och formerna för den.
Paragrafen innehåller bestämmelser om nämndernas redovisningsskyldighet inför fullmäktige. Paragrafen motsvarar 3 kap. 15 § KL (prop. 1990/91:117 s. 160).
Enligt första stycket ska nämnderna redovisa för fullmäktige hur de fullgjort de uppdrag som fullmäktige delegerat till dem. Detta ger fullmäktige ett uppföljningsinstrument och underlag för framtida överväganden om delegering. Att nämnderna ska redovisa sina uppdrag innebär inte att de måste återredovisa hur enskilda ärenden har handlagts. Det handlar snarare om en redovisning av hur fullmäktiges beslut om verksamheten som sådan har följts.
Enligt andra stycket är det fullmäktige som beslutar om formerna för redovisningen och hur ofta redovisningen ska äga rum.
6 § Nämnderna ska var och en inom sitt område se till att verksamheten bedrivs i enlighet med de mål och riktlinjer som fullmäktige har bestämt samt de bestämmelser i lag eller annan författning som gäller för verksamheten.
De ska också se till att den interna kontrollen är tillräcklig och att verksamheten bedrivs på ett i övrigt tillfredsställande sätt.
Detsamma gäller när skötseln av en kommunal angelägenhet med stöd av 10 kap. 1 § har lämnats över till någon annan.
I paragrafen finns bestämmelser om nämndernas ansvar för den egna verksamheten. Paragrafen motsvarar 6 kap. 7 § KL. (prop. 1990/91:117 s. 196 f., prop. 1993/94:188 s. 100 och prop. 1998/99:66 s. 97).
Enligt första stycket har nämnderna ett ansvar att se till att verksamheten bedrivs i överensstämmelse med de övergripande mål som fullmäktige har ställt upp och i enlighet med de föreskrifter som kan finnas för verksamheten. Nämnderna bestämmer själva hur de ska se till att få den information de behöver för att kunna kontrollera verksamheten. Enligt andra stycket ska nämnderna även se till att den interna kontrollen är tillräcklig. Med intern kontroll avses exempelvis nämndens bestämmelser om bl.a. fördelning av ansvar och befogenheter, systematiskt ordnade interna kontroller av organisation, redovisningssystem och administrativa rutiner. Syftet med den interna kontrollen är att säkra en effektiv förvaltning och att undvika att det begås allvarliga fel. En god intern kontroll ska således bidra till att ändamålsenligheten i verksamheten stärks och att den bedrivs effektivt och säkert.
Enligt tredje stycket omfattar kravet på intern kontroll även verksamhet som överlämnas till annan, exempelvis sådan verksamhet som utförs av privata utförare. Styrelsens ansvar att följa verksamhet i kommunala aktiebolag, föreningar och stiftelser framgår av 1, 9 och 10 §§.
7 § En nämnd får inte bestämma om rättigheter eller skyldigheter för kommunen eller regionet i ärenden där nämnden företräder kommunen eller regionet som part.
En nämnd får inte heller utöva i lag eller annan författning föreskriven tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver.
Paragrafen anger begränsningar av vad en nämnd får göra. Paragrafen motsvarar 3 kap. 5 § KL (prop. 1990/91:117 s. 156).
Bestämmelsen i första stycket har till syfte att förhindra att en nämnd både har partsintressen och sköter myndighetsutövning inom ett och samma område. En sådan situation kan exempelvis uppstå om en nämnd först beslutar om att ansöka om bygglov för ombyggnad av en viss institution och därefter också beslutar om bygglovet för ombyggnaden.
I andra stycket finns en regel som hindrar att en och samma nämnd både driver en viss verksamhet och har tillsyn över den. Den nämnd som utövar tillsyn över miljöfarlig verksamhet kan alltså inte ha ansvar för ett reningsverk eller en sopförbränningsanläggning. Fastighetsförvaltning och ansvar för brandtillsyn är ett annat exempel på oförenliga uppgifter. Däremot hindrar inte bestämmelsen att varje nämnd har ett allmänt tillsynsansvar inom sitt verksamhetsområde se 6 §.
Även om paragrafen inte direkt riktar sig till fullmäktige blir den styrande för den uppgiftsfördelning mellan olika nämnder som fullmäktige ska göra.
Särskilt om styrelsens uppgifter
8 § Fullmäktige får besluta att styrelsen får fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet. Styrelsen får dock inte ges rätt att fatta beslut som rör andra nämnders myndighetsutövning, tillämpningen av lag eller ärenden som i övrigt rör enskilda.
Paragrafen innehåller bestämmelser om styrelsens möjlighet att i vissa fall fatta beslut om andra nämnders verksamhet. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.1.
Bestämmelserna innebär att fullmäktige får besluta att ge styrelsen befogenhet att fatta beslut som annars skulle legat inom nämndernas förvaltning.
I första meningen anges att fullmäktige får besluta att styrelsen ska kunna fatta beslut om särskilt angivna förhållanden som rör andra nämnders verksamhet. Att förhållandena ska röra nämnders verksamhet innebär att beslutanderätten inte kan avse ett organ som inte är en nämnd, exempelvis revisionen eller en fullmäktigeberedning. Styrelsen kan inte ges någon generell beslutanderätt utan fullmäktige måste ange de förhållanden som beslutanderätten ska omfattas av. Fullmäktige kan inte heller bestämma att en nämnds beslut ska underställas styrelsen. Vidare kan fullmäktige inte ge styrelsen möjlighet att fatta beslut om en gemensam nämnds verksamhet. Med särskilt angivna förhållanden avses t.ex. övergripande ekonomiska frågor, som att fatta olika slags beslut för att få en ekonomi i balans. De kan också avse en rätt att besluta om anställningsstopp. De kan också röra övergripande beslut inom personal-, säkerhets- och miljöområdena. Ett annat exempel på en situation då en sådan beslutanderätt ska kunna användas är när två nämnder är oense I något hänseende. Styrelsen ska då kunna fatta det avgörande beslutet i frågan.
Enligt den andra meningen får styrelsen inte ges rätt att fatta beslut som rör andra nämnders myndighetsutövning, tillämpningen av lag eller ärenden som i övrigt rör enskilda. Enligt 12 kap. 2 § regeringsformen är varje myndighet självständig på så vis att ingen annan myndighet får bestämma hur myndigheten ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpningen av lag och därmed kan inte heller styrelsen ges en sådan rätt. Därutöver är sådana ärenden där nämnderna fattar beslut rörande enskilda, men som ändå inte utgör myndighetsutövning, undantagna styrelsens beslutsbefogenheter när det gäller andra nämnders verksamhetsområden.
