Rätten till målsägandebiträde
En målsägande har i vissa fall rätt att få ett särskilt målsägandebiträde förordnat för sig.[1] Förutsättningarna för ett sådant förordnande framgår av lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Ett målsägandebiträde förordnas av rätten (7 §). Möjligheten att få ett målsägandebiträde gäller både en målsägande som är part och en målsägande som bara ska höras i målet. Målsägandebiträdets uppgifter är att ta till vara målsägandens intressen i målet och lämna stöd och hjälp till målsäganden. Målsägandebiträdet ska även bistå målsäganden med att föra talan om enskilt anspråk om det inte görs av åklagaren (3 §). Om målsäganden biträder åtalet hjälper målsägandebiträdet till även i det hänseendet.
Den närmare regleringen av rätten till målsägandebiträde finns i 1 § första stycket och har en konstruktion som anger förutsättningarna för att få ett målsägandebiträde med utgångspunkt i olika brottstyper.
Den första punkten i 1 § första stycket gäller mål om sexualbrott enligt 6 kap. brottsbalken. Målsägandebiträde ska förordnas om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Det råder alltså en stark presumtion för förordnande av målsägandebiträde vid dessa brott.
Enligt den andra punkten i 1 § första stycket kan ett målsägandebiträde förordnas i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. i brottsbalken, alltså för målsägande som har utsatts för brott mot liv och hälsa eller frihet och frid. I dessa fall krävs det att det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av ett sådant biträde. Detsamma gäller i mål om brott enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken, dvs. rån eller grovt rån.
Enligt den tredje punkten i 1 § första stycket kan ett målsägandebiträde förordnas i mål om annat brott på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett sådant biträde.
Ett målsägandebiträde kan förordnas så snart en förundersökning har inletts. Ett sådant biträde kan också förordnas vid återupptaganden av en förundersökning (1 § första stycket). Ett målsägandebiträde får inte förordnas sedan åklagaren har beslutat att allmänt åtal inte ska väckas eller att sådant åtal ska läggas ned (2 §). Ett målsägandebiträde får också förordnas i högre rätt om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen (1 § andra stycket).
Ett målsägandebiträde ska entledigas om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det (4 § tredje stycket). Ett exempel kan vara om förundersökningen eller åtalet rörande det brott som föranlett förordnandet läggs ned. I övrigt gäller uppdraget till dess handläggningen av målet avslutas (prop. 1987/88:107 s. 39).
Målsägandebiträdets uppgifter kvarstår om ett enskilt anspråk har avskilts från brottmålet för att handläggas som ett tvistemål, förutom om det är fråga om ett mål om mindre värden som handläggs enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets uppgifter kvarstår även om endast det enskilda anspråket har överklagats. Om enbart målsäganden har överklagat domen i ansvarsdelen är målsägandebiträdet emellertid inte behörigt att biträda målsäganden i den delen (NJA 1999 s. 781).
Den som förordnas till målsägandebiträde ska vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Även någon annan kan förordnas, om han eller hon bedöms lämplig för uppdraget. Vidare gäller att den som målsäganden själv har föreslagit ska förordnas om personen är lämplig och det inte finns särskilda skäl mot det (4 § första stycket lagen om målsägandebiträde som hänvisar till 26 § första stycket rättshjälpslagen [1996:1619]).
Bättre stöd till målsäganden
Skärpta kompetenskrav för målsägandebiträden
Regeringens förslag: Till målsägandebiträde ska få förordnas en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning.[2] Endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget ska få förordnas. Om målsäganden har föreslagit någon som är behörig ska denna person förordnas om det inte finns särskilda skäl mot det.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas ett krav på särskild lämplighet på grund av det tilltänkta målsägandebiträdets personliga egenskaper.
Skälen för regeringens förslag
Reformbehovet
Den som förordnas till målsägandebiträde ska vara advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå.[3] Även någon annan kan förordnas, om han eller hon bedöms lämplig för uppdraget. Vidare gäller att den som målsäganden själv har föreslagit ska förordnas om den föreslagna personen är lämplig och det inte finns särskilda skäl mot det (4 § första stycket lagen om målsägandebiträde som hänvisar till 26 § första stycket rättshjälpslagen). Samma reglering gäller för rättshjälpsbiträden och för offentliga biträden (26 § rättshjälpslagen och 5 § lagen [1996:1620] om offentligt biträde). För offentliga försvarare är huvudregeln att en advokat som är lämplig för uppdraget ska förordnas. Endast om det finns särskilda skäl kan någon annan lämplig person som har avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning komma i fråga (21 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken). Till särskild företrädare för barn får en advokat, en biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan förordnas. Endast den får förordnas som på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämplig för uppdraget (5 § lagen [1999:997] om särskild företrädare för barn).
