Attunga tingsrätt
Yrkanden m.m.
Åklagaren har yrkat att AA ska dömas för brott i enlighet med följande gärningsbeskrivningar.
Åtalspunkt 1.1 – Bidragsbrott
AA har till Försäkringskassan i ansökningar om föräldrapenning lämnat oriktiga uppgifter om att han avstått från arbete för att ta hand om barn eller och underlåtit att anmäla ändrade förhållanden som han är skyldig att anmäla enligt lag. Han orsakade genom det fara för att föräldrapenning felaktigt skulle betaks ut med 84 075 kronor. Gärningarna är att bedöma som bidragsbrott av normalgraden då AA har satt förfarandet i system. Det hände vid 25 tillfallen under perioden den 19 augusti 2017 till den 23 december 2019. AA begick gärningen med uppsåt.
Ansvarsyrkande i andra hand – vårdslöst bidragsbrott
AA har begått gärningarna begångna under 2019 enligt ovan av grov oaktsamhet. Åtalspunkt1.2 – Bidragsbrott: AA har till Försäkringskassan i ansökningar om föräldrapenning lämnat oriktiga uppgifter om att han avstått från arbete för att ta hand om barn eller och underlåtit att anmäla ändrade förhållanden som han är skyldig att anmäla enligt lag.
Han orsakade genom det fara för att föräldrapenning felaktigt skulle betalas ut med 11 281 kronor. Gärningarna är att bedöma som bidragsbrott av normalgraden då AA har satt förfarandet i system. Det hände vid sju tillfällen under perioden den 10 december 2019 till den 28 maj 2020. AA begick gärningarna med uppsåt.
Ansvarsyrkande i andra hand – vårdslöst bidragsbrott
AA har begått gärningarna enligt ovan av grov oaktsamhet. AA har i allt väsentligt vidgått de faktiska omständigheterna men bestritt ansvar för brott. I händelse av frikännande dom har AA yrkat att kostnaderna för hans försvar ska täckas av allmänna medel.
Utredning
Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat redovisningar från Försäkringskassan, ansökningar om ersättning och uppgifter från arbetsgivare AA har hörts. På åklagarens begäran har även vittnet BB hörts. BB arbetar på Försäkringskassan.
Domskäl
Skuldfrågan
Några utgångspunkter
AA arbetar som analytiker på ett försäkringsbolag. AA har tre barn. Detta mål handlar om föräldrapenning som han ansökt om för att vara föräldraledig med sin tolvårige son. Det är klarlagt att AA ansökte om föräldrapenning under perioden den 19 augusti 2017 till den 15 maj 2020. Ersättning från Försäkringskassan betalades ut vid 32 tillfällen under perioden den 28 augusti 2017 till den 28 maj 2020 i enlighet med vad åklagaren har gjort gällande.
Han ansökte om föräldrapenning via Försäkringskassans internettjänst. Vid varje ansökningstillfälle intygade han på heder och samvete att han bl.a. inte hade arbetat, haft semester eller sjuklön för tid han ansökt om föräldrapenning.
Vittnet BB har förklarat att det — för att föräldrapenning ska betalas ut — inte krävs att arbetsgivaren gjort löneavdrag. Det väsentliga är i stället att sökanden avstått från arbete för tid han ansökt om föräldrapenning.
Det är klarlagt att AA inte avstått från något arbete och att hans arbetsgivare inte heller gjort något löneavdrag. En komplikation i sammanhanget är att AA har s.k. förtroendearbetstid. Det innebär att arbetsgivaren inte har några synpunkter på vid vilka tidpunkter han förlägger sitt arbete så länge han utför sina arbetsuppgifter. Enligt tingsrättens uppfattning saknar det emellertid betydelse i sammanhanget Även om det är så att AA har avstått från arbete under de tider han har tagit hand om sin son kan han inte anses ha avstått från arbete för tid han ansökt om föräldrapenning på det sätt han intygat.
Detta eftersom han utfört sina arbetsuppgifter senare. Som redan konstaterats är det klarlagt att han inte har avstått från något arbete. AA kunde förstås inte såsom anställd på eget bevåg avstå från arbete. Detta hade i praktiken krävt ett godkännande från hans arbetsgivare.
Det anförda innebär att AA lämnade oriktiga uppgifter i sina ansökningar till Försäkringskassan om att han avstått från arbete för tid han ansökt om föräldrapenning. Detta är emellertid inte tillräckligt för att han ska dömas för bidragsbrott eller vårdslöst bidragsbrott. För ansvar fordras att han begick gärningarna med uppsåt eller av grov oaktsamhet.
