Författningskommentar
Förslaget till kommunallag
7 kap. Anställda
I kapitlet samlas bestämmelserna om de anställda. Regleringen om direktörens grundläggande uppgifter och om en instruktion för direktören finns även i detta kapitel. Även andra bestämmelser om anställda samlas här, bl.a. bestämmelserna om valbarhetshinder för direktören och förvaltningschefen samt bestämmelserna om delegering av ärenden till anställda. Vidare finns i kapitlet bestämmelser om jäv för anställd och skyldighet för anställda att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden och till revisorerna. De föreslagna bestämmelserna hänvisar i dessa fall till bestämmelser i andra kapitel. Bestämmelser om anställd i gemensam nämnd har placerats i 9 kap. Kommunal samverkan.
Bestämmelserna om närvarorätt för personalföreträdare som är reglerade i 7 kap. KL finns i kapitlet liksom bestämmelserna om partssammansatta organ.
Direktören
1 § Styrelsen ska utse en direktör. Direktören ska ha den ledande ställningen bland de anställda och vara chef för den förvaltning som finns under styrelsen.
Styrelsen får besluta att direktören ska ha en annan benämning.
I paragrafen finns bestämmelser om direktören. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
Enligt första stycket ska styrelsen utse en direktör. Det ankommer på styrelsen att anställa direktören och vara dennes arbetsgivare. Detta innebär inget förbud mot att delegera delar av detta ansvar t.ex. löneförhandlingar till ett utskott, presidet eller ordföranden. Direktören har den ledande ställningen bland personalen och är chef för den förvaltning som finns under styrelsen. Begreppet ledande ställning bland de anställda innebär att direktören inte kan underordnas någon annan anställd. Detta innebär emellertid inte något krav på att direktören ska vara chef för de övriga förvaltningscheferna. I ansvaret som chef för förvaltningen inbegrips att ansvara för att förvaltningen bedrivs i enlighet med gällande lagar och föreskrifter. Direktören har även som chef för förvaltningen ansvaret för personal och budget m.m. inom förvaltningen. Ansvaret som chef för förvaltningen hindrar inte att direktörens operativa funktioner delegeras till t.ex. en biträdande direktör. Bestämmelserna om vidaredelegation för förvaltningschef i 6 § är tillämpliga för direktören i dennes egenskap av förvaltningschef.
Av andra stycket framgår att styrelsen kan välja att ge direktören någon annan benämning.
2 § Styrelsen ska i en instruktion fastställa hur direktören ska leda förvaltningen under styrelsen. Instruktionen ska också fastställa direktörens övriga uppgifter.
Paragrafen innehåller bestämmelser om instruktion för direktören. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2.
Paragrafen anger att styrelsen ska besluta om en instruktion av vilken det ska framgå hur direktören ska leda förvaltningen under styrelsen samt vilka övriga uppgifter direktören ska ha. I instruktionen måste styrelsen därför fastställa hur förvaltningen under direktören ska se ut. I det inbegrips att bestämma om direktören ska vara chef för de andra förvaltningscheferna. Det kan även vara lämpligt att förtydliga direktörens uppdrag och arbetsuppgifter i relation till förvaltningscheferna. Det är vidare lämpligt att det av instruktionen framgår inom vilka ramar direktören anställer personal vid sin förvaltning samt formerna för medarbetar- och lönesamtal med de anställda.
Det är styrelsen som beslutar vilka av direktörens arbetsuppgifter som ska regleras i instruktionen. Instruktionen bör dock tydliggöra vem av styrelsen eller direktören som ska se till att olika uppgifter utförs och vem som ska hålla i interna och externa kontakter i vissa frågor. I instruktionen kan styrelsen vidare ange de delegationer som styrelsen beslutat att ge direktören.
Valbarhetshinder för anställda
3 § Direktören är inte valbar till förtroendeuppdrag i kommunen, regionet eller kommunalförbund som kommunen eller regionet är medlem i.