Under 2014 års sexualbrottskommittés arbete har det framkommit att det finns stora skillnader mellan de krav som olika domstolar ställer på den som kan bli aktuell som målsägandebiträde. Enligt kommittén förekommer det att helt nyutexaminerade jurister förordnas, exempelvis i mål som rör sexualbrott. En sådan ordning är inte lämplig. Kommittén stödjer sig på en rad utvärderingar och rapporter, av vilka också framgår att det förekommer stora skillnader mellan det stöd som erbjuds av olika målsägandebiträden. Olikheterna förklaras bl.a. av den stora skillnad som finns när det gäller olika biträdens erfarenheter och kunskaper (se t.ex. Brå rapport 2016:8 Målsägandens medverkan i rättsprocessen, s. 62 f.). Regeringen delar därför kommitténs uppfattning att det bör övervägas om kompetenskraven för målsägandebiträden bör skärpas.
Endast jurister ska kunna förordnas till målsägandebiträde
En fråga att ta ställning till i sammanhanget är om det, liksom för offentliga försvarare, bör krävas att målsägandebiträdet har avlagt juristexamen. Enligt förarbetsuttalanden måste ett målsägandebiträde ha goda kunskaper om de regler som gäller under förundersökning och rättegång i brottmål. För att kunna ta till vara målsägandens intressen på rätt sätt i samband med förhör m.m. bör det också krävas att biträdet har goda kunskaper i straffrätt. Också uppgiften att föra målsägandens talan i skadeståndsdelen kräver god juridisk kompetens (prop. 1987/88:107 s. 28). Kommittén föreslår dock inte någon ändring av den nuvarande ordningen att även den som inte är jurist kan förordnas till målsägandebiträde. Svea hovrätt anför att grundkravet bör vara att den som förordnas till målsägandebiträde har avlagt juristexamen, och att det i första hand bör vara advokater och biträdande jurister på advokatbyrå som bör komma i fråga för ett sådant uppdrag. Endast om det finns särskilda skäl bör någon annan lämplig jurist förordnas. Andra remissinstanser anser att endast advokater bör kunna vara målsägandebiträden i mål om sexualbrott.
Hovrättens uppfattning att endast jurister bör komma i fråga för uppdrag som målsägandebiträde har fog för sig. Uppdraget är av kvalificerat slag och under rättegången måste biträdet vara en jämbördig aktör med såväl den offentliga försvararen som åklagaren. I praktiken är dessutom de personer som i dag förordnas till målsägandebiträden i stort sett uteslutande jurister. Även av förarbetena till dagens lagstiftning framgår att det är ett starkt intresse att uppdraget som målsägandebiträde endast tilldelas dem som uppfyller högt ställda krav på juridisk kompetens (prop. 1987/88:107 s. 28).
För att tydligare markera att det endast är jurister som kan komma i fråga för uppdrag som målsägandebiträde bör det av lagtexten framgå att sådana personer som inte tillhör kretsen av advokater eller biträdande jurister på advokatbyrå måste ha avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning för att kunna förordnas. Det innebär att personen måste ha avlagt juristexamen eller motsvarande äldre examen (4 kap. 1 § rättegångsbalken och förordning [2007:386] om kunskapsprov för behörighet som domare, m.m.). När det gäller frågan om huruvida bara advokater bör kunna förordnas till målsägandebiträde i mål om sexualbrott anser regeringen i likhet med remissinstanserna att det är viktigt att det är kompetenta och erfarna jurister som får sådana uppdrag. Som kommittén konstaterar finns det dock flera andra typer av brott som också innebär extrema kränkningar av den utsatta personens integritet och där det brott som målsäganden har utsatts för också är mycket allvarligt. Dessutom skulle ett krav på att biträdet är advokat kunna utesluta andra väl lämpade jurister från sådana förordnanden. Regeringen gör därför samma bedömning som kommittén att det inte är lämpligt att införa ett krav på att bara advokater får förordnas till målsägandebiträde när det gäller en specifik måltyp.