Lagändringar m:m.
I 2 § bidragsbrottslagen återfinns straffstadgandet om bidragsbrott. Enligt den lydelse paragrafen hade före den l januari 2020 dömdes den för bidragsbrott som lämnade oriktiga uppgifter eller inte anmälde ändrade förhållanden som han eller hon var skyldig att anmäla enligt lag eller förordning, och på så sätt orsakade fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med ett för högt belopp.
Den l januari 2020 ändrades paragrafens lydelse. Numera döms den för bidragsbrott som lämnar oriktiga uppgifter eller inte anmäler ändrade förhållanden som han eller hon är skyldig att anmäla enligt lag eller förordning, och på så sätt orsakar fara för att en ekonomisk förmån eller ett ekonomiskt stöd felaktigt betalats ut, felaktigt tillgodoräknas, betalas ut med ett för högt belopp eller tillgodoräknas med ett för högt belopp. (Den lagtext som tillkommit är här kursiverad.)
I 4 § bidragsbrottslagen återfinns straffstadgandet om vårdslöst bidragsbrott. För vårdslöst bidragsbrott döms den som av grov oaktsamhet begår en sådan gärning som avses i 2 §. Enligt paragrafens andra stycke gällde, före den l januari 2020, att ansvar inte skulle ådömas om gärningen med hänsyn till beloppet och övriga omständigheter vät mindre allvarlig. Numera gäller att ansvar inte ska ådömas om gärningen med hänsyn till beloppet, risken för slutlig ekonomisk skada och övriga omständigheter är mindre allvarlig. (Den lagtext som tillkommit är här kursiverad.)
Straffskalan för bidragsbrott är fängelse i högst två år eller om brottet är ringa böter eller fängelse i högst sex månader. För vårdslöst bidragsbrott föreskrivs böter eller fängelse i högst ett år. Dessa straffskalor gällde även före den l januari 2020.
Enligt 5 § andra stycket i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken ska straff bestämmas efter den kg som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, ska den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Det finns ett undantag från vad som nu sagt som emellertid inte är aktuellt här.
De ändringar i bidragsbrottslagen som trädde i kraft den l januari 2020 är inte av sådan art att det är aktuellt att tillämpa de aktuella straffbestämmelserna i dess nuvarande lydelse i fråga om de gärningar som AA begick före den l januari 2020 (se prop. 2018/19:132). Slutsatsen är således att straffbestämmelsernas tidigare lydelser ska tillämpas i fråga om dessa gärningar.
Har AAs begått gärningarna med uppsåt?
För att AAs ska anses ha gjort sig skyldig till bidragsbrott krävs att han begått gärningania med uppsåt. Frågan är inledningsvis om AA har haft s.k direkt uppsåt. För att så ska bedömas vara fallet fordras att han medvetet lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan för att tillskansa sig medel han inte har rätt till.
AA har förklarat att han helt enkelt trodde att han hade rätt till föräldrapenning. Det framstod enligt AA som logiskt att han kompenserades av staten eftersom han — som en följd av att han tog hand om sonen — fick arbeta i kapp på obekväma arbetstider utan att hans arbetsgivare kompenserade honom för detta.
Som redan nämnts fick AA vid varje ansökningstillfälle intyga att han på heder och samvete bl.a. inte har arbetat, haft semester eller sjuklön för tid han ansökt om föräldrapenning. Ställd inför detta har AA uppgett att han faktiskt inte arbetade under den tid han tog hand om sin son och att han därför tolkade det som att de uppgifter han lämnade till Försäkringskassan var riktiga och att han var berättigad föräldrapenning.
Tingsrätten ifrågasätter inte att det — som AA påpekat — är administrativt besvärligt att ansöka om föräldrapenning. Den grundläggande principen, nämligen att föräldraförsäkringen syftar till att kompensera föräldrar för de inkomstförluster som de i regel drabbas av när de avstår från arbete för att ta hand om sina barn, är emellertid lätt att ta till sig och torde vara vida känd.
AA har bott i Sverige sedan slutet av 1990-talet, han är högutbildad och talar utmärkt svenska. Det framstår därför som märkligt att han skulle ha trott sig vara berättigad föräldrapenning trots att han inte — i enlighet med arbetsgivarens godkännande — avstått från arbete. Detta är något som talar för att han helt enkelt lurade Försäkringskassan på pengar, dvs. att han begick gärningarna med direkt uppsåt. Som följer av det föregående är det emellertid inte nödvändigt — för att föräldrapenning ska betalas ut — att arbetsgivaren gjort löneavdrag.