Den som är chef för en förvaltning som hör till en nämnds verksamhetsområde får inte väljas till ledamot eller ersättare i nämnden.
I paragrafen finns bestämmelser om valbarhetshinder för direktören och förvaltningschefer. Paragrafen motsvarar 4 kap. 6 § KL (prop. 1990/91:117 s. 166).
Syftet med bestämmelserna om valbarhetshinder för de ledande tjänstemännen är att understryka förvaltningens objektivitet och den rollfördelning som finns mellan de förtroendevalda och de ledande tjänstemännen.
Bestämmelsen i första stycket tydliggör att direktören inte får väljas till ett förtroendeuppdrag, dvs. till ledamot eller ersättare i fullmäktige, nämnd eller fullmäktigeberedning samt till revisor. Direktören får inte heller väljas till ledamot eller ersättare i den beslutande församlingen, förbundsstyrelsen eller annan nämnd, de beslutande församlingarnas beredningar eller till revisor i kommunalförbund som kommunen eller regionet är medlem i.
Bestämmelsen i andra stycket anger att en förvaltningschef inte får väljas till ledamot eller ersättare i nämnden. Valbarhetshindret gäller i fråga om uppdrag i en nämnd inom det egna ansvarsområdet. Som exempel på förvaltningschefer som inte är valbara kan nämnas chefen för socialförvaltningen i fråga om uppdrag i socialnämnden.
Jäv
4 § I fråga om jäv för de anställda ska bestämmelserna i 6 kap. 28–32 §§ tillämpas.
Paragrafen innehåller hänvisning till bestämmelserna om jäv för förtroendevalda i 6 kap. 28–32 §§. Övervägandena finns i avsnitt 14.1.
De jävsbestämmelser som gäller för förtroendevalda gäller även för de anställda. Vad som anges i 6 kap. 30 § tredje stycket andra meningen är dock inte tillämpligt för anställda, eftersom de inte kan delta i nämndens avgöranden.
Delegering av ärenden
5 § En nämnd får uppdra åt en anställd hos kommunen eller regionet att besluta på nämndens vägnar i ett visst ärende eller en viss grupp av ärenden, dock inte i de fall som avses i 6 kap. 38 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om delegering av beslutanderätt till anställda. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 33 § första stycket KL (prop. 1990/91:117 s. 203 f.).
Möjligheten till delegation enligt bestämmelsen tar sikte på det som kommunalrättsligt anses vara ett beslut. Kännetecknande för ett beslut är bl.a. att det föreligger alternativa lösningar och att beslutsfattaren måste göra vissa överväganden eller bedömningar. Rena förberedande eller verkställande åtgärder anses inte vara beslut och ankommer på de anställda utan särskild delegering. Som exempel på rent verkställande åtgärder kan nämndas avgiftsdebitering enligt en fastställd taxa och tilldelning av daghemsplats enligt en klar turordningsprincip. Det får vid rena verkställighetsåtgärder inte finnas utrymme för självständiga bedömningar. Praktiskt sett kan en stor del av den kommunala verksamheten som utförs av de anställda antas höra till området ren verkställighet och således inte omfattas av kravet på delegation.
Nämnderna har frihet att avgöra vad som bör delegeras men denna frihet avgränsas av bestämmelsen i 6 kap. 38 §, som anger att vissa typer av ärenden inte får delegeras. Bland dessa typer av ärenden finns sådana som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet. Sådana ärenden får inte delegeras eftersom nämnden måste ha kvar ett övergripande ansvar för hela verksamheten.
Nämnden kan när som helst återkalla en delegation. Det kan göras generellt eller i ett särskilt ärende. Nämnden kan även genom eget handlande föregripa ett beslut i ett enskilt ärende av den som fått delegeringen genom att själv ta över och besluta i ärendet.
