Om begreppet bevis
”Bevis” är en metafor som bevisrätten använder för att uttrycka en säkerhet om samband som man i andra kontexter inte skulle betrakta som säkra. I juridiska sammanhang används ”bevis” på många sätt, bland annat om aktiviteten att bevisa, om de fysiska informationsbärarna och om själva informationen. [1] Ett bevis är ett fenomen som bär en information som ger upplysning om att ett faktapåstående är sant. Det är den informationen som är det gemensamma för alla definitioner av bevis.
35 kap. 14 § rättegångsbalken förbjuder, som ett utslag av bevisomedelbarheten, som huvudregel skriftliga vittnesberättelser, så kallade vittnesattester. I praxis har förbudet mot skriftliga vittnesattester inte tillämpats ifråga om läkarintyg och andra liknande handlingar som är utfärdade av tjänsteman eller annan funktionär.[2]
När innehållet i en skriftlig handling åberopas som bevis i en rättegång betecknas den som skriftligt bevis.[3]
En handling som är avsiktligt upprättad för att tjäna som bevis benämns avsiktsurkund. En sådan utfästelse ska inte nämnas bland med annat innehåll till exempel i ett personligt brev där andra frågor avhandlas.[4]
Förvaltningsmyndighetens beslut ska enligt förvaltningslagen vara grundande på faktiska och verkliga förhållanden.[5] Ett beslut är materiellt riktigt när de överensstämmer med de faktiska förhållandena i ärendet eftersom det är det som krävs för att avsikten ska kunna förverkligas.
Syftet med myndighetens utredning är att klarlägga de faktiska förhållanden som är relevanta så att ett beslut som överensstämmer med dessa förhållanden kan fattas. Ett riktigt beslut är ett beslut baserat på korrekt tillämpning av gällande rätt och som grundar sig på de faktiska förhållandena. Med faktiska förhållanden menas hur ett förhållande är beskaffat i verkligheten.
Bristande utredning som gör att utredningsskyldigheten inte är uppfylld utgör ett hinder för prövning i sak. Försäkringskassan, en annan myndighet eller en domstol kan inte nå ett avslut i form av bifall eller avslag innan utredningsskyldigheten är uppfylld. Om utredningsskyldigheten inte är uppfylld kan myndigheten inte göra annat än att fortsätta utredningen till dessa att kravet är uppfyllt.
Bevisbörda i förvaltningsprocessen
Med begreppet bevisbörda avses att risken för att ett rättsfaktum inte visas ligger på den ena parten. I detta ligger att den part som bevisbördan rikas mot inte kan vinna bifall till sin talan om inte beviskravet som riktas mot denne uppnås.
Beviskrav i förvaltningsprocessen
Med beviskrav avses den sannolikhet eller säkerhet som krävs för att ett rättsfaktum ska anses föreligga eller – uttryckt på annat sätt – den maximala osäkerhet som får finnas i bevisningen. Beviskravet anger alltså hur stark bevisningen ska vara för att anses tillräcklig för den aktuella fråga som ska prövas. Ett välkänt beviskrav är ”ställt bortom rimligt tvivel” som förekommer i brottmål. Detta får anses utgöra ett mycket högt ställt beviskrav med mycket litet utrymme för osäkerhet.
- Christian Diesen, Magne Sandberg, Bevisprövning i tvistemål, (JUNO version 1, 2012, rubriken; 1.4.1. Grundbegreppet ’bevis’) ↑
- Bengt Lindell, Civilprocessen, 2017, s. 559 ↑
- Bengt Lindell, Civilprocessen, 2017, s. 557 ↑
- Mikael Mellqvist, Ingemar Persson, Fordran & Skuld 2015 s. 113 ↑
- SOU 2021:69 En sjukförsäkring med prevention, rehabilitering och trygghet s. 416 ff. ↑