9 § Styrelsen ska i årliga beslut för varje sådant aktiebolag som avses i 10 kap. 2 § pröva om den verksamhet som bolaget har bedrivit under föregående kalenderår har varit förenlig med det fastställda kommunala ändamålet och utförts inom ramen för de kommunala befogenheterna. Om styrelsen finner att så inte är fallet, ska den lämna förslag till fullmäktige om nödvändiga åtgärder.
Paragrafen reglerar styrelsens uppsiktsplikt över kommunala aktiebolag. Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 a § KL (prop. 2011/12:106 s. 123 och prop. 2013/14:118 s. 96).
Enligt paragrafen har styrelsen en förstärkt uppsiktsplikt över kommunala aktiebolag.
Paragrafens första mening innebär att styrelsen ska fatta årliga beslut för varje sådant aktiebolag som avses i 10 kap. 2 §. Beslut ska därmed fattas för varje sådant bolag till vilken kommunen eller regionet överlämnat vården av en kommunal angelägenhet. Granskningen omfattar både helägda och delägda aktiebolag. Genom besluten ska styrelsen pröva om den verksamhet som bedrivits av aktiebolaget under föregående kalenderår har varit förenlig med det fastställda kommunala ändamålet och utförts inom ramen för de kommunala befogenheterna. Det påverkar inte uppsiktsplikten om bolagsordningen skulle sakna bestämmelser om det kommunala ändamålet med verksamheten. Styrelsen ska ändå ta ställning till om verksamheten har utförts inom ramen för de kommunala befogenheterna.
Om styrelsen vid sitt årliga beslut kommer fram till att ett kommunalt bolag bedriver verksamhet i strid med den kommunala kompetensen ska styrelsen, enligt bestämmelsen i den andra meningen, lämna förslag till fullmäktige om nödvändiga åtgärder. Styrelsen är alltså skyldig att ta nödvändiga initiativ för att rätta till missförhållanden, även om det krävs fullmäktigebeslut för att åstadkomma detta. Styrelsen kan exempelvis lämna förslag på ytterligare precisering av bolagets befogenheter genom andra instrument än bolagsordningen och utöver vad som krävs enligt 10 kap. 3 och 4 §§.
10 § Styrelsen ska vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de krav som anges i 10 kap. 3–5 §§ är uppfyllda i fråga om sådana aktiebolag som avses i de bestämmelserna.
Paragrafen reglerar styrelsens skyldighet att säkerställa att de krav som ställs på kommunala bolag är uppfyllda. Paragrafen motsvarar 6 kap. 1 b § KL (prop. 2011/12:106 s. 123 och prop. 2013/14:118 s. 96).
Bestämmelsen tydliggör styrelsens ansvar för att verksamheten i kommunala aktiebolag omgärdas av de krav som ställs enligt 10 kap. 3– 5 §§. Styrelsen har exempelvis ett ansvar att agera om det framkommer att det fastställda kommunala ändamålet för ett kommunalt aktiebolags verksamhet inte framgår av bolagsordningen eller om det kommunala ändamålet som fastställts av fullmäktige inte är kommunalrättsligt godtagbart. Med nödvändiga åtgärder avses främst att lämna förslag om ändamålsenliga åtgärder till fullmäktige, men åtgärderna kan även avse t.ex. säkerställande av att fullmäktiges beslut verkställs.
11 § Styrelsen ska följa de frågor som kan inverka på kommunens eller regionets utveckling och ekonomiska ställning.
Styrelsen ska också hos fullmäktige, övriga nämnder och andra myndigheter göra de framställningar som behövs.
Paragrafen innehåller bestämmelser om styrelsens ansvar för att leda verksamheten. Paragrafen motsvarar 6 kap. 2 § KL (prop. 1990/91:117 s. 195 f.).
Till följd av sin ledande roll måste styrelsen enligt bestämmelsen i första stycket följa de frågor som inverkar på kommunens eller regionets utveckling och ekonomiska ställning. Styrelsen måste alltså vara uppmärksam på utvecklingen i samtliga kommunens eller regionets organ.
Enligt det andra stycket åligger det styrelsen att, med anledning av de iakttagelser som gjorts, göra de framställningar som behövs hos fullmäktige, nämnder och myndigheter.
12 § Styrelsen får från övriga nämnder, beredningar och anställda i kommunen eller regionet begära in de yttranden och upplysningar som behövs för att styrelsen ska kunna fullgöra sina uppgifter.
Paragrafen reglerar styrelsens rätt till information. Paragrafen motsvarar 6 kap. 3 § KL (prop. 1990/91:117 s. 195 f.).
Paragrafen ger styrelsen rätt att begära in yttranden och upplysningar från nämnder, beredningar och anställda. Detta för att styrelsen ska kunna fullgöra uppgiften att leda verksamheten och göra de framställningar som behövs till fullmäktige. Någon uppgiftsskyldighet finns enligt paragrafen inte för kommunala bolag, stiftelser eller föreningar. Fullmäktige kan dock, genom avtal eller på annat sätt, se till att styrelsens tillgång till information om sådan verksamhet säkras.
13 § Styrelsen ska särskilt
1. bereda eller yttra sig i ärenden som ska handläggas av fullmäktige, med de begränsningar som framgår av 5 kap. 29–33 §§,
2. ha hand om den ekonomiska förvaltningen,
3. verkställa fullmäktiges beslut, och
4. i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige har lämnat över till styrelsen.
Paragrafen reglerar styrelsens huvuduppgifter. Paragrafen motsvarar 6 kap. 4 § KL (prop. 1990/91:117 s. 195 f.).
I första punkten anges att en av styrelsens huvuduppgifter är att bereda och yttra sig i ärenden som ska handläggas av fullmäktige. Detta innebär att andra nämnders förslag till fullmäktige först ska överlämnas till styrelsen, som därefter med eget utlåtande i frågan vidarebefordrar ärendet till fullmäktige för beslut. Detta gäller dock inte för de ärenden som fullmäktige, enligt 5 kap. 29–33 §§, kan behandla eller fatta beslut i utan föregående beredning.
I andra punkten anges att styrelsen ska ha hand om den ekonomiska förvaltningen. Ekonomisk förvaltning omfattar både egendoms- förvaltning och medelsförvaltning. Enligt 14 § får fullmäktige helt eller delvis överlåta dessa uppgifter och verkställigheten av beslut i dessa frågor till en annan nämnd.
I den tredje punkten anges att styrelsen ska verkställa fullmäktiges beslut. Enligt 4 § är detta i allmänhet en uppgift för alla nämnder. Styrelsen har dock genom bestämmelsen i denna punkt det yttersta ansvaret för att fullmäktiges beslut verkställs. Om fullmäktige inte har lagt verkställigheten på någon annan nämnd och verkställigheten inte heller avser en fråga som faller inom en annan nämnds verksamhetsområde så ligger ansvaret för verkställigheten på styrelsen.