Det förhållandet att han erhöll full lön samtidigt som han uppbar föräldrapenning och således gjorde en ekonomisk vinst är därför inget som i sig talar för att han begick gärningarna med direkt uppsåt.
Av utredningen framgår att AA var i kontakt med Försäkringskassan vid flera tillfällen och att han dessutom i vissa fall ändrat sin ansökan. Tingsrätten har också bibringats det allmänna intrycket att AA varit angelägen om att det skulle bli korrekt. Enligt tingsrättens bedömning talar dessa omständigheter mot tesen att AA skulle ha begått gärningarna med direkt uppsåt.
Med beaktande av det nu nämnda kan det sammantaget inte anses vara visat att AA begick gärningarna med direkt uppsåt. De omständigheter som talar mot att AA skulle ha begått gärningarna med direkt uppsåt talar även mot att han skulle ha haft s.k likgiltighetsuppsåt. Åklagaren har således inte förmått styrka att AA har begått gärningarna med uppsåt. Ansvar för bidragsbrott kan därmed inte bli aktuellt.
Har AA begått gärningarna av grov oaktsamhet?
Åklagaren har i andra hand gjort gällande att AA begått gärningarna av grov oaktsamhet och han därför ska dömas för vårdslöst bidragsbrott. I lagmotiven anges att det i första hand bör vara fråga om en medveten oaktsamhet hos gärningsmannen för att grov oaktsamhet ska anses vara för handen. Detta gäller — enligt lagmotiven — oavsett om det är fråga om ett aktivt uppgiftslämnande eller underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden.
Det framgår emellertid tydligt av lagmotiven att utrymmet för att bedöma en omedveten oaktsamhet som grov oaktsamhet är mer begränsat i underlåtenhetsfallen än i de fall det är fråga om ett aktivt uppgiftslämnande (se prop. 2006/07:80 s 50). Ett exempel då det är tänkbart att en omedveten oaktsamhet skulle kunna betecknas som grov är när en person inte har bemödat sig om att kontrollera riktigheten av mer betydelsefulla uppgifter som lämnats, även om det funnits starka skäl att göra det.
Det finns inte tillräckligt underlag för att slå fast att AA varit medvetet oaktsam. Att han har varit omedvetet oaktsam råder det däremot ingen tvekan om. Frågan är om denna omedvetna oaktsamhet kan betraktas som grov. I rättsfallet NJA 2013 s. 369 hade en kvinna ansökt om ekonomiskt bistånd av en kommun och inte läst igenom ansökningsblanketten ordentligt och som en följd av det missat att fyla i att hon strax före ansökan hade fått en summa pengar i skatteåterbäring.
Hennes underlåtenhet att lämna fullständiga uppgifter hade lett till att kommunen betalat ut ekonomiskt bistånd till henne som hon inte hade rätt till. Högsta domstolen bedömde att det var fråga om en omedveten oaktsamhet. Med hänvisning till lagmotiven konstaterade Högsta domstolen att utrymmet för att bedöma gärningen som grovt oaktsam fick anses vara begränsat (p. 11).
Mot den bakgrunden och med hänsyn till kvinnans bristande erfarenhet i ekonomiska frågor kunde hon inte anses ha gjort sig skyldig till grov oaktsamhet i bidragsbrottslagens mening när hon underlät att lämna uppgift om skatteåterbäringen. Högst domstolen ogillade åtalet.
I 2013 års fall var det fråga om en underlåtenhet att lämna fullständiga uppgifter medan det i förevarande fall är fråga om ett aktivt uppgiftslämnande. En annan skillnad mellan 2013 års fall och det fall som tingsrätten nu har att bedöma är att det i det förra fallet var fråga om en felaktig utbetalning. I förevarande fall är det fråga om en hel serie felaktiga utbetalningar.
I rättsfallet NJA 2012 s. 886 sägs att vid bidragsbrott ska varje utbetalningstillfälle anses utgöra en gärning. Även om rättsfallet avser underlåtenhet att anmäla ändrade förhållanden får det anses stå klart att detta även gäller när det som i förevarande fall är fråga om ett aktivt uppgiftslämnande (se särskilt p. 14 i 2012 års rättsfall och 5 § bidragsbrottslagen, jfr dock Rättslig vägledning 2021:8 Utvecklingscentrum, juni 2021, s. 22).