Ett krav på kunskaper och erfarenheter införs
Kommittén föreslår att ett närmare preciserat lämplighetskrav införs för målsägandebiträden, i likhet med vad som gäller för särskild företrädare för barn. Det innebär att det ska krävas att biträdet på grund av sina kunskaper och erfarenheter samt personliga egenskaper är särskilt lämpad för uppdraget. Göteborgs tingsrätt anser att det inte finns skäl att ställa högre krav på den som ska förordnas till målsägandebiträde än på den som ska förordnas till offentlig försvarare. Tingsrätten menar att det bör räcka att det i lagtexten anges att personen i fråga ska vara lämplig för uppdraget och att det i det uttrycket ligger en tillräckligt individuell bedömning av kvalifikationerna. I tidigare lagstiftningsärenden har det dock ansetts att de särskilda krav som ställs på ett biträde bör komma till uttryck i lagtexten (jfr prop. 1998/99:133 s. 33 f.). Det kan därför ifrågasättas om ett allmänt lämplighetskrav är tillräckligt för det fall uppfattningen är att mer specifika krav bör ställas på en grupp biträden. De krav som ställs upp bör således på något sätt preciseras.
Som nämns ovan förekommer det enligt kommittén att helt nyutexaminerade jurister förordnas som målsägandebiträde exempelvis i mål som rör sexualbrott. För att undvika att så sker bör ett krav avseende kunskaper och erfarenheter införas. Advokater bör som huvudregel anses uppfylla det kravet. För jurister som saknar advokattitel får rätten närmare pröva den enskilde juristens kompetens. Biträdande jurister på advokatbyråer bör i många fall uppfylla kraven om de har viss yrkeslivserfarenhet. Kravet på erfarenhet kan vara uppfyllt om den biträdande juristen är notariemeriterad eller har arbetat på advokatbyrå under mer än en begränsad tid. Det kan alltså normalt inte anses lämpligt att en nyutexaminerad jurist eller biträdande jurist som precis har tillträtt en anställning på advokatbyrå direkt efter juristexamen uppträder som målsägandebiträde.
Som kommittén påpekar kan uppdrag att vara målsägandebiträde skilja sig åt beträffande komplexitet och grad av känslighet. Bedömningen av om biträdet har tillräckliga kunskaper och erfarenheter kan således bli olika beroende på vad uppdraget rör. Biträdets kunskaper och erfarenheter kan vara tillräckliga för mindre känsliga uppdrag men otillräckliga för mer känsliga ärenden som t.ex. mål om sexualbrott och våld i nära relationer.
Linköpings universitet (Barnafrid – Nationellt kunskapscentrum), Barnombudsmannen, ECPAT och Judex anser att det även ska införas ett krav på barnkompetens för de målsägandebiträden som förordnas för barn. Det är naturligtvis viktigt att den som möter barn i olika situationer har förmåga att bemöta dem på ett bra sätt. Genom att införa ett krav på att målsägandebiträden ska ha kunskaper och erfarenheter som gör dem särskilt lämpade säkerställs dock att endast högt kvalificerade personer kommer att komma i fråga för ett uppdrag som målsägandebiträde. Som nämns ovan ligger det i bedömningen att biträdet ska vara lämpligt för det specifika uppdraget. Rätten kan alltså vid sin bedömning väga in sådana faktorer som biträdets erfarenheter och kunskaper om barns rättigheter och behov samt hur man kommunicerar med barn och unga på deras nivå. Därmed är det inte nödvändigt att i lagtexten ange vilka mer specifika kunskaper och erfarenheter som ska krävas.
Bör ett krav på personliga egenskaper införas?
Kommittén föreslår att den som ska förordnas till målsägandebiträde också ska vara särskilt lämpad för uppdraget på grund av sina personliga egenskaper. Ett sådant krav ställs upp när det gäller personer som utses till 21 särskilda företrädare för barn. För sådana företrädare har det framhållits att det måste ställas stora krav på förmågan att sätta sig in i barnets situation, att kommunicera med barnet och att vinna dess förtroende. Kraven gäller vidare förmågan att hantera en mycket känslig situation som ofta kan innefatta komplexa intressekonflikter. Den som ska utses bör ha stor integritet, kunna vinna förtroende både hos personal på daghem och skola, tjänstemännen inom socialtjänsten, och – i möjligaste mån – hos vårdnadshavarna (prop. 1998/99:133 s. 34 och 45).