6 § Om en nämnd med stöd av 5 § uppdrar åt en förvaltningschef inom nämndens verksamhetsområde att fatta beslut, får nämnden överlåta åt förvaltningschefen att i sin tur uppdra åt en annan anställd inom kommunen eller regionet att fatta beslutet.
Paragrafen behandlar förvaltningschefers möjlighet till vidaredelegation. Paragrafen motsvarar delvis 6 kap. 37 § (prop. 1990/91:117 s. 205 f. och prop. 2008/09:21 s. 102).
Förvaltningschefer får enligt paragrafen vidaredelegera beslutanderätt till andra anställda. Även direktören omfattas av bestämmelsen i egenskap av chef för förvaltningen under styrelsen. Det ankommer på kommunerna och regionen att i arbetsordning eller liknande dokument bestämma vilka förvaltningschefer som ska ha rätt att vidaredelegera. Normalt bör en sådan rätt tillkomma endast en person inom en nämnds verksamhetsområde, t.ex. en fastighetschef. För att en nämnd ska behålla insyn i verksamheten inom nämndens område måste nämnden se till att hålla sig informerad om förekommande vidaredelegation. Om en förvaltningschef arbetar åt flera nämnder, avgör varje nämnd för sig om vidaredelegation får förekomma inom dess område. En nämnd har i dessa fall samma möjligheter att ingripa i vidaredelegation som i ordinär delegation enligt 5 §.
7 § Om en nämnd med stöd av 5 § uppdrar åt en anställd att besluta på nämndens vägnar, får nämnden ställa upp villkor som innebär att brukarna av nämndens tjänster ska ges tillfälle att lägga fram förslag eller att yttra sig, innan beslutet fattas.
Nämnden får också bestämma att en anställd får fatta beslut endast om företrädare för brukarna har tillstyrkt beslutet.
I paragrafen finns bestämmelser om villkorad delegation av beslutanderätt till anställd. Paragrafen motsvarar 6 kap. 38 § KL (prop. 1990/91:117 s. 205 f.).
Bestämmelserna i paragrafen syftar till att stärka brukarinflytandet när beslut ska fattas, se även kommentaren till 8 kap. 3 §.
Enligt bestämmelsen i första stycket kan villkor om brukarmedverkan ställas upp när ärenden delegeras. Med brukare avses de personer som regelmässigt utnyttjar nämndens tjänster (prop. 1986/87:91 s. 61). Det är en uppgift för den nämnd som vill uppställa villkor om brukarmedverkan att på sitt område ta närmare ställning till hur brukarkretsen ska avgränsas. Denna avgränsning bör även komma till uttryck i delegeringsbeslutet.
Enligt bestämmelsen i andra stycket kan en nämnd bestämma att den anställde får fatta beslut endast om företrädare för dem som utnyttjar nämndens tjänster har tillstyrkt beslutet. Det är nämnden som, efter förslag från brukarna, utser företrädare för brukarna. Det ankommer på den delegerande nämnden att närmare besluta om formerna för samrådet. Beslutanderätten ligger kvar hos den delegerande nämnden om enighet inte kan uppnås. Vid oenighet kan ärendet hänskjutas till den nämnd som delegerat beslutanderätten. Bestämmelsen medger inte att den delegerande nämnden kan föreskriva att delegaten ska vara skyldig att följa brukarnas synpunkter, eftersom en sådan ordning i realiteten skulle innebära att beslutanderätten förs över till brukarkretsen (prop. 1986/87:91 s. 62.)
En nämnd får även i övrigt uppställa villkor i samband med att ärenden delegeras.
Anmälan av beslut
8 § Nämnden ska besluta om i vilken utsträckning beslut som har fattats med stöd av uppdrag enligt 5 och 6 §§ ska anmälas till den. Beslut som inte anmäls ska protokollföras särskilt, om beslutet får överklagas enligt bestämmelserna i 13 kap.