Enligt den fjärde punkten ska styrelsen även i övrigt fullgöra de uppdrag som fullmäktige har lämnat över till den.
14 § Fullmäktige får besluta att en annan nämnd än styrelsen helt eller delvis ska ha hand om förvaltningen och verkställigheten i fråga om egendom samt verkställigheten av fullmäktiges beslut. Fullmäktige får också besluta att en annan nämnd helt eller delvis ska ha hand om sin egen medelsförvaltning.
Paragrafen innehåller bestämmelser om egendomsförvaltning. Paragrafen motsvarar 6 kap. 5 § KL (prop. 1990/91:117 s. 195 f.).
Bestämmelsen i första meningen möjliggör för fullmäktige att besluta att denna del av den ekonomiska förvaltningen kan centraliseras till en annan nämnd än styrelsen. Den andra meningen möjliggör för fullmäktige att frångå bestämmelsen i 13 § 2 genom att besluta att en nämnd helt eller delvis ska ha hand om sin egen medelsförvaltning.
15 § Styrelsen får själv eller genom ombud företräda kommunen eller regionet i alla mål och ärenden, om inte någon annan ska göra det på grund av lag eller annan författning eller beslut av fullmäktige.
Detta gäller också mål där någon har begärt laglighetsprövning av fullmäktiges beslut, om inte fullmäktige beslutar att själv företräda kommunen eller regionet i målet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om styrelsens processbehörighet. Paragrafen motsvarar 6 kap. 6 § KL (prop. 1990/91:117 s. 195 f.).
Av bestämmelsen i första stycket framgår att styrelsen har en allmän behörighet att företräda kommunen eller regionet i alla mål och ärenden om något annat inte är reglerat. Ett exempel på ett sådant reglerat undantag är ärenden inom socialtjänsten, där talan förs av det för verksamheten ansvariga organet. Styrelsens allmänna processbehörighet kan vidare begränsas genom beslut av fullmäktige, som t.ex. kan föreskriva att kommunens talan i vissa mål ska föras av ansvarig nämnd inom verksamhetsområdet. Styrelsen har rätt att föra sin talan genom ombud och kan för detta ändamål uppdra åt ordföranden, en anställd jurist, en advokat eller någon annan som styrelsen finner lämplig.
Enligt bestämmelsen i andra stycket omfattar styrelsens behörighet även mål där någon har begärt laglighetsprövning av fullmäktiges beslut. Fullmäktige kan dock inskränka styrelsens behörighet att företräda kommunen i dessa fall. Detta kan ske generellt eller genom beslut i särskilda fall. I detta inbegrips också att fullmäktige kan förändra kommunens eller regionets inställning i ett mål där styrelsen initialt företrätt kommunen eller regionet eller återkalla ett överklagande.
Ledamöter och ersättare
16 § Ledamöter och ersättare i en nämnd väljs av fullmäktige till det antal som fullmäktige bestämmer. I styrelsen ska antalet ledamöter och antalet ersättare vara minst fem.
Om ersättarna inte väljs proportionellt, ska fullmäktige bestämma i vilken ordning de ska tjänstgöra.
Paragrafen reglerar sammansättningen i styrelsen och övriga nämnder. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 9 § första och andra styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 197). Övervägandena finns i avsnitt 7.2.2.
Av första stycket framgår att det är fullmäktige som bestämmer antalet ledamöter och ersättare i nämnder. Antalet ledamöter och ersättare i styrelsen måste dock vara minst fem. Detta är ett minimikrav och inget hindrar att man väljer lika många ersättare som ledamöter i styrelsen, så länge antalet överstiger fem.
Av andra stycket framgår att om ersättarna inte valts proportionellt ska fullmäktige bestämma i vilken ordning de ska tjänstgöra. Har ersättarna valts proportionellt, ska de tjänstgöra enligt den turordning som anges i lagen (1992:339) om proportionellt valsätt.
17 § Fullmäktige ska besluta om ersättarnas tjänstgöring i nämnderna.
Ersättarna ska underrättas om tid och plats för sammanträdena. Även ersättare som inte tjänstgör får närvara vid sammanträdena.
Fullmäktige ska besluta i vilken utsträckning ersättarna ska ha rätt att delta i överläggningar och få sin mening antecknad i protokollet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättarnas tjänstgöring i nämnderna. Paragrafen motsvarar 6 kap. 10 och 11 §§ KL (prop. 1990/91:117 s. 197 f.).
Bestämmelsen i första stycket innebär att det överlåts på fullmäktige att besluta om ersättarnas tjänstgöring. Det ankommer alltså på fullmäktige att skapa regler om ersättarnas tjänstgöring i nämnderna. Reglerna behöver inte vara desamma för varje nämnd. Det är lämpligt att man så långt som möjligt åstadkommer enhetliga regler för tjänstgöringen i både fullmäktige och nämnder. Bestämmelserna i 5 kap. 17–21 §§, som avser ersättares tjänstgöring i fullmäktige, kan därför tjäna som förebild vid utformningen av föreskrifterna om ersättarnas tjänstgöring i nämnderna.
Andra stycket innebär att ersättare som inte tjänstgör har rätt att närvara vid sammanträden och ska informeras om tid och plats för dessa.
Av tredje stycket framgår att fullmäktige ska ta ställning till i vilken mån ersättare som inte tjänstgör ska ha yttranderätt. Fullmäktige kan lämpligen ta ett generellt beslut i denna fråga i början av en mandatperiod. Av demokratiska skäl får fullmäktiges beslut inte göra skillnad mellan små och stora partier utan måste gälla ersättare i alla partier.
Mandattider
18 § Ledamöterna och ersättarna i styrelsen väljs för fyra år, räknat från och med den 1 januari året efter det år då val av fullmäktige har hållits i hela landet.
Fullmäktige får dock bestämma att styrelsens mandattid ska räknas från och med det fullmäktigesammanträde då valet hålls intill det sammanträde då val av styrelse hålls nästa gång. I ett sådant fall ska nyvalda fullmäktige välja styrelsen vid fullmäktiges första sammanträde.
Paragrafen reglerar ledamöters och ersättares mandattider. Paragrafen motsvarar 6 kap. 12 § KL (prop. 1990/91:117 s. 198 f.). Angående valperioden, se prop. 1993/94:115 s. 6–9.
Av första stycket framgår att mandattiden i styrelsen är fyra år, räknat från den 1 januari året efter valet till fullmäktige. Eftersom styrelsens verksamhet knyter an till verksamheten i fullmäktige ska dessa två organ i stort sett ha samma mandatperioder.