När det gäller vilka personliga egenskaper som är nödvändiga för ett målsägandebiträde är det svårare att generellt ange vad som bör krävas. Kommittén utvecklar heller inte vad som ligger i det föreslagna kravet. Utmaningarna med kravet framhålls också av ECPAT, som anser att det kan vålla en del problem i den praktiska tillämpningen och efterfrågar närmare riktlinjer för vad det innebär. Svea hovrätt och Malmö tingsrätt framhåller mer generellt de praktiska problem som kan uppstå vid lämplighetsbedömningen.
Om ett krav på vissa personliga egenskaper ska införas måste det närmare kunna anges vilka dessa egenskaper ska vara. Det kan, precis som påpekas av vissa remissinstanser, dessutom vålla praktiska problem för domstolarna att bedöma en persons personliga egenskaper. Till detta kommer att målsägandens roll är en annan än den särskilda företrädarens. Den särskilda företrädaren agerar i vårdnadshavarnas ställe och ska ta tillvara barnets intressen under förundersökning och rättegång. I detta ligger att företrädaren kan fatta egna beslut under uppdraget. Ett målsägandebiträde kan däremot endast agera efter instruktion från målsäganden eller dennes vårdnadshavare. Svårigheten att konkretisera vilka personliga egenskaper som krävs, de praktiska tillämpningsproblemen som påtalats och skillnaderna i uppdragens karaktär när det gäller målsägandebiträden och särskilda företrädare för barn innebär att regeringen anser att biträdets personliga egenskaper inte bör vara en bedömningsgrund för om en person är lämplig som målsägandebiträde.
En person som i och för sig uppfyller kraven på kunskaper och erfarenheter men som har uppvisat dåligt omdöme eller på annat sätt agerat olämpligt bör emellertid inte kunna förordnas till målsägandebiträde. Det bör därför införas ett krav på att den som förordnas, utöver att vara särskilt lämplig på grund av sina kunskaper och erfarenheter, även i övrigt måste vara särskilt lämplig för uppdraget.
Sammanfattningsvis bör det alltså krävas att den person som utses till målsägandebiträde är advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå. Om så inte är fallet ska personen ha avlagt de kunskapsprov som krävs för behörighet till domaranställning, dvs. ha juristexamen eller motsvarande äldre examen. Härtill kommer att endast den som på grund av sina kunskaper och erfarenheter och även i övrigt är särskilt lämplig för uppdraget får förordnas. Det bör vidare framgå av lagtexten, precis som Jönköpings tingsrätt påpekar, att om målsäganden har föreslagit någon som är behörig för uppdraget ska denne förordnas om det inte finns särskilda skäl mot det. Ett sådant skäl kan vara att det föreslagna biträdet med hänsyn till sitt förhållande till saken eller till en annan part inte bör förordnas (prop. 2008/09:232 s. 20 och 33).
Målsägandebiträde i högre rätt
Regeringens förslag: Ett målsägandebiträdes förordnande ska gälla till dess att tiden för att överklaga domen i målet har löpt ut.[4] Ett målsägandebiträde ska kunna förordnas i hovrätten eller Högsta domstolen om målsäganden har behov av det. För att få ett målsägandebiträde i högre rätt ska det krävas att de allmänna förutsättningarna för ett sådant förordnande är uppfyllda. Därutöver ska rätten beakta om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl.
Om enbart det enskilda anspråket har överklagats, ska målsägandebiträdets förordnande gälla även i den högre rätten.
Skälen för regeringens förslag
Behovet av målsägandebiträde i hovrätten har minskat
Det är ingen tvekan om att lagstiftningen om målsägandebiträde har haft stor betydelse både för stödet till målsägande och för kvaliteten och effektiviteten i det straffrättsliga förfarandet.[5] Samtidigt är det viktigt att rättsväsendets resurser används på ett sådant sätt att målsägandebiträden förordnas i de situationer då det finns ett verkligt behov av det. Det gäller inte minst mot bakgrund av att kostnaderna för målsägandebiträden har ökat väsentligt och kan förväntas öka ytterligare även under kommande år.