Paragrafen innehåller bestämmelser om återrapportering av beslut som fattats med stöd av delegation. Övervägandena finns i avsnitt 9.2.1. Paragrafen och rubriken närmast före paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag
Av första stycket framgår att nämnderna själva får bestämma vilken återrapporteringsskyldighet som ska krävas av anställda som fattat beslut efter delegation. Bestämmelsen gäller beslut som har fattats med stöd av delegation enligt 5 och 6 §§. I de fall de delegerade besluten kan överklagas genom laglighetsprövning ska besluten protokollföras särskilt. Hur protokollen ska utformas och vad de ska innehålla är upp till varje kommun och region att bestämma. Protokollen kan innehålla allt ifrån fullständiga beslut med motivering och andra uppgifter, till enbart en förteckning över att beslut har fattats i vissa ärenden. Eftersom protokollen ska tillkännages på den kommunala anslagstavlan måste hänsyn tas till bl.a. bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) om personuppgifter och sekretess. Protokollens utformning kan därför komma att se olika ut beroende på vad det är för typ av beslut. Av rättssäkerhetsskäl måste besluten dock alltid kunna identifieras.
Skyldighet att lämna upplysningar
9 § Bestämmelser om de anställdas skyldighet att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden och till revisorerna finns i 5 kap. 41 § och 12 kap. 9 § första stycket.
Paragrafen innehåller hänvisningar till bestämmelserna i 5 kap. 41 § och i 12 kap. 9 § första stycket om anställdas skyldighet att lämna upplysningar vid fullmäktiges sammanträden och till revisorerna.
Personalföreträdare
10 § Företrädare för de anställda (personalföreträdare) utses särskilt för varje nämnd bland de anställda, i första hand bland dem som är anställda inom nämndens verksamhetsområde.
Högst tre personalföreträdare och en ersättare för var och en av dem får finnas för varje nämnd.
Paragrafen reglerar hur personalföreträdare utses. Paragrafen motsvarar 7 kap. 13 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210). Paragrafen har utformats och placerats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av första stycket framgår att personalföreträdarna ska utses bland de anställda, i första hand bland anställda inom nämndens verksamhets- område.
I andra stycket finns bestämmelse om högsta antal personalföreträdare och ersättare för varje nämnd.
11 § Personalföreträdarna utses av den eller de lokala arbetstagarorganisationer som kommunen eller regionet har kollektivavtal med.
Paragrafen anger att personalföreträdarna ska utses av den lokala arbetstagarorganisation som kommunen eller regionet har kollektiv- avtal med. Paragrafen motsvarar 7 kap. 14 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210). Paragrafen har placerats i enlighet med Lagrådets förslag. Ordningen för hur personalföreträdarna ska utses kan, om parterna önskar det, regleras i kollektivavtalet (prop. 1984/85:200 s. 32)
12 § Personalföreträdare får, i den omfattning som anges i 13–16 §§, närvara vid sammanträden med andra nämnder än styrelsen.
Närvarorätt saknas dock vid revisorernas sammanträden, i patientnämnder, valnämnder och överförmyndarnämnder.
Paragrafen innehåller bestämmelser om närvarorätt för anställdas företrädare vid nämnders sammanträden. Paragrafen motsvarar 7 kap. 8 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210).
Enligt paragrafen har personalföreträdare för anställda i vissa fall rätt att närvara vid nämnders sammanträden, dock inte styrelsens. Detta är ett undantag från huvudregeln att endast nämndens förtroendevalda har rätt att närvara.
Enligt andra stycket undantas revisorernas sammanträden, patientnämnder, valnämnder och överförmyndarnämnder.
13 § Personalföreträdarna har rätt att närvara vid en nämnds behandling av ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller regionet som arbetsgivare och dess anställda. Nämnden får i enskilda fall besluta att personalföreträdarna får närvara även vid behandlingen av andra ärenden.
Paragrafen reglerar personalföreträdares närvarorätt vid en nämnds sammanträden. Paragrafen motsvarar 7 kap. 9 § KL (prop. 1990/91:117 s. 209).