Enligt bestämmelsen i andra stycket kan fullmäktige bestämma att mandattiden ska räknas från det sammanträde då valet hålls, till det sammanträde då val hålls nästa gång. Detta för att ge kommuner och region möjlighet till snabbare valgenomslag. Ett sådant beslut kan tas särskilt eller tas in i reglementet för styrelsen. Har mandatperioden tidigarelagts, kan fullmäktige senare förlänga den till årsskiftet det år då nästa allmänna val äger rum. Den styrelse som tillsätts efter detta val tillträder då enligt huvudregeln den 1 januari året efter valåret.
19 § Fullmäktige bestämmer mandattiderna för andra nämnder än styrelsen.
Paragrafen reglerar mandattiderna för andra nämnder än styrelsen. Paragrafen motsvarar 6 kap. 13 § KL (prop. 1990/91:117 s. 198 f.).
När det gäller andra nämnder än styrelsen är mandatperioderna fria. Det innebär att kommunerna och regionen även kan låta dessa nämnders tjänstgöringstid börja före den 1 januari året efter ett valår. Det innebär också att kommunerna och regionen när de så vill kan göra förändringar i sin nämndorganisation genom att t.ex. bilda nya nämnder och avskaffa gamla.
20 § Om en ledamot avgår under mandattiden, ska fyllnadsval hållas.
Om ledamoten har utsetts vid ett proportionellt val, inträder i stället en ersättare i enlighet med den ordning som har bestämts för ersättarnas tjänstgöring.
Om fullmäktige har återkallat uppdragen för de förtroendevalda enligt 4 kap. 10 §, ska val av nya ledamöter och ersättare hållas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om fyllnadsval. Paragrafen motsvarar 6 kap. 14 § KL (prop. 1990/91:117 s. 198 f. och prop. 1993/94:188 s. 101).
Av första stycket framgår att fyllnadsval ska hållas om en ledamot avgår under mandatperioden. Bestämmelsen avser såväl alla fall där fullmäktige återkallat eller befriat någon från ett förtroendeuppdrag under löpande mandattid som om uppdraget upphört till följd av bristande valbarhet enligt 4 kap. 7 §.
Andra stycket avser den situationen att ledamoten utsetts genom proportionellt valsätt. I sådant fall ska ersättarna, om de utsetts genom proportionellt valsätt, inträda i enlighet med den ordning som gäller enligt 25 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt. Om ersättarna utsetts av fullmäktige genom majoritetsbeslut ska ersättarna inträda på det sätt som fullmäktige har bestämt.
I tredje stycket anges att fyllnadsval eller nyval ska ske när fullmäktige återkallat förtroendeuppdragen enligt 4 kap. 10 §. Bestämmelsen avser inte den situationen att fullmäktige lagt ned en nämnd genom att förkorta nämndens mandattid enligt 19 §.
Ordförande och vice ordförande (nämndens presidium)
21 § Fullmäktige ska bland nämndens ledamöter välja en ordförande och en eller två vice ordförande. Dessa utgör tillsammans nämndens presidium. Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.
Om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att det parti som nämndens ordförande företräder inte längre ingår i den politiska majoriteten, får fullmäktige välja ett nytt presidium.
Paragrafen reglerar fullmäktiges val av nämndernas presidium. Paragrafen motsvarar 6 kap. 15 § KL (prop. 1990/91:117 s. 199 och prop. 2013/14:5 s. 100). Rubriken närmast före paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter.
Av första stycket framgår att fullmäktige ska välja en ordförande och en eller två vice ordförande bland ledamöterna i nämnden. Ersättare kan alltså inte väljas till presidiet. Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen. Ordförande kan väljas för samma tid som nämnden, men valet kan också ske för kortare perioder, exempelvis årligen. Ordförande och vice ordförande i en gemensam nämnd utses av fullmäktige i den kommun eller det region som inrättat nämnden. Fullmäktige kan till ordförande eller vice ordförande i en gemensam nämnd välja en ledamot som utsetts av de samverkande kommunerna eller regionen.
Av andra stycket framgår att fullmäktige får välja ett nytt presidium om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats och ordförandes parti inte längre ingår i den politiska majoriteten. Med majoritet avses här en sådan majoritet som enligt 5 kap. 55 § avgör utgången av valet av nämndordförande, dvs. en majoritet bland de röstande ledamöterna. En förändring av den politiska majoriteten i fullmäktige har inträffat när nya val av nämndordförande skulle utfalla på ett annat sätt än tidigare val, och denna förändring beror på att partierna i fullmäktige samverkar på ett nytt sätt. Den omständigheten att fullmäktiges majoritet är missnöjd med en ordförandes sätt att leda nämndens arbete är inte tillräcklig för ett nytt val enligt denna bestämmelse.
22 § Fullmäktige bestämmer vem som ska fullgöra ordförandens uppgifter när varken ordföranden eller en vice ordförande kan tjänstgöra.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om vad som ska gälla när varken ordföranden eller vice ordföranden kan tjänstgöra. Paragrafen motsvarar 6 kap. 16 § KL (prop. 1990/91:117 s. 199).
Enligt bestämmelsen ska fullmäktige bestämma vem som ska fullgöra ordförandens uppgifter i dessa fall.
Tidpunkt för sammanträdena
23 § Nämnderna bestämmer tid och plats för sina sammanträden.
Sammanträden ska hållas också om minst en tredjedel av nämndens ledamöter begär det eller om ordföranden anser att det behövs.
I paragrafen finns bestämmelser om nämndernas sammanträden. Paragrafen motsvarar 6 kap. 18 § KL (prop. 1990/91:117 s. 199).
Av första stycket framgår att varje nämnd bestämmer tid och plats för sina sammanträden. Fullmäktige kan tillåta att ledamöter deltar i sammanträden på distans, se 24 §. Någon reglering om hur nämndledamöter ska kallas till ett sammanträde finns inte, utan får beslutas i respektive nämnds reglemente.
Av andra stycket framgår att sammanträde ska hållas om minst en tredjedel av ledamöterna begär det eller om ordföranden anser att det behövs. Rätten att kalla till sammanträde är inte begränsad till några särskilda situationer.
Deltagande på distans
24 § Fullmäktige ska besluta i vilken utsträckning ledamöter får delta i en nämnds sammanträden på distans. Deltagande på distans ska ske på det sätt som anges i 5 kap. 16 §.
En ledamot som deltar på distans ska anses vara närvarande vid nämndens sammanträde.
Paragrafen reglerar möjligheten att delta i sammanträden på distans. Paragrafen motsvarar nuvarande 6 kap. 32 § andra och tredje styckena KL (prop. 2013/14:5 s. 101).