I november 2008 genomfördes reformen En modernare rättegång, den s.k. EMR-reformen (prop. 2004/05:131). En viktig del av reformen är att en berättelse som lämnas i bevissyfte vid tingsrätt ska dokumenteras genom en ljud- och bildupptagning och att hovrätten som huvudregel ska avstå från att kalla förhörspersonerna på nytt. I stället ska inspelningen av förhöret vid tingsrätten spelas upp i hovrätten. Om det finns en ljud- och bildinspelning av förhöret vid tingsrätten får förnyad bevisupptagning i hovrätten ske endast om det finns skäl att ställa nya frågor (35 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken). I Högsta domstolen får de bevis som tagits upp av lägre rätt tas upp på nytt endast om det finns synnerliga skäl (35 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken).
Eftersom det som regel inte sker några förnyade förhör kallas betydligt färre personer till förhandling i hovrätterna i dag än före reformen. Även när en målsägande är part är det ovanligt att målsäganden deltar personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten.
Att målsäganden som huvudregel inte hörs på nytt medför att några av målsägandebiträdets viktigaste uppgifter faller bort i hovrätten, nämligen att ställa frågor till målsäganden, bevaka att inga otillbörliga frågor ställs till honom eller henne och att vara ett allmänt stöd under förhöret. Detsamma gäller i regel uppgiften att ta till vara målsägandens rätt genom att ställa frågor till den tilltalade och övriga förhörspersoner eftersom inte heller dessa hörs på nytt i hovrätten. En annan viktig uppgift för målsägandebiträdet är att rent generellt fungera som ett stöd till målsäganden under huvudförhandlingen. Eftersom målsäganden i de flesta fall inte närvarar vid huvudförhandlingen i hovrätten är den uppgiften oftast inte heller aktuell. Biträdets roll består i stället i stor utsträckning av att närvara vid förhandlingen för målsägandens räkning. Biträdet kan i efterhand rapportera till målsäganden vad som har hänt och vid behov ingripa för att ta till vara målsägandens rätt vid huvudförhandlingen.
Trots att målsäganden inte är personligen närvarande i hovrätten kan han eller hon ha behov av rättsligt stöd för att föra sin talan om enskilt anspråk. Det är emellertid inte ovanligt att det enskilda anspråket har godtagits i hovrätten och att den frågan endast är överklagad till följd av bedömningen i ansvarsdelen. Även om det enskilda anspråket är tvistigt är skadeståndsfrågorna vanligen mer renodlade och klarlagda än vid tingsrätten, vilket gör att åklagaren i många fall kan föra målsägandens talan.
Flera utredningar har pekat på att EMR-reformen inneburit en genomgripande förändring av hovrättsprocessen och att reformen har medfört att den funktion målsägandebiträdet kan fylla vid huvudförhandlingen i hovrätten många gånger är begränsad. Regeringen delar denna uppfattning. I och med reformen kan det alltså ifrågasättas i vilken utsträckning de målsägande som har haft ett målsägandebiträde vid tingsrätten verkligen har behov av ett sådant stöd även i hovrätten. De kostnader som uppstår för målsägandebiträden i hovrätt är i många fall inte försvarbara med hänsyn till den betydelse målsägandebiträdet har i processen där. Statens resurser ska användas där de gör mest nytta och när det gäller stödet till målsäganden är det viktigare att det kommer tidigare i processen än att resurserna används till de mer begränsade insatser målsägandebiträdena vanligtvis utför i hovrätten.
Några remissinstanser, däribland Östersunds tingsrätt, Åklagarmyndigheten, Justitiekanslern och Jusek, anför emellertid att en ändring av förordnandets längd till att bara gälla till dess att överklagandetiden för tingsrättens dom går ut skulle kunna försämra brottsoffrets ställning i processen i hovrätten och att det finns en risk för att målsäganden skulle känna sig övergiven och uppleva sig inte längre vara en viktig del av processen. Det är naturligtvis viktiga påpekanden. Målsägandens intressen i hovrätten kan dock tillvaratas av åklagaren utan att målsägandens roll och betydelse i processen förminskas. Eftersom målsäganden som huvudregel inte närvarar vid huvudförhandlingen i hovrätten bör risken för att målsäganden känner sig övergiven inte vara särskilt stor. Härtill kommer att det finns ett stort antal mål redan i dag där det finns en målsägande men inget målsägandebiträde och där åklagaren är den som i första hand tillvaratar målsägandens intressen.
Sammantaget delar därför regeringen utredningarnas uppfattning att det inte är motiverat att i alla situationer låta målsägandebiträdets förordnande kvarstå i hovrätten.
