Sammanfattning av domen
Europadomstolen delade inte klagandens uppfattning att kammarrättens domskäl var otillräckliga och att domstolen hade ignorerat relevant bevisning. Europadomstolen fann inte heller i övrigt att det förelåg omständigheter som föranledde att den nationella rättegången vid en sammantagen bedömning var att betrakta som orättvis. Således hade det inte hade förekommit en kränkning av artikel 6:1 i europakonventionen.
Påståendet om brott av artikel 6 i konventionen
Sökande anför
Sökanden klagade över att kammarrätten hade underlåtit att motivera sin dom, i strid med artikel 6:1 i konventionen. Vidare hävdade han att eftersom han i sitt överklagande till kammarrätten hade lämnat in ny, högst relevant bevisning, kunde domstolen inte bara tillstyrka underrättens dom utan att göra en uttrycklig bedömning av den nya bevisningen.
Underlåtenheten att kommentera den nya bevisningen ska också beaktas tillsammans med att sökanden nekats muntlig förhandling i kammarrätten, där han skulle ha haft möjlighet att ställa frågor till berörda specialistläkare. Genom att inte ange närmare skäl hade domstolen försvårat hans möjlighet att effektivt överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen.
Regeringen anför
Regeringen gjorde gällande att sökanden haft möjlighet att åberopa såväl skriftlig som muntlig bevisning hos Försäkringskassan och länsrätten. Vidare hade kammarrätten redogjort för den nya bevisning som sökanden lagt fram och underrättens dom fogades till kammarrättens dom, vilket visade att sistnämnda domstol inte hade något att tillägga i allt väsentligt. De framhöll också att länsrätten hade lämnat en utförlig beskrivning av målet och tydliga skäl för sina slutsatser och följaktligen hade kammarrätten inte tillstyrkt bristfälliga motiveringar genom att hänvisa till underrättens dom.
Regeringen gjorde vidare gällande att sökanden inte hade hindrats att effektivt överklaga till Högsta förvaltningsdomstolen, vilket framgick av hans omfattande rättsliga argumentation i överklagandet till denna domstol. Således avslöjade fallet ingen kränkning av artikel 6.1 i konventionen.
Domstolens granskning
Enligt domstolens fasta rättspraxis, som återspeglar en princip kopplad till en god rättskipning, bör domar från domstolar och tribunaler vara tillräckligt motiverade. I vilken utsträckning denna motiveringsskyldighet gäller kan variera beroende på beslutets karaktär och måste avgöras med hänsyn till omständigheterna i ärendet. Även om artikel 6.1 ålägger domstolar att motivera sina beslut, kan det inte förstås som att det krävs ett detaljerat svar på varje argument. När en överklagandedomstol avslår ett överklagande kan således i princip helt enkelt godkänna skälen för den lägre domstolens beslut.
Begreppet rättvist förfarande kräver dock att en kammarrätt som har lämnat sparsamma skäl för sina beslut, vare sig genom att införliva skälen från en lägre domstol eller på annat sätt, faktiskt tog upp väsentliga frågor och inte endast stödja de slutsatser som en lägre domstol kommit fram till. Detta krav är desto viktigare när en målsägande part inte har kunnat framföra sin talan muntligen.
Muntlig förhandling
Förstainstansrätten noterar dessutom att sökanden hade gynnats av kontradiktoriska förfaranden. I de olika skedena av handläggningen kunde han framföra de argument han ansåg vara relevanta för hans ärende och en muntlig förhandling hölls både inför Försäkringskassan och länsrätten.
Även de faktiska och rättsliga skälen för underrättens dom redovisades utförligt. Även om sökanden nekades en muntlig förhandling inför kammarrätten, ser domstolen ingen anledning att ifrågasätta det justitiekanslern framfört att: ”När det gäller avsaknaden av muntlig förhandling konstaterade Justitiekanslern att Försäkringskassan och länsrätten hade hållit muntlig förhandling och följaktligen, i enlighet med domstolens praxis, en mindre strikt norm gällt för kravet på att hålla förhandling inför kammarrätten. Med hänsyn till målets karaktär och det faktum att sökanden hade getts möjlighet att skriftligen slutföra sina inlagor och att domstolen hade tillgång till betydande skriftlig bevisning, kom justitiekanslern således till slutsatsen att det inte hade skett något brott mot konventionen i detta avseende.”
Domstolen konstaterar vidare att kammarrätten i sin dom godkände redogörelsen för de faktiska omständigheterna och det rättsliga resonemang som angavs i den lägre domstolens dom. Den nya bevisningen som sökanden lagt fram och de argument som parterna framfört har också uttryckligen angetts av kammarrätten. Det är därför inte så att kammarrätten helt ignorerat sökandens inlagor. De skäl som kammarrätten har anfört måste följaktligen anses hänföra sig underförstått till dessa inlagor såväl som till de lägre domstolarnas slutsatser.
Domstolen framhåller att en motiverad doms funktion är att ge parterna möjlighet att överklaga effektivt och att visa för parterna att de har hörts. Genom att fastställa länsrättens dom och foga den till sin egen visade kammarrätten för parterna att den instämde i underrättens resonemang och att den nya bevisningen inte ändrade dess slutsats – vilket den också uttryckligen angav i sitt eget resonemang. Följaktligen, även om kammarrättens skäl förvisso var kortfattade, finner domstolen att domen var tillräckligt tydlig och inte hindrade sökandens effektiva överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen.
Ovanstående överväganden är tillräckliga för att domstolen ska kunna dra slutsatsen att förfarandet vid förvaltningsdomstolen som helhet var rättvist i den mening som avses i artikel 6:1 i konventionen. Det har därför inte skett någon överträdelse av artikel 6 i konventionen.
—
Europadomstolens dom (2017-05-02) i målet Ruminski mot Sverige.