Enligt den första meningen begränsas närvarorätten till ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller regionet som arbetsgivare och dess anställda. Vid bedömningen av vad som kan anses vara ett sådant ärende får ledning sökas i motiven till lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet och praxis (se prop. 1975:76:105, bil. 1, s. 324–328, AD 1986 nr 14 och AD 1988 nr 23).
Enligt den andra meningen får nämnden i enskilda fall besluta att personalföreträdarna kan närvara även vid behandlingen av andra ärenden. Denna utvidgade möjlighet till närvaro är alltså beroende av nämndens beslut och syftet med bestämmelsen är att medge viss handlingsfrihet i gränsfall. Någon generell utvidgning till särskilda grupper av ärenden är inte avsedd (prop. 1984/85:200 s. 30).
14 § Personalföreträdarna har inte rätt att närvara vid handläggning av
1. ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild, såvida inte ärendet rör en obestämd krets av enskilda,
2. förhandlingar med en arbetstagarorganisation,
3. uppsägningar av kollektivavtal,
4. arbetskonflikter,
5. rättstvister mellan kommunen eller regionet och en arbetstagarorganisation, eller
6. ärenden som avser beställning eller upphandling av varor och tjänster.
Paragrafen anger de ärenden som är undantagna personalföreträdarnas närvarorätt. Paragrafen motsvarar 7 kap. 10 § KL (prop. 1990/91:117 s. 209 och prop. 1993/94:188 s. 104).
Enligt första punkten gäller närvarorätt inte vid ärenden som rör myndighetsutövning mot någon enskild. Ärenden som rör en obestämd krets av enskilda, exempelvis föreskrifter till allmän efterrättelse omfattas dock inte av undantaget.
Undantagen i punkterna 2–5 avser situationer som är jävsliknande men som inte omfattas av de vanliga jävsreglerna för nämnder.
Undantaget i sjätte punkten avser ärenden som rör beställning eller upphandling av tjänster. Närvarorätten begränsas i alla nämnder som har sådana beställnings- eller upphandlingsärenden och inte bara i mer eller mindre renodlade beställarnämnder. Med beställning eller upphandling avses alla former av införskaffande eller förvärv av varor och tjänster. Hit hör köp, leasing, hyra eller hyrköp av varor eller tjänster. Upphandling av privata utförare räknas också hit.
15 § Personalföreträdarna har rätt att delta i nämndens överläggningar men inte i besluten.
Paragrafen avser personalföreträdarnas medverkan vid de sammanträden där de närvarar. Paragrafen motsvarar 7 kap. 11 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210).
Genom att personalföreträdarna ges rätt att delta i överläggningar men inte i besluten kan de inte ställa förslag.
16 § Med iakttagande av bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är en nämnd skyldig att lämna personalföreträdarna de upplysningar som behövs för deras verksamhet.
Paragrafen reglerar en nämnds informationsskyldighet gentemot personalföreträdarna. Paragrafen motsvarar 7 kap. 12 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210). Övervägandena finns i avsnitt 14.2.
Personalföreträdarna har rätt till den information som behövs för deras verksamhet. När det gäller uppgifter som omfattas av sekretess måste nämnden dock göra en sekretessprövning enligt tillämpligt lagrum i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Det är inte alltid säkert att en viss personalföreträdare omfattas av 2 kap. 1 § OSL, vilket innebär att nämnden under vissa förutsättningar kan behöva lämna den sekretessbelagda uppgiften till personalföreträdaren mot förbehåll enligt 10 kap. 4 eller 14 § OSL. Personalföreträdaren blir därmed bunden av tystnadsplikt.
17 § I fråga om jäv för personalföreträdare i nämnden ska bestämmelserna i 6 kap. 28–32 §§ tillämpas.