I första stycket anges i första meningen att fullmäktige ska besluta i vilken utsträckning ledamöter får delta i en nämnds sammanträden på distans. Att besluta om nämndernas organisation och verksamhetsformer hör till fullmäktiges centrala uppgifter och får inte delegeras. Förutsatt att fullmäktige i reglementet har angett att deltagande på distans får ske i en nämnd kan dock fullmäktige överlåta till nämnden att närmare bestämma i vilka situationer deltagande på distans ska få ske och vad som ytterligare ska gälla för sådant deltagande. Enligt andra meningen ska deltagande på distans ske på det sätt som anges i 5 kap. 16 §, se kommentaren till den paragrafen.
I andra stycket anges att en ledamot som deltar på distans ska anses vara närvarande vid sammanträdet. Det innebär bl.a. att en ledamot som deltar på distans kan delta i avgörandet av ärendena. En ledamot som deltar på distans ska även antecknas som närvarande i sammanträdesprotokollet. En ledamot kan även delta i en nämnds sammanträde utan att de tidigare nämnda kraven är uppfyllda. Det kan exempelvis vara fallet vid deltagande via telefon utan att någon bildöverföring sker. I ett sådant fall kan ledamoten emellertid inte anses närvarande i paragrafens mening. Det får till följd att ledamoten inte får delta i avgörandet av ärendena, men kan tillåtas både att lyssna till det som sägs vid sammanträdet och att yttra sig.
När det gäller nämnder som hanterar uppgifter som omfattas av sekretess måste det vid distansdeltagande i nämndens sammanträden finnas garantier för att sekretessbelagda uppgifter som avhandlas under sammanträdet inte kan komma att röjas för någon utomstående, se 25 § tredje stycket.
Offentlighet och närvarorätt vid nämndsammanträden
25 § En nämnds sammanträden ska hållas inom stängda dörrar. Nämnden får dock besluta att dess sammanträden ska vara offentliga, om fullmäktige har medgett det.
Om fullmäktige har medgett det, får nämnden besluta att den eller de som har väckt ett ärende genom medborgarförslag får närvara när nämnden behandlar ärendet och delta i överläggningar men inte i besluten.
En nämnds sammanträden ska dock alltid hållas inom stängda dörrar i ärenden
1. som avser myndighetsutövning, eller
2. i vilka det förekommer uppgifter som omfattas av sekretess hos nämnden.
Paragrafen reglerar offentlighet och närvarorätt vid nämndsammanträden. Paragrafen motsvarar 6 kap. 19 a § KL (prop. 1993/94:188 s. 101 och prop. 2006/07:24 s. 19). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Paragrafen tar sikte på nämndernas sammanträden och inte utskottssammanträden eller presidiemöten.
Av första stycket framgår att nämndsammanträden som huvudregel ska hållas inom stängda dörrar. Har fullmäktige medgivit att en nämnds sammanträden får vara offentliga, ankommer det på nämnden själv att avgöra om och vid vilka sammanträden allmänheten ska tillåtas närvara.
I andra stycket finns en bestämmelse som ger nämnderna möjlighet att tillåta den eller dem som väckt ett medborgarförslag att närvara vid det nämndsammanträde då ärendet behandlas och även att delta i överläggningarna. De får dock inte ges rätt att delta i besluten. Förslagsställare kan tillåtas att närvara under beslutsfattandet men har då inte rätt att delta genom att t.ex. framställa yrkanden eller få sin mening antecknad i protokollet. En grundläggande förutsättning för att en nämnd ska kunna medge närvarorätt vid dessa ärenden är dock att fullmäktiges medgivande till det finns. Fullmäktige kan exempelvis ge medgivande i samband med beslutet om att införa medborgarförslag enligt 8 kap. 1 §. Möjligheten att medge närvaro gäller även vid ett sammanträde när en nämnd tar upp ett medborgarförslagsärende som fullmäktige med stöd av 5 kap. 23 § andra stycket överlåtit beslutanderätten i. Detsamma gäller när ett medborgarförslagsärende bereds åt fullmäktige. Ett beslut om att ge förslagsställaren möjlighet att närvara vid nämndens sammanträden kan utformas på olika sätt. Nämnden kan antingen i ett enskilt fall besluta att denna möjlighet står öppen eller att den bör gälla generellt så att alla som väcker ett ärende genom medborgarförslag ska ges rätt att närvara vid nämndsammanträdet då ärendet behandlas. Nämnden kan också bestämma att möjligheten ska stå öppen för en begränsad tidsperiod. Nämnden behöver inte ange några särskilda skäl för sitt beslut och det ställs heller inga krav på medborgarförslagsärendenas beskaffenhet eller sakinnehåll för att denna bestämmelse ska kunna tillämpas.
Enligt bestämmelserna i tredje stycket måste en nämnds sammanträden alltid hållas inom stängda dörrar i ärenden som avser myndighetsutövning eller i vilka det förekommer sekretessbelagda uppgifter.
26 § En nämnd får kalla en ledamot eller en ersättare i fullmäktige, en annan nämnd eller beredning, en revisor, en anställd hos kommunen eller regionet eller en särskild sakkunnig att närvara vid ett sammanträde med nämnden för att lämna upplysningar.
Den som har kallats till ett sammanträde får, om nämnden beslutar det, delta i överläggningarna men inte i besluten.
Paragrafen reglerar vilka som en nämnd får kalla till ett sammanträde för att lämna upplysningar. Paragrafen motsvarar 6 kap. 19 § KL (prop. 1990/91:117 s. 199, prop. 1998/99:66 s. 97 och prop. 2005/06:55 s. 57).
Av första stycket framgår att nämnden kan kalla förtroendevalda, anställda och sakkunniga till sina möten för att lämna upplysningar. Bestämmelsen avser att säkerställa nämndens tillgång till information. Att en anställd är skyldig att inställa sig till den egna nämndens sammanträden följer normalt av anställningsförhållandet. Det är nämnden som beslutar om en anställd ska ges permanent närvarorätt eller kallas till ett enskilt sammanträde. Beslutet att låta kalla någon i den berörda personkretsen att delta i sammanträden fattas med enkel majoritet. Enligt 4 kap. 28 § kan fullmäktige även medge att en förtroendevald deltar löpande i en nämnds sammanträden utan att vara ledamot. Detta kan exempelvis behövas av samordningsskäl för ett kommunalråd.
Av andra stycket framgår att den som har kallats till ett sammanträde får, om nämnden beslutar det, delta i överläggningarna men inte i besluten.
Beslutsförhet
27 § En nämnd får handlägga ärenden endast om fler än hälften av ledamöterna är närvarande.
I paragrafen regleras nämndens beslutsförhet. Paragrafen motsvarar 6 kap. 23 § KL (prop. 1990/91:117 s. 200).
