Efter tips utredde Försäkringskassan en kvinnas rätt till assistansersättning. Försäkringskassan kom fram till att hon inte haft behov av personlig assistans och beslutade att dra in ersättningen. Kvinnas personliga assistenter vittnade till stöd för att det inte förelåg behov av hjälp på det sätt som kvinnan uppgett och hovrätten förpliktar nu henne att återbetala ersättningen.
Försäkringskassan beslutade i april 2021 att inte bevilja en 62-årig kvinna sjukpenning. Efter att hon fått bifall i förvaltningsrätten överklagar Försäkringskassan domen till kammarrätten. Kammarrätten återförvisar dock målet till förvaltningsrätten med innebörden att kvinnan nu väntat i tre år och sex månader på besked om hon får sjukpenning eller ej.
Nedan följer ett utrag ur betänkandet. Länk till hela betänkandet finns längst ner.
En man sökte ytterligare assistans då han på grund av förlamning inte kan påkalla hjälp. Som skäl anförde han att han vid ett tillfälle kräkts och då inte påkallat hjälp samt att det bedömdes vara en säkerhetsrisk. Kammarrätten anser dock att det av utredningen inte framkommer någon närmare beskrivning av de allvarliga konsekvenser som kan uppstå vid utebliven hjälp.
Den hjälp som sökande behöver med de grundläggande behoven uppstår dagligen och är till stor del av mycket privat och integritetskänslig karaktär. Kammarrätten anser att hennes hjälpbehov är av sådan karaktär och omfattning att hon har rätt till personlig assistans.
Sökande har ett utagerande beteende av sådan omfattning och frekvens att det finns en konkret risk för att hon allvarligt skadar sig själv, andra eller sin omgivning om hon inte är under ständig uppsikt av någon som befinner sig i hennes omedelbara närhet och ingriper frekvent.
Försäkringskassan framför att det i läkarutlåtandet anges att aktivitetsförmågeutredningen visar att AA har nedsatt förmåga till exekutiva funktioner och snabbt blir trött som en följd av ständig värk. Några sådana uppgifter framgår inte av aktivitetsförmågeutredningen eller av det föregående läkarutlåtandet. Att bli trött är inte en aktivitetsbegränsning.
Kammarrätten anger som skäl till ställningstagandet bland annat att AA varit bortrest under en månads tid och det är svårförenligt med uppgifterna i läkarintygen om att han inte kan åka hiss, har svårt att resa med kollektivtrafik och inte klarar några krav.