Personalföreträdaren ska dock inte anses jävig enligt 6 kap. 28 § 5 enbart på grund av att han eller hon
1. är förtroendeman eller funktionär hos en arbetstagarorganisation som har intressen att bevaka i ärendet, eller
2. har företrätt organisationen som förtroendeman eller funktionär i en sådan förhandling i ärendet som har ägt rum enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
Paragrafen innehåller bestämmelser om jäv för personalföreträdare. Paragrafen motsvarar 7 kap. 15 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210). Paragrafens första stycke har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Enligt första stycket ska jävsregler avseende förtroendevalda tillämpas på personalföreträdare.
Enligt andra stycket ska bestämmelsen om delikatessjäv dock inte tillämpas på personalföreträdaren till följd av hans eller hennes ställning som förtroendeman eller funktionär hos en arbetstagarorganisation som har intressen att bevaka i ärendet, eller till följd av att han eller hon, som sådan, har företrätt organisationen i en förhandling i ärendet som har ägt rum enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
18 § Personalföreträdarna ska kallas till sammanträden på samma sätt som gäller för ledamöterna i nämnden. Ersättarna ska endast kallas när de ska tjänstgöra som personalföreträdare.
Paragrafen anger hur personalföreträdare ska kallas till sammanträden. Paragrafen motsvarar 7 kap. 16 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210).
Enligt paragrafen ska personalföreträdare kallas på samma sätt som ledamöterna i nämnden. Ersättarna ska inte kallas om de inte ska tjänstgöra som personalföreträdare vid sammanträdet.
19 § Beslut som fattas vid ett sammanträde som personalföreträdarna har tillträde till blir inte ogiltiga på grund av att personalföreträdarna eller någon av dem inte har kallats till sammanträdet.
Paragrafen anger att lagligheten av de beslut som fattas vid ett sammanträde inte är beroende av att personalföreträdare har kallats till sammanträdet. Paragrafen motsvarar 7 kap. 17 § KL (prop. 1990/91:117 s. 210).
Partssammansatta organ
20 § Fullmäktige får inrätta partssammansatta organ för sådana ärenden som rör förhållandet mellan kommunen eller regionet som arbetsgivare och dess anställda eller, i fråga om en gemensam nämnd, förhållandet mellan de samverkande kommunerna eller regionen som arbetsgivare och deras anställda. Detta gäller dock inte om något annat följer av lag eller annan författning.
De partssammansatta organen ska inom en nämnds verksamhetsområde svara för beredning, förvaltning och verkställighet av de ärenden som fullmäktige har bestämt enligt första stycket.
Paragrafen innehåller bestämmelser om inrättande av partssammansatta organ. Paragrafen motsvarar 7 kap. 1 och 3 §§ KL (prop. 1990/91:117 s. 207 f. och prop. 1996/97:105 s. 115).
Enligt paragrafen får fullmäktige inrätta partssammansatta organ. Detta sker genom att kommunen eller regionet som arbetsgivare kommer överens med arbetstagarna om att inrätta partssammansatta organ samt organens uppgifter, sammansättning, verksamhetsformer etc. inom de ramar som anges i kommunallagen. Organet kan inte tilldelas uppgifter som enligt speciallagstiftning ska fullgöras av en viss nämnd eller tjänsteman. Organet ska ge anställda möjlighet till inflytande och insyn i frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och kunna ägna sig åt frågor rörande exempelvis personaladministration, arbetsmiljö, personalpolitik och rationalisering av verksamheten. Ett partssammansatt organ blir ensamt behörigt att besluta inom det område där det getts kompetens. Utanför dess kompetens faller dock alltid rent politiska frågor och myndighetsutövning mot enskild, se 22 §.
Enskilda kommunmedlemmar kan begära laglighetsprövning av fullmäktiges beslut om inrättande av ett partssammansatt organ eller över beslut som fattats av ett sådant organ. Den inskränkning i arbetstagares klagorätt som regleras i lagen (1987:439) om inskränkning i rätten att överklaga gäller i fråga om beslut av ett partssammansatt organ i samma utsträckning som för nämndbeslut.