Av paragrafen framgår att fler än hälften av ledamöterna måste vara närvarande för att en nämnd ska vara beslutsför. Om en ledamot är frånvarande, tjänstgör en ersättare i dennes ställe. Ersättare räknas som ledamot när han eller hon tjänstgör.
Jäv
28 § En förtroendevald är jävig, om
1. saken angår honom eller henne själv eller hans eller hennes make, sambo, förälder, barn eller syskon eller någon annan närstående eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för den förtroendevalde själv eller någon närstående,
2. han eller hon eller någon närstående är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång,
3. ärendet rör tillsyn över sådan kommunal verksamhet som han eller hon själv är knuten till,
4. han eller hon har fört talan som ombud eller mot ersättning biträtt någon i saken, eller
5. det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans eller hennes opartiskhet i ärendet.
I paragrafen regleras frågan om jäv för förtroendevalda vid handläggningen av ärenden hos nämnder. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 25 § KL (prop. 1990/91:117 s. 201 och prop. 2002/03:54 s. 27). Övervägandena finns i avsnitt 14.1
Regleringen är uttömmande och avser all handläggning hos nämnder, oavsett om det är fråga om ärenden som innebär myndighetsutövning mot enskilda eller inte. I begreppet handläggning ingår utredning, beredning, föredragning och beslutsfattande. Även verkställighet kan innefattas, om det inte är fråga om rena expeditionsåtgärder.
Första punkten avser s.k. sakägar-, intresse-, och släktskapsjäv. Med att ”saken angår honom eller henne själv” menas att någon är part eller har ett sådant av rättsordningen erkänt intresse i saken att han eller hon kan uppträda som part. Uttrycket närstående täcker både fall när släktskap eller svågerskap föreligger och fall när någon av en annan anledning kan anses vara närstående.
Andra punkten avser s.k. ställföreträdarjäv. Bestämmelsen täcker alla de situationer där den förtroendevalde eller någon närstående till honom eller henne är ställföreträdare åt någon, exempelvis som förvaltare, god man och firmatecknare.
Tredje punkten avser sådana situationer där den förtroendevalde är knuten till en verksamhet som ett tillsynsärende avser. Det innebär att en förtroendevald som i någon form knutits till driften av en kommunal verksamhet inte kan delta i hanteringen av tillsynen över samma verksamhet. Det förhållandet att någon tidigare hanterat ett tillsynsärende avseende en viss verksamhet utesluter givetvis inte att han eller hon på nytt hanterar tillsynen över den aktuella verksamheten.
Fjärde punkten är s.k. ombudsjäv. För att jäv ska anses föreligga på denna grund krävs att den förtroendevalde företrätt någon som ombud i saken eller mot ersättning biträtt denne. Bestämmelsen avser inte den situationen att en anställd som en serviceåtgärd lämnat viss hjälp till den som saken berör.
Femte punkten avser s.k. delikatessjäv som det kan vara fråga om när den förtroendevalde står i ett markant beroendeförhållande till den som saken angår, exempelvis genom anställningsförhållande eller ekonomisk beroendeställning. Även om det är uppenbart att någon är nära vän eller ovän med den saken rör omfattas det av denna punkt.
29 § Om det är uppenbart att frågan om opartiskhet saknar betydelse, ska nämnden bortse från jäv.
I paragrafen anges när det ska bortses från jäv. Paragrafen motsvarar 6 kap. 26 § KL (prop. 1990/91:117 s. 200).
Bestämmelsen inskränker inte jävsgrunderna utan innebär att förekomsten av jäv i vissa fall inte ska föranleda någon verkan. Bedömningen av när det går att bortse från jäv får bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall.
30 § En förtroendevald som är jävig i ett ärende hos en nämnd får inte delta eller närvara vid handläggningen av ärendet. Den förtroendevalde får dock vidta åtgärder som inte någon annan kan utföra utan att handläggningen försenas avsevärt.
Den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom eller henne ska självmant uppge det.
Har det uppkommit en fråga om jäv mot en förtroendevald och har någon annan inte trätt i dennes ställe, ska nämnden snarast besluta i jävsfrågan. Den som jävet gäller får delta i prövningen av jävsfrågan endast om nämnden annars inte är beslutsför och någon annan inte kan tillkallas utan olägligt uppskov.
I paragrafen finns bestämmelser om vad som gäller vid förekomsten av jäv. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 24 § första–tredje styckena KL (prop. 1990/91:117 s. 201 och prop. 1993/94:188 s. 101 f.).
Av första stycket framgår att en förtroendevald som är jävig inte får delta eller närvara vid handläggningen av ärendet. Detta gäller inte för sådana åtgärder som någon annan inte kan vidta utan olägligt uppskov. Vid bedömningen måste hänsyn tas till sakfrågans beskaffenhet, åtgärdens natur och kravet på snabbhet och effektivitet. Bedömningen av när åtgärder kan vidtas trots förekomsten av jäv ska vara restriktiv (prop. 1993/94:188 s. 102).
Av andra stycket framgår att det ankommer på den förtroendevalde att självmant anmäla omständigheter som kan antas utgöra jäv.
I tredje stycket regleras prövningen av jävsfrågan. Om den företroendevalde inte anser sig vara jävig måste nämnden ta ett beslut i jävsfrågan. Ett sådant beslut ska fattas skyndsamt och den som jävet gäller får inte delta i handläggningen annat än om nämnden annars inte är beslutsför och någon annan inte kan tillkallas utan olägligt uppskov. Nämndens beslut i jävsfrågan kan enligt 32 § endast överklagas i samband med överklagandet av beslutet i ärendet.
31 § Om ett ärende hos en nämnd berör ett aktiebolag där kommunen eller regionet äger minst hälften av aktierna eller en stiftelse där kommunen eller regionet utser minst hälften av styrelseledamöterna, ska den som handlägger ärendet inte anses jävig enligt 28 § 2 eller 5 enbart på grund av att han eller hon är ställföreträdare för bolaget eller stiftelsen eller på något annat sätt är knuten dit. Detta gäller inte när en nämnd handlägger ärenden som avser myndighetsutövning mot enskilda.
Den som handlägger ett ärende hos en nämnd ska inte heller anses jävig enligt 28 § 5 enbart på grund av att han eller hon tidigare har deltagit i handläggningen av ärendet hos en annan nämnd.
Paragrafen innehåller undantag från bestämmelserna i 6 kap. 28 § KL till följd av s.k. dubbla engagemang. Paragrafen motsvarar 6 kap. 27 § KL (prop. 1990/91:117 s. 201 och prop. 1993/94:188 s. 103).