Målsägandebiträdets förordnande bör upphöra när tiden för överklagande har löpt ut
En reglering som innebär att målsägandebiträdets förordnande inte i alla situationer ska kvarstå i hovrätten kan utformas på olika sätt. Båda utredningarna föreslår att målsägandebiträdets förordnande ska upphöra när tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. Uppsala universitet och TCO förordar andra lösningar. Uppsala universitet anför att en presumtion för fortsatt förordnande är att föredra och att hovrätten alltid ska pröva om förordnandet ska kvarstå efter överklagandet. TCO anser att förordnandet inte automatisk bör upphöra och att frågan om upphörande av förordnandet bör prövas av hovrätten endast när det finns särskild anledning till det.
Mot bakgrund av bedömningen att det i många fall inte kommer att finnas behov av ett fortsatt biträde i hovrätten är det inte ändamålsenligt att domstolen i alla mål där det funnits ett målsägandebiträde vid tingsrätten självmant ska pröva om förordnandet ska bestå. En sådan ordning skulle bli alltför tungrodd för domstolarna och ta för mycket resurser i anspråk. Av samma skäl är det inte heller lämpligt att frågan om upphörande av förordnandet prövas av hovrätten endast när det finns särskild anledning till det. Det är i stället en bättre ordning att biträdets förordnande upphör efter att tiden för att överklaga tingsrättens dom har löpt ut. På så vis kan målsäganden få hjälp av biträdet med att överklaga tingsrättens dom och i samband med det begära ett förnyat förordnande om det finns behov av det.
Malmö tingsrätt påpekar vikten av att frågan om ersättning till målsägandebiträdet för arbetet med ett överklagande inte hamnar mellan under- och överinstansernas ansvarsområden. Frågeställningen är emellertid inte specifik för just denna situation utan kan uppkomma redan i dagsläget när ett biträde har utfört arbete med ett överklagande men klienten sedan väljer att avstå från att överklaga. I de situationer då biträdet har lagt ner mer arbete än det som normalt anses ingå i avslutande åtgärder, och som täcks av ersättningen vid tingsrätten, är det hovrätten som ska besluta om ersättning (jfr NJA 1949 s. 822 och NJA 1993 s. 214).
I vissa fall kan det finnas behov av målsägandebiträde i hovrätten
Målsägandebiträdets förordnande bör alltså upphöra när tiden för överklagande har gått ut.
Även om det i många fall saknas behov av målsägandebiträde i högre rätt kan det finnas situationer när det finns ett verkligt sådant behov. I de situationerna bör det givetvis vara möjligt att förordna ett målsägandebiträde. En bedömning av behovet måste dock göras i varje enskilt fall.
En första förutsättning för att ett sådant förordnande ska kunna ske bör vara att åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. En förnyad prövning av behovet av målsägandebiträde bör göras enligt 1 §. Samma omständigheter som ska beaktas vid behovsprövningen vid tingsrätten bör alltså beaktas även i hovrätten. De omständigheter som har betydelse för om målsäganden har behov av biträde i hovrätten är emellertid delvis andra än när motsvarande prövning görs vid tingsrätten.
Fastän huvudregeln är att förnyade förhör inte ska ske i hovrätten kan tilläggsförhör eller omförhör tillåtas om ytterligare frågor behöver ställas. För det fall sådana förhör åberopas och tillåts med målsäganden bedömer regeringen, precis som utredningarna, att ett målsägandebiträde bör kunna förordnas.
Åklagarmyndigheten påpekar att försvaret inte sällan åberopar tilläggsförhör med den tilltalade eller vittnen relativt sent i processen och att åklagaren i de flesta sådana fall åberopar tilläggsförhör med målsäganden. Det finns då enligt Åklagarmyndigheten en risk att det ursprungliga målsägandebiträdet inte med kort varsel kan förordnas på nytt och att ett nytt målsägandebiträde måste sätta sig in i målet. Det är i och för sig riktigt att det i de fall då det åberopas och tillåts tilläggsförhör med målsäganden finns en potentiell risk för att det blir problem om det ursprungliga målsägandebiträdet har förhinder. Det är dock endast undantagsvis som tilläggsförhör begärs och än mer sällsynt att det sker så sent som vid huvudförhandlingen (En modernare rättegång II – en uppföljning, del 1, SOU 2012:93 s. 238). Den bilden bekräftas också i konsekvensanalysen av Straffprocessutredningens betänkande Brottmålsprocessen – en konsekvensanalys (Ds 2015:4 s.166 f.). Det bör således i de allra flesta fall finnas goda möjligheter för målsäganden att ha samma målsägandebiträde även i hovrätten.