Av andra stycket framgår att om ett partssammansatt organ inrättats inom en nämnds verksamhetsområde ska det svara för beredning, förvaltning och verkställighet. Ett partssammansatt organ inom en gemensam nämnds verksamhetsområde kan handlägga ärenden som rör förhållandet mellan de samverkande kommunerna och regionen som arbetsgivare och deras anställda.
21 § Fullmäktige ska fastställa ett partssammansatt organs uppgifter, sammansättning, mandattid och verksamhetsformer i ett reglemente.
I paragrafen anges att ett reglemente ska fastställas för ett partssammansatt organ. Paragrafen motsvarar 7 kap. 4 § KL (prop. 1990/91:117 s. 208).
När det gäller partssammansatta organ inom en gemensam nämnds verksamhetsområde är det den kommun eller det region som tillsatt den gemensamma nämnden som beslutar om att inrätta ett partssammansatt organ och utfärda reglemente för detta.
22 § Partssammansatta organ får inte avgöra frågor som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet.
De får inte heller avgöra ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild.
Paragrafen anger vilka frågor och ärenden som faller utanför partsammansattas organs kompetens. Paragrafen motsvarar 7 kap. 2 § KL (prop. 1990/91:117 s. 207).
Enligt paragrafen faller frågor som avser verksamhetens mål, inriktning, omfattning eller kvalitet och alla ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild utanför partssammansatta organs befogenheter.
23 § Ett partssammansatt organ ska bestå av företrädare för dels kommunen eller regionet, dels de anställda.
Kommunens eller regionets företrädare väljs av fullmäktige eller, om fullmäktige bestämmer det, av en nämnd.
De anställdas företrädare utses av den eller de lokala arbetstagarorganisationer som kommunen eller regionet har slutit kollektivavtal med om partssammansatta organ.
Paragrafen innehåller bestämmelser om partssammansatta organs sammansättning. Paragrafen motsvarar 7 kap. 5 § KL (prop. 1990/91:117 s. 208).
24 § För partssammansatta organ ska följande bestämmelser tillämpas:
1. 4 kap. 27 § om reservation,
2. 6 kap. 28–32 §§ om jäv, och
3. 5 kap. 65–67 och 69 §§ och 8 kap. 12 § § om hur protokoll ska föras, protokollets innehåll, justering av protokollet och hur justeringen ska tillkännages.
Paragrafen innehåller hänvisningar till de övriga bestämmelser som ska tillämpas på partssammansatta organ. Paragrafen motsvarar 7 kap. 6 § KL (prop. 1990/91:117 s. 208). Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
De i paragrafen angivna bestämmelserna och det reglemente som fullmäktige enligt 21 § antagit är den reglering som gäller för partssammansatta organ. Därutöver är dock även sådana föreskrifter i författningar som generellt gäller för offentliga myndigheter, exempelvis tryckfrihetsförordningens föreskrifter om allmänna handlingar och arkivlagen (1990:782) tillämpliga för partssammansatta organ.
25 § En nämnd inom vars verksamhetsområde ett partssammansatt organ har tillsatts får återkalla uppdrag som har lämnats över till organet, om det finns synnerliga skäl för det.
Paragrafen reglerar en nämnds möjlighet att återkalla uppdrag som har lämnats över till ett partssammansatt organ. Paragrafen motsvarar 7 kap. 7 § KL (prop. 1990/91:117 s. 208).
Ett uppdrag till ett partssammansatt organ får återkallas om det finns synnerliga skäl för det. Som exempel på synnerliga skäl kan nämnas att revisorerna vid sin granskning framfört allvarliga anmärkningar mot organets förvaltning eller att verksamheten i organet utnyttjas för aktiviteter som är oförenliga med den politiska demokratin eller god förvaltningssed (prop. 1978/79:188 s. 50).