Av första stycket framgår att ställföreträdarjäv och delikatessjäv inte ska anses föreligga vid en nämnds handläggning av ärenden till följd av att kommunen eller regionet har ett bestämmande inflytande i ett aktiebolag eller stiftelse. När kommuner och region driver verksamhet genom egna privaträttsliga subjekt kan verksamheten ofta ses som en del av den kommunala förvaltningen. Ärendena kan därför inte sägas vara partsärenden i egentlig mening och några intressemotsättningar finns som regel inte mellan en nämnd och styrelsen i ett företag (prop. 1990/91:117 s. 99). Det är vidare vanligt att nämndledamöter och ledande tjänstemän hos nämnder har uppdrag i bolag och stiftelser som verkar inom nämndens verksamhetsområde. En person kan således både vara ledamot i styrelsen för ett kommunalt aktiebolag och ledamot i kommunstyrelsen och ändå behandla ett ärende som berör bolaget i kommunstyrelsen. Till följd av dessa dubbla engagemang föreligger alltså inte ställföreträdar- eller delikatessjäv. Andra omständigheter kan dock vara jävsgrundande, exempelvis om den förtroendevalde på annat sätt har engagerat sig i frågan eller om saken berör honom eller henne själv eller någon närstående. Personer som har dubbla engagemang får enligt andra meningen inte handlägga myndighetsutövningsärenden som rör det kommunala bolaget, exempelvis en bygglovsansökan. I ett sådant fall gäller inte angivet undantag.
Av andra stycket framgår att delikatessjäv inte ska anses föreligga om en förtroendevald tidigare har deltagit i ärendets handläggning hos en annan nämnd.
32 § Ett beslut om jäv får överklagas endast i samband med överklagande av det beslut genom vilket nämnden avgör ärendet.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om överklagande av jävsbeslut. Paragrafen motsvarar 6 kap. 24 § fjärde stycket KL (prop. 1993/94:188 s. 101 f.).
Bestämmelsen anger att beslut i en jävsfråga endast får överklagas i samband med överklagande av det beslut genom vilket nämnden avgör ärendet. Bestämmelsen är genom 5 kap. 47 § andra stycket tillämplig även för fullmäktige.
Hur ärendena avgörs
33 § I fråga om förfarandet när en nämnd fattar beslut ska 5 kap. 53–56 §§ tillämpas.
För bordläggning av ett ärende i en nämnd krävs det enkel majoritet.
Paragrafen anger vad som gäller när en nämnd fattar beslut. Paragrafen motsvarar 6 kap. 28 och 29 §§ KL (prop. 1990/91:117 s. 202).
Bestämmelsen i första stycket anger att bestämmelserna om beslutsfattande hos fullmäktige även ska tillämpas när det gäller beslutsfattande hos nämnderna.
Av andra stycket framgår att enkel majoritet krävs vid bordläggning av ärenden.
34 § Ett ärende som väckts genom medborgarförslag ska om möjligt handläggas så att ärendet kan avgöras inom ett år från det att det väcktes i fullmäktige.
En nämnd som handlägger sådana ärenden ska minst en gång om året informera fullmäktige om de beslut som fattats i ärendena. Nämnden ska även informera om de ärenden som inte har avgjorts inom den tid som anges i första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om handläggning av ärenden som väckts genom medborgarförslag. Paragrafen motsvarar 6 kap. 27 a § KL (prop. 2006/07:24 s. 20).
Av första stycket framgår att handläggningstiden för sådana ärenden om möjligt inte ska överskrida ett år, se också 5 kap. 35 §.
Av andra stycket framgår att nämnderna måste informera fullmäktige om de beslut som fattas i dessa ärendetyper och även om handläggningstiden enligt första stycket har överskridits.
Protokollet
35 § Vid ett sammanträde ska protokoll föras.
I fråga om hur protokollet ska föras, protokollets innehåll, justering av protokollet och hur justeringen ska tillkännages ska 5 kap. 65–67 och 69 §§ och 8 kap. 12 § tillämpas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om protokollföring. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 30 § första stycket och andra stycket första meningen KL (prop. 1990/91:117 s. 202).
Av bestämmelserna framgår att protokoll ska föras vid sammanträden och att bestämmelserna i 5 kap. och 8 kap. om hur protokollet ska föras, dess innehåll, justering och justeringens tillkännagivande ska tillämpas på dessa.
Delgivning
36 § Delgivning med en nämnd sker med ordföranden eller med den som enligt ett reglemente eller ett särskilt beslut är behörig att ta emot delgivningar.
Paragrafen innehåller bestämmelse om delgivning. Paragrafen motsvarar 6 kap. 31 § KL (prop. 1990/91:117 s. 202).
Av paragrafen framgår att delgivningsmottagare hos en nämnd är ordföranden eller den som enligt reglemente eller särskilt nämndbeslut har rätt att ta emot delgivningar.
Delegering av ärenden
37 § En nämnd får uppdra åt presidiet, ett utskott, en ledamot eller ersättare att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden. En nämnd får även uppdra åt en anställd att besluta enligt 7 kap. 5–8 §§.
Paragrafen reglerar en nämnds möjlighet att delegera ärenden inom nämnden. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 33 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 203 f.). Paragrafen har utformats med beaktande av Lagrådets synpunkter. Övervägandena finns i avsnitt 9.
I paragrafen anges att en nämnd kan delegera beslutanderätt till presidiet, ett utskott, en ledamot eller en ersättare att fatta beslut. Delegation kan göras såväl i hela ärendegrupper som i enskilda ärenden. Ett ärende kan också delegeras helt eller delvis. Möjligheten till delegation enligt bestämmelsen tar sikte på det som kommunalrättsligt anses vara ett beslut. Kännetecknande för ett beslut är bl.a. att det föreligger alternativa lösningar och att beslutsfattaren måste göra vissa överväganden eller bedömningar. Nämnderna har frihet att avgöra vad som bör delegeras men denna frihet begränsas av bestämmelsen i 6 kap. 38 §, som anger att vissa typer av ärenden inte får delegeras.
Nämnden kan när som helst återkalla en delegation. Det kan göras generellt eller i ett särskilt ärende. Nämnden kan även genom eget handlande föregripa ett beslut i ett enskilt ärende av den som fått delegeringen genom att själv ta över och besluta i ärendet.
Som exempel på ärenden som kan delegeras till ett nämndpresidium kan nämnas sådana beslut där nämnden redan är överens i stora drag om det sakliga innehållet och där beslutet endast är en formalitet. Det kan t.ex. handla om situationer där man vid nämndsammanträdet saknar vissa slutgiltiga uppgifter eller handlingar. Det kan gälla både brådskande och icke-brådskande ärenden där nämnden redan fattat ett inriktningsbeslut. Ett annat exempel är känsliga socialtjänstärenden där man vill hålla kretsen av de inblandande liten. Enkla myndighetsbeslut och beslut om tillstånd är andra exempel på sådant som skulle kunna delegeras till ett nämndpresidium.
