Allmänna förvaltningsdomstolars domar har som utgångspunkt inte res judicata-verkan, vilket innebär att samma sak kan omprövas utan hinder av att den redan har prövats i en lagakraftvunnen dom. Högsta förvaltningsdomstolen har dock i ett flertal rättsfall konstaterat att det finns undantag från detta, dels när det finns regler i speciallagstiftning och dels när omständigheterna i målet är sådana att den enskildes trygghet är viktigare än intresset av att komma fram till materiellt korrekta avgöranden.
Uppsatsens fokus ligger på det undantag som aktualiseras av omständigheterna i ett förvaltningsmål. En fråga som ställs är om HFD genom sina avgöranden kan sägas ha låtit en utpräglat förvaltningsprocessrättslig res judicata-princip växa fram, fristående från de regler om res judicata som gäller inom tvistemål och brottmål. Ett resultat av undersökningen är att det finns belägg för att det går att tala om en sådan princip. Vidare undersöks vilka omständigheter som kan göra att res judicata-principen blir tillämplig och hur res judicata-principen för förvaltningsmål tillämpas, d.v.s. hur bedömningen görs och vad rättsföljden är. Undersökningen visar att rättsläget är för oklart för att det ska vara möjligt att säkert säga under vilka omständigheter en dom kan ha res judicata-verkan, även om det har blivit något klarare i och med ett HFD-avgörande från december 2019.
Vidare visar undersökningen att det går att ge ett svar på hur res judicata-principen tillämpas, även om sådana slutsatser ska dras med försiktighet med tanke på att studiematerialet är litet. Slutligen visar en jämförelse mellan res judicata-principen för förvaltningsmål och res judicata-reglerna för tvistemål och brottmål att det finns en rad likheter och vissa skillnader mellan dessa. Vidare visar jämförelsen att det finns aspekter av den förvaltningsprocessrättsliga res judicata-principen som är svåra att uttala sig om, närmare bestämt dess tillämplighet och vilka omständigheter som omfattas av en förvaltningsdoms res judicata-verkan.