Den omständigheten att varje utbetalningstillfälle ska anses utgöra en gärning kan inte anses innebära att man vid bedömningen av om grov oaktsamhet förelegat enbart ska se till varje gärning isolerat och således bortse ifrån att det är fråga om en serie gärningar. Det bör göras en bedömning av hela situationen. Tingsrätten konstaterar att AA gång på gång har lämnat betydelsefulla uppgifter till Försäkringskassan som han inte bemödat sig om att kontrollera riktigheten av trots att det funnits starka skäl att göra det.
Gärningarna måste med hänsyn till detta anses vara begångna av grov oaktsamhet. Vissa gärningar ska ogillas på grUnd av preskription. AA delgavs stämningsansökan, dvs. tog del av åtalet, den 11 mars 2021. Eftersom svårare straff än fängelse i ett år inte kan följa på vårdslöst bidragsbrott har preskription inträtt i fråga om de gärningar som begicks före den 11 mars 2019. De gärningar som fullbordats med anledning av de utbetalningar som gjordes före den II mars 2019 är alltså preskriberade. Det innebär således att gärningarna som AA begått under tiden den 19 augusti 2017 till den 25 februari 2019 ska ogillas redan på den grunden.
Hur ska gärningarna som begåtts efter den 11 mars 2019 bedömas?
I målet återstår att ta ställning till hur de gärningar som AA begåttunder tiden den 15 april 2019 till den 28 maj 2020 ska bedömas. Som redan nämnts ska ansvar för vårdslöst bidragsbrott inte ådömas om gärningen är mindre allvarlig. I lagmotiven sägs att sådana grovt oaktsamma gärningar som rör belopp kring ett par tusen kr eller mindre, som regel inte bör leda till straffansvar (prop. 2006/07:80 s. 97).
I Åklagarmyndighetens riktlinjer uttalas att ett vårdslöst bidragsbrott i normalfallet bör anses vara mindre allvarligt och inte leda till straffrättsligt ansvar om beloppet understiger 6 000 kr (se Rättslig vägledning 2021:8 Utvecklingscentrum, juni 2021, s. 19).
Skulle man vid rubriceringen enbart beakta det felaktigt utbetalade beloppets storlek skulle det innebära att långa serier av felaktiga utbetalningar som var och en understiger 6 000 kr inte skulle föranleda något straffrättsligt ansvar även om sökanden varit grovt oaktsam. Detta kan inte ha varit avsikten. Mot denna bakgrund får de uttalanden som ovan nämns antas ta sikte på sådana fall där det är fråga om en eller några enstaka felaktiga utbetalningar och det dessutom inte finns något annat som talar mot att gärningen ska betraktas som mindre allvarlig.
Med hänsyn till att det i förevarande fall är fråga om inte mindre än tolv felaktiga utbetalningar ska gärningarna rubriceras som vårdslöst bidragsbrott av normalgraden oaktat att ingen av de felaktiga utbetalningarna, utom en, överstiger 6 000 kr.
Det anförda innebär att AA ska dömas för tolv fall av vårdslöst bidragsbrott.
Påföljd
AA förekommer inte i något relevant avseende i belastningsregistret. Gärningarnas straffvärde motsvarar någon månads fängelse. Skäl för fängelse saknas. Inte heller finns särskild anledning att befara att AA kommer att begå brott i fortsättningen. Mot denna bakgrund bestäms påföljden tiJl villkorlig dom som i enlighet med huvudregeln ska förenas med dagsböter.
Svea Hovrätt
Yrkanden i hovrätten
AA har yrkat att åtalet ska ogillas helt. Han har vidare yrkat ersättning för kostnader i tingsrätten och hovrätten för den händelse hovrätten skulle frikänna honom. Åklagaren har motsatt sig ändring av tingsrättens dom. Hovrätten har avgjort målet utan huvudförhandling.
Hovrättens domskäl
Utredningen i hovrätten är densamma som i tingsrätten. Det är ostridigt att AA rent faktiskt inte arbetat under de tider som han tagit hand om sitt barn och får vilka han ansökt om föräldrapenning. Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten, mot bakgrund av hur intygandet på Försäkringskassans blankett formulerats, att AA därför inte har varit så oaktsam att han ska anses straffrättsligt ansvarig. Han ska alltså frikännas. Vid denna utgång bör staten svara för hans rättegångskostnader i såväl tingsrätten som hovrätten.
—
Svea hovrätt dom den 2023-05-29 i mål nr B 12123-22