Bestämmelser om nämnders delegation till anställda finns i 7 kap.
38 § Beslutanderätten får inte delegeras när det gäller
1. ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet,
2. framställningar eller yttranden till fullmäktige liksom yttranden med anledning av att beslut av nämnden i dess helhet eller av fullmäktige har överklagats,
3. ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda, om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt,
4. ärenden som väckts genom medborgarförslag och som lämnats över till nämnden, eller
5. ärenden som enligt lag eller annan författning inte får delegeras.
Paragrafen anger de ärenden där beslutanderätt inte får delegeras. Paragrafen motsvarar 6 kap. 34 § KL (prop. 1990/91:117 s. 203 f. och prop. 2006/07:24 s. 20).
Av första punkten framgår att sådana ärenden som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet inte får delegeras. Detta eftersom nämnden måste ha kvar ett övergripande ansvar för hela verksamheten.
Av andra punkten framgår att vissa yttranden inte får delegeras. Endast nämnden får avge yttranden till fullmäktige. När det gäller yttranden med anledning av överklagade beslut gäller förbudet endast fullmäktiges och nämndens egna överklagade beslut. Förbudet omfattar alltså inte yttranden med anledning av beslut som fattats efter delegation.
Yttranderätten kan dock ligga kvar hos nämnden, för att den ska kunna ha en insyn i hur delegationsuppdraget utövas.
Enligt tredje punkten får ärenden som rör myndighetsutövning mot enskilda inte delegeras om de är av principiell beskaffenhet eller annars av större vikt. Som exempel på sådana ärenden kan nämnas beslut om återkallelse av beviljade tillstånd, exempelvis färdtjänsttillstånd.
I fjärde punkten anges att ärenden som väckts genom medborgarförslag inte får delegeras. Syftet med detta är att sådana ärenden alltid ska bli föremål för ett politiskt avgörande av fullmäktige eller en nämnd (prop. 2006/07:24 s. 12.).
Av femte punkten framgår att ett förbud mot delegation även kan framgå av lag eller annan författning. Ett exempel på en sådan bestämmelse finns i 10 kap. 5 § socialtjänstlagen (2001:453).
39 § En nämnd får uppdra åt ordföranden, eller en annan ledamot som nämnden har utsett, att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens avgörande inte kan avvaktas.
Paragrafen reglerar delegation i brådskande fall. Paragrafen motsvarar 6 kap. 36 § första meningen KL (prop. 1990/91:117 s. 205).
Enligt bestämmelsen får ärenden i brådskande fall delegeras till ordföranden eller en annan ledamot. En förutsättning är då att nämndens avgörande inte kan avvaktas och att ärendet måste avgöras. Möjligheterna att delegera enligt denna bestämmelse begränsas inte av 38 § 1–4 (HFD 2016 ref. 74).
Anmälan av beslut
40 § Nämnden ska besluta i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 37 § ska anmälas till den. Beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas enligt bestämmelserna i 13 kap.
Sådana beslut som avses i 39 § ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återrapportering av beslut som fattats med stöd av delegation. Bestämmelsen i första stycket första meningen motsvarar delvis 6 kap. 35 § KL, andra stycket motsvarar 6 kap. 36 § andra meningen KL. (prop. 1990/91:117 s. 204 f. och bet 1990/91:KU38). Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.1.
Av första stycket framgår att nämnderna själva får bestämma vilken återrapporteringsskyldighet som ska krävas av presidiet, utskott, förtroendevalda som fattat beslut efter delegation. Bestämmelsen gäller beslut som har fattats med stöd av delegation enligt 37 §. Bestämmelser om anmälan av beslut som delegerats till anställda finns i 7 kap. 8 §. I de fall de delegerade besluten kan överklagas genom laglighetsprövning ska besluten protokollföras särskilt. Hur protokollen ska utformas och vad de ska innehålla är upp till varje kommun och region att bestämma. Protokollen kan innehålla allt ifrån fullständiga beslut med motivering och andra uppgifter, till enbart en förteckning över att beslut har fattats i vissa ärenden. Eftersom protokollen ska tillkännages på den kommunala anslagstavlan måste hänsyn tas till bl.a. bestämmelser I personuppgiftslagen (1998:204) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) om personuppgifter och sekretess. Protokollens utformning kan därför komma att se olika ut beroende på vad det är för typ av beslut. Av rättssäkerhetsskäl måste besluten dock alltid kunna identifieras.
Enligt andra stycket ska beslut om delegation till ordförande eller annan ledamot, när nämndens beslut inte kan avvaktas, alltid anmälas vid nämndens nästa sammanträde.
Utskott
41 § En nämnds beslutanderätt får enligt 37 § delegeras till ett utskott. Ett utskott kan också ha till uppgift att bereda nämndens ärenden.
Paragrafen anger att ett utskott förutom att fatta beslut med stöd av delegation kan ha till uppgift att bereda nämndens ärenden. Paragrafen motsvarar 6 kap. 21 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 200).
42 § En nämnd ska välja utskott bland ledamöterna och ersättarna i nämnden. Bestämmelserna i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt ska då tillämpas.
I paragrafen anges vilka personer som kan väljas till utskott. Paragrafen motsvarar 6 kap. 22 § KL (prop. 1990/91:117 s. 200).
Enligt bestämmelsen är det ledamöter och ersättare i nämnden som ska väljas till ett utskott med tillämpning av bestämmelsen i 2 § lagen (1992:339) om proportionellt valsätt.
Val till nämndberedningar
43 § Nämnden får till nämndberedning välja även andra än förtroendevalda.
Paragrafen anger vilka som får väljas till nämndberedningar. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3.
Bestämmelsen tydliggör att nämnden får välja andra än förtroendevalda till en nämndberedning. En nämndberedning kan alltså bestå av både förtroendevalda och anställda.
Reglementen
44 § Fullmäktige ska anta reglementen om nämndernas verksamhet och arbetsformer.
I paragrafen anges att fullmäktige ska anta reglementen om nämndernas verksamhet. Paragrafen motsvarar 6 kap. 32 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 202 och prop. 2013/14:5 s. 100).
Enligt paragrafen ska fullmäktige anta reglementen för nämnderna. I reglementet ska uppgiftsfördelningen mellan nämnderna klargöras. Det ska bl.a. anges vilken eller vilka nämnder som ska ha hand om lagstadgade uppgifter som ankommer på kommunen eller regionet, och om t.ex. uppgifter inom socialtjänstens område ska fördelas på flera nämnder.