Om målsäganden för talan om enskilt anspråk i hovrätten kan åklagaren i många fall ge ett lika gott stöd som ett målsägandebiträde. Justitiekanslern framhåller dock att om det inte finns något målsägandebiträde i hovrätten behöver åklagaren utföra ytterligare arbete redan vid tingsrätten eftersom målsägandebiträdets arbete i form av utveckling av talan och slutanförande normalt inte spelas in och följaktligen inte heller kan spelas upp i hovrätten. Enligt Justitiekanslern kommer åklagaren således att behöva dokumentera vad målsägandebiträdet för fram för att kunna återge det i hovrätten. Utredningarna föreslår dock en möjlighet att beakta just om målet innefattar mer komplicerade skadeståndsfrågor och i sådana situationer ska ett målsägandebiträde utses i hovrätten. Regeringen delar utredningarnas uppfattning att målsägandebiträde ofta bör förordnas i sådana situationer. Den valda lösningen medför således att åklagaren inte behöver utföra ytterligare arbete redan vid tingsrätten.
Därutöver bör det vara möjligt att förordna ett målsägandebiträde i hovrätten om det finns något annat särskilt skäl för ett sådant biträde. Som exempel kan anges att målsäganden visserligen inte ska höras, men att det ska ske förnyade förhör med andra personer angående frågor som har betydelse för målsäganden.
Såväl Straffprocessutredningen som Biträdeskostnadsutredningen utgår ifrån att rätten för målsäganden att biträda åtalet kommer att avskaffas i enlighet med det förslag som lämnas i Straffprocessutredningens betänkande. Det förslaget har emellertid inte lett till lagstiftning.
Genom att biträda åtalet blir målsäganden part i målet och har samma rätt som åklagaren att lägga fram utredning och åberopa bevisning. Målsäganden har även samma rätt som åklagaren att justera åtalet. Vidare kan målsäganden framställa ett annat påföljdsyrkande än åklagaren. Det finns inga bestämmelser som anger när och hur målsäganden ska ange om åtalet biträds. Det finns inte heller några bestämmelser som anger att målsäganden under förundersökningen eller därefter ska tillfrågas om han eller hon avser att biträda åtalet.
Det faktum att målsäganden vill biträda åtalet är inte en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av om målsäganden är berättigad till ett målsägandebiträde. När ett målsägandebiträde är förordnat ingår det dock i biträdets uppgift att bistå målsäganden även i detta hänseende.
I promemorian Brottmålsprocessen – en konsekvensanalys undersöks hur ofta det faktiskt förekommer att målsäganden genom att biträda åtalet och justera gärningsbeskrivningen påverkar utgången i ett mål. Samtliga tingsrätter och hovrätter samt Åklagarmyndigheten tillfrågades. Av svaren framgår att det är stor skillnad mellan olika delar av landet när det gäller hur vanligt det är att målsäganden biträder åtalet. Även i de fall där målsäganden biträder åtalet är det ovanligt att målsäganden faktiskt använder sig av de möjligheter som rätten att biträda åtalet innebär. Trots att målsäganden uppger att han eller hon biträder åtalet är det alltså sällsynt att målsäganden justerar åtalet, åberopar egen bevisning i skuldfrågan eller framställer ett eget påföljdsyrkande. Undersökningen visar att det under perioden 2010–2015 endast i några enstaka mål förekommit att målsäganden genom att biträda åtalet påverkat utgången i ansvarsdelen. Utredningens slutsats är att målsägandens rätt att biträda åtalet har en ytterst begränsad praktisk betydelse (Ds 2015:4 s. 147).
Det kan konstateras att en målsägande som vill biträda åtalet på ett aktivt sätt många gånger behöver ett juridiskt biträde för att göra detta. Om ett målsägandebiträde har förordnats av tingsrätten ingår det alltså i uppdraget att bistå målsäganden även i detta hänseende. Mot denna bakgrund bör det faktum att målsäganden har biträtt åtalet vid tingsrätten utgöra ett särskilt skäl som kan beaktas vid prövningen av om målsäganden har ett behov av målsägandebiträde i hovrätten. I de fall där målsäganden i och för sig har biträtt åtalet vid tingsrätten men det inte har kommit till något konkret uttryck finns det däremot sällan behov av biträde i hovrätten. Det bör således inte vara tillräckligt att målsäganden framhåller att åtalet har biträtts vid tingsrätten och att det alltjämt biträds i hovrätten för att ett målsägandebiträde ska förordnas. Om det däremot av tingsrättens dom, handlingarna i målet eller på annat sätt framgår att målsäganden redan vid tingsrätten t.ex. har åberopat bevisning eller justerat gärningsbeskrivningen kan det finnas skäl att förordna ett målsägandebiträde även i hovrätten. Vidare kan det uppstå situationer där målsägandens biträde av åtalet inte har kommit till konkret uttryck vid tingsrätten, men det av överklagandet framgår att han eller hon t.ex. vill justera gärningsbeskrivningen eller åberopa ny bevisning i hovrätten. Även i sådana situationer bör målsägandebiträde kunna förordnas på nytt. Detsamma bör gälla om målsäganden biträder åtalet först i hovrätten under förutsättning att detta medför att målsäganden faktiskt använder sig av de möjligheter som rätten att biträda åtalet innebär.
Vid prövningen av målsägandens behov av biträde i hovrätten ska rätten, förutom förutsättningarna i 1 § första stycket, alltså beakta om målsäganden ska höras, vad som ska prövas i fråga om enskilt anspråk och om det finns något annat särskilt skäl som innebär att ett biträde behövs.
Målsägandebiträde i Högsta domstolen
Det kan övervägas om den nya ordningen bör tillämpas endast när ett mål överklagas till hovrätten eller om den även bör tillämpas när ett mål överklagas till Högsta domstolen. Det står klart att reformen kommer att få den största praktiska betydelsen när det gäller rätten till målsägandebiträde i hovrätten. Kravet på prövningstillstånd till Högsta domstolen gör att kostnaderna för målsägandebiträden är betydligt lägre där än i hovrätterna. Båda utredningarna anser dock att det saknas skäl att behandla situationerna på olika sätt. Regeringen gör samma bedömning. Ett målsägandebiträdes förordnande i hovrätten bör därför, på motsvarande sätt som vid tingsrätten, upphöra när tiden för att överklaga en hovrätts dom har löpt ut. Därefter bör det, på motsvarande sätt som i hovrätten, finnas en möjlighet att förordna målsägandebiträde i Högsta domstolen om alla förutsättningar för ett sådant förordnande är för handen också där.
Överklagande av enskilt anspråk
Enligt nuvarande ordning kvarstår ett målsägandebiträdes förordnande i högre rätt i de fall tingsrättens dom överklagas endast beträffande det enskilda anspråket. Detta gäller oavsett om skadeståndsfrågan har handlagts i brottmålet eller som ett avskilt tvistemål enligt 22 kap. 5 § rättegångsbalken (3 § lagen om målsägandebiträde och prop. 1993/94:26 s. 29). Precis som utredningen anser regeringen att det inte finns skäl att ändra på denna ordning. I de fall då endast det enskilda anspråket har överklagats kommer målsäganden inte att kunna få något stöd från åklagaren, som då inte är part i målet. Det finns därför anledning att behandla den situationen annorlunda än när både ansvarsfrågan och det enskilda anspråket har överklagats och målsäganden alltså kan få stöd av åklagaren.
Enligt ordalydelsen i 3 § kvarstår dock målsägandebiträdets förordnande endast när det är fråga om en tingsrätts dom som överklagas. Målsägandebiträdets behörighet skulle alltså enligt ordalydelsen inte kvarstå i Högsta domstolen när hovrättens dom överklagas enbart i skadeståndsdelen eller om ett avskilt mål överklagas från hovrätten till Högsta domstolen. Frågan är om en sådan avgränsning varit avsedd. Förarbetena till regleringen ger inte någon direkt vägledning (prop. 1993/94:216 s. 27 f.) och det har inträffat att målsägandebiträden tillerkänns ersättning för sitt arbete i Högsta domstolen i en sådan situation (se t.ex. NJA 1997 s.723).
Det är emellertid lämpligt att det framgår direkt av paragrafen att den är tillämplig oavsett om det är tingsrättens eller hovrättens dom som överklagas endast i fråga om enskilt anspråk. För att det inte ska råda några oklarheter anser regeringen att lagtexten bör förtydligas i